Japp slarvig har jag varit med att skriva om det jag hittat på den senaste tiden. Får väl skylla på att jag haft hög feber, har och är genom förkyld samt ont i halsen :( Inte känts motiverande alls att blogga då tyvärr. Men nu måste jag skriva ner lite innan jag glömmer bort allting!
Har varit på floating 2 gånger sen jag skrev sist samt haft ett nytt samtal med KBT-terapeuten så det måste ju dokumenteras :)
Floating nr 2
Andra tillfället på floatingen var betydligt bättre än det första. Jag kunde slappna av mer och njuta av behandlingen. Kände mig mycket gladare och mer avslappnad efteråt, fick även tillbaka en hel del energi, vilket ju var toppen eftersom jag inte sovit alls den natten.
Fick även prova på infraröd bastu denna gång. Detta tyckte jag inte gav mig så mycket. Kanske för att jag inte är så förtjust i att bada bastu eller kanske beror det på att det krävs fler behandlingar innan man märker skillnad? Tyckte i alla fall att det var mest jobbigt att behöva sitta därinne i värmen i 30 minuter, blev rastlös redan efter 5 minuter!
Floating nr 3
Var trött, hängig, snörvlig och allmänt sliten vid detta tillfälle och hoppades att jag skulle må bättre efteråt. Tyvärr fungerade inte musiken särskilt bra och jag hade ingen koll på hur länge jag legat därinne eller när jag skulle gå upp. Till slut fick mamma knacka på luckan för att jag skulle komma ut nångång... Var mest irriterad då, dels för att behandlingen inte utfördes som den skulle och dels för att jag inte fick den effekt jag var ute efter. Orkade inte ens klaga på hur uselt det kändes utan ville bara därifrån. Tyvärr var ju detta sista behandlingen (deltog ju i en studie där 3 behandlingar ingick för 400:-). Eftersom stället ligger mitt ute på en åker utan närhet till busshållplats och jag inte har tillgång till bil för tillfället så blir det nog inte fler turer dit. Kan ju inte be mamma köra mig dit varje gång som hon gjort hittills.
Fick även prova på detox-fotbad denna gång. Detta började jag med och redan här kändes allting struligt och illa förberett. Damen verkade inte ha riktigt grepp om hur behandlingen skulle utföras och läste innantill hela tiden. Vilket ju gav ett oseriöst intryck och det kändes mest som skit (rent ut sagt).
Jag undrar verkligen hur studien påverkas av att jag fått prova dessa extragrejor varje gång? Vet floatingförbundet ens om detta? Det kan ju i värsta fall äventyra hela studien!? Undra om man borde meddela dem om det kanske...
KBT samtal nr. 3
Hade bävat lite inför detta samtal, vilket jag ju skrev om i förra inlägget. Men det kändes betydligt bättre än jag trodde. Visst var det jobbigt att prata om det som fortfarande är väldigt känslosamt för mig men samtidigt så kändes det väldigt skönt, för jag märkte att det börjar bli lite lättare att prata om det nu.
Skulle egentligen haft mitt fjärde samtal idag men jag är fortfarande kass i halsen så känns inte som att jag vill påfresta för mycket genom att prata i en timmes tid idag.
Möte med FK
Mötet gick mycket bättre än förväntat. Min nya handledare var otroligt sympatisk och förstående. Det kändes positivt och hon höll med om det som mina läkare hade sagt och rekommenderat. Nu väntar jag bara på att få beslutet bekräftat och godkänt. Men det känns som sagt positivt och jag är inte orolig över ersättningen längre.
Framöver så kommer jag att försöka fokusera på att må bättre och prova på olika behandlingar för att få ner värk och stressnivå, samt få en mer stabil sömn. KBT:n fortsätter ett tag till och så fort förkylningen lagt sig ska jag försöka komma igång med lite lättare träning/motion.
fredag 27 maj 2011
lördag 14 maj 2011
Floating och KBT
I torsdags var det dags för floating för första gången. Var lite nervös och spänd inför att stängas in i en beckmörk låda med vatten i en timme men det gick faktiskt bättre än förväntat. "lådan" var större än jag trodde så blev inte lika instängt som jag trodde och även om det var beckmörkt så kom en liten strimma ljus från locket så jag såg vart utgången fanns.
De första minutrarna var dock lite jobbiga, fick kämpa lite för att inte få panik utan slappna av och njuta av situationen istället. Därefter gick det mycket lättare. Var en härlig känsla att flyta därinne och även om strömmen råkade gå mitt i alltihop så fick jag en positiv upplevelse i slutändan.
Kroppen kändes avslappnad och mjuk efteråt, var faktiskt nästintill smärtfri ända fram till kvällen! Nu hoppas jag kunna utnyttja nästa floating ännu mer och få ut mer utav den. På onsdag nästa vecka ska jag dit igen och då kommer jag även att prova på infraröd bastu innan floatingen, det ser jag fram emot :)
Är en hel del som händer nästa vecka förutom floating på onsdag så är det även avstämningsmöte med adaptus. På torsdag är det möte med FK (på adaptus) och på fredag är det dags för samtal nr 3 med KBT-terapeuten (också på adaptus). Tror det blir många koppar kaffe från automaten på adaptus nästa vecka, haha!
Igår var det andra samtalet i KBT-behandlingen. Jag berättade om min barndom och uppväxt. Eftersom det är något jag blivit van att prata om så var det som att läsa innantill och mer informera terapeuten än att komma fram till något nytt. Kom fram till studenten från Norrköpings floristgymnasium 2005 och ska fortsätta därifrån nästa samtal. Då kommer dock en period som blir betydligt jobbigare att prata om, den med min förre detta sambo. Den perioden har jag inte diskuterat direkt tidigare och det känns fortfarande väldigt jobbigt att tänka på det som hände.
Kanske tar jag mod till mig och skriver om det här på bloggen under veckan så jag får vänja mig lite vid att berätta den historien innan nästa KBT-möte.
Har börjat skriva sömndagbok också för att se hur jag egentligen sover, klicka på fliken ovanför detta inlägg så hittar ni den. Idag ska jag varva min virkning med att diska och vika tvätt, hoppas jag orkar med allt det jag vill få gjort idag.
De första minutrarna var dock lite jobbiga, fick kämpa lite för att inte få panik utan slappna av och njuta av situationen istället. Därefter gick det mycket lättare. Var en härlig känsla att flyta därinne och även om strömmen råkade gå mitt i alltihop så fick jag en positiv upplevelse i slutändan.
Kroppen kändes avslappnad och mjuk efteråt, var faktiskt nästintill smärtfri ända fram till kvällen! Nu hoppas jag kunna utnyttja nästa floating ännu mer och få ut mer utav den. På onsdag nästa vecka ska jag dit igen och då kommer jag även att prova på infraröd bastu innan floatingen, det ser jag fram emot :)
Är en hel del som händer nästa vecka förutom floating på onsdag så är det även avstämningsmöte med adaptus. På torsdag är det möte med FK (på adaptus) och på fredag är det dags för samtal nr 3 med KBT-terapeuten (också på adaptus). Tror det blir många koppar kaffe från automaten på adaptus nästa vecka, haha!
Igår var det andra samtalet i KBT-behandlingen. Jag berättade om min barndom och uppväxt. Eftersom det är något jag blivit van att prata om så var det som att läsa innantill och mer informera terapeuten än att komma fram till något nytt. Kom fram till studenten från Norrköpings floristgymnasium 2005 och ska fortsätta därifrån nästa samtal. Då kommer dock en period som blir betydligt jobbigare att prata om, den med min förre detta sambo. Den perioden har jag inte diskuterat direkt tidigare och det känns fortfarande väldigt jobbigt att tänka på det som hände.
Kanske tar jag mod till mig och skriver om det här på bloggen under veckan så jag får vänja mig lite vid att berätta den historien innan nästa KBT-möte.
Har börjat skriva sömndagbok också för att se hur jag egentligen sover, klicka på fliken ovanför detta inlägg så hittar ni den. Idag ska jag varva min virkning med att diska och vika tvätt, hoppas jag orkar med allt det jag vill få gjort idag.
onsdag 11 maj 2011
Stressad jag?
Sömnen fungerar fortfarande inte och fler tecken på stress har börjat dyka upp. Sår dyker upp i hårbottnen, armar och magen. Yrsel, huvudvärk och svårigheter att fokusera blicken. Värken är värre och jag har börjat få bröstsmärtor i hjärtregionen som kommer och går.
Träffade min läkare för några dagar sedan och berättade om mina bekymmer, fick utskrivet Circadin igen som ska göra min sömn bättre men ännu har jag inte märkt något. Han ökade även min medicin som ska stabilisera mitt humör. Dessutom blev jag sjukskriven på heltid.
Nu väntar jag på möte med försäkringskassan som ska avgöra om jag har rätt till sjukersättning, vill inte ens tänka på vad som händer om de skulle säga nej.
KBT:n har jag påbörjat nu och ska på andra samtalet på fredag, hoppas verkligen att detta kan leda till bättre tankemönster samt hur jag hanterar olika jobbiga situationer.
I morgon ska jag prova på floating och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli oerhört spännande att se hur det är och om det kan påverka hur jag mår.
Avslutar med orden från sjukintyget "patienten ska undvika stress"
Blir intressant att se om FK tar det i beaktande...
Träffade min läkare för några dagar sedan och berättade om mina bekymmer, fick utskrivet Circadin igen som ska göra min sömn bättre men ännu har jag inte märkt något. Han ökade även min medicin som ska stabilisera mitt humör. Dessutom blev jag sjukskriven på heltid.
Nu väntar jag på möte med försäkringskassan som ska avgöra om jag har rätt till sjukersättning, vill inte ens tänka på vad som händer om de skulle säga nej.
KBT:n har jag påbörjat nu och ska på andra samtalet på fredag, hoppas verkligen att detta kan leda till bättre tankemönster samt hur jag hanterar olika jobbiga situationer.
I morgon ska jag prova på floating och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli oerhört spännande att se hur det är och om det kan påverka hur jag mår.
Avslutar med orden från sjukintyget "patienten ska undvika stress"
Blir intressant att se om FK tar det i beaktande...
fredag 15 april 2011
Plötsligt så händer det!
Ni vet när det där nästintill omöjliga händer i triss-reklamen? Nu var turen min och inte bara n gång utan två!!
Fast först vill jag berätta om vad som hänt sen mitt förra inlägg och jag börjar med att tacka alla som gett mig stöd efter att ha läst det jag skrev. Det värmde oerhört mycket att få höra er omtanke och jag behövde verkligen det!
Det dröjde nästan ett dygn efter bråket innan vi hade en diskussion om vad som hänt. Oftast vill jag helst prata ut om saker så fort som möjligt men i detta fall så behövde jag få låta det som hänt sjunka in. För mig var detta inte ett vanligt bråk utan mycket mer än så och jag ville vara säker på hur jag ville hantera situationen innan jag gav mig in i en ny diskussion. Jag är glad att jag avvaktade för jag kunde föra fram det jag ville ha sagt utan att brista ut i gråt och jag var väldigt saklig och bestämd. Jag förklarade för honom att jag inte tänkte tolerera att bli behandlad så igen och krävde en förklaring på det han hade sagt. Jag berättade även att det han sagt fått mig att må fruktansvärt dåligt och att jag inte skulle komma över det på ett bra tag. Jag hade väl hoppats på en ursäkt, att han inte menat det ha sagt men den kom aldrig. Däremot lyssnade han på det jag sa utan att avbryta och jag märkte att mina ord fick honom att tänka till. Han höll med om att det han sagt och gjort inte var respektfullt och kanske ångrade han sig lite när han förstod hur illa hans ord hade gjort mig. Det får jag väl kanske aldrig veta säkert, min sambo är nämligen om möjligt mer envis än jag och han anser att man inte ska be om ursäkt för saker man säger. För man ska nämligen inte säga saker man inte menar och menar man det man säger så behöver man inte be om ursäkt för det man sagt. Jag förstår principen i den teorin men menar att man kan ju be om ursäkt för vad man åstadkommit med sina ord även om det man sagt var något man menade, det koncepten förstår dock min sambo inte alls.
Känns som om vårt förhållande tagit en viktig vändning i och med bråket men framför allt efter diskussionen efteråt. Det krävdes att jag bestämt sa ifrån att jag krävde en förändring i hur han behandlat mig de senaste månaderna (i stort sett sen han började jobba natt i december). Hans förklaring var att han känt sig frustrerad över att det skett så många förändringar på en gång. Han började jobbat natt efter 2 års studier och sen 1 års arbetslöshet, min värk blev betydligt sämre på kort tid och han blev därmed tvungen att ta mer ansvar här hemma. Det rättfärdigar såklart inte på något sätt hur han har betett sig men jag är glad över att han öppnade upp och delade med sig. Han har dessutom haft bekymmer från hemmaplan också att tampas med så jag förstår att han haft det kämpigt pch jag bad honom återigen att gå och pratat med någon om det. Känns som om han börjar bli mer mottaglig för den idén nu och jag hoppas verkligen att han tar itu med det för jag vet att han behöver det och jag vill verkligen inte tjata på honom om det.
Sen diskussionen har fått tillbaka den man jag haft tidigare, nämligen han som är omtänksam, glad och hjälpsam. Han har till och med erbjudit sig vid några tillfällen att massera mig och även frågat om han kan underlätta för mig på något sätt eller hjälpa mig med något. Jag hoppas innerligt att denna attitydförändring håller i sig för jag vill verkligen inte förlora det vi har, för när det är bra så är det underbart!
Men nu släpper vi det trista och går över till nått betydligt mer positivt! Har blivit tilldelat ett ekonomiskt bidrag som jag sökte från en stiftelse tidigare i år på 5.000:- Pengarna ska användas till hälsa och rekreation :D Trodde aldrig att jag skulle få det så känns så fantastiskt att jag har möjlighet att lägga pengar på att bara må bra! Har valt att fördela hälften av pengarna på fysisk hälsa i form av hjälpmedel, massageolja, en riktigt bra kudde, knäskydd, nackskydd, ryggskydd, strumpor som ska förebygga kramper osv. Den andra hälften av pengarna går till psykisk hälsa, tyger till nya symaskinen, tillbehör till mitt virkande, nya visitkort, tidningsprenumeration, böcker, vårjacka, sportbikini till vattengympan med mera. Tycker jag har gjort genomtänkta val så förhoppningsvis kommer jag att må bättre framöver.
Den andra glädjande nyheten kan jag tyvärr inte avslöja så mycket om i nuläget men det känns väldigt positivt och stort! Jag kan säga så mycket att jag är inte gravid men nästintill lika roligt och har med min virkning att göra ;) Berättar mer sen när fler detaljer är klara!
Nu ska jag försöka mjuka upp mina ömmande muskler med lite stretching och sen massera mina muskelknutor så att värken släpper något. Förhoppningsvis får jag sova inatt, bara blivit ca 3 timmar per dygn nu de senaste tre dygnen så känner mig riktigt sliten och trött. Tär enormt på psyket att vara ordentligt trött men ändå inte kunna sova pga svår värk. Som tur är får jag lite besök av världens bästa Cattis lite då och då så jag får skratta i några timmar och glömma bort sjukdomen en stund. Hon höll mig på bra humör hela kvällen igår och kommer igen imorgon! Är verkligen lyckligt lottad som får ha henne i mitt liv, hon är sannerligen en underbar människa med ett enormt stort hjärta.
Fast först vill jag berätta om vad som hänt sen mitt förra inlägg och jag börjar med att tacka alla som gett mig stöd efter att ha läst det jag skrev. Det värmde oerhört mycket att få höra er omtanke och jag behövde verkligen det!
Det dröjde nästan ett dygn efter bråket innan vi hade en diskussion om vad som hänt. Oftast vill jag helst prata ut om saker så fort som möjligt men i detta fall så behövde jag få låta det som hänt sjunka in. För mig var detta inte ett vanligt bråk utan mycket mer än så och jag ville vara säker på hur jag ville hantera situationen innan jag gav mig in i en ny diskussion. Jag är glad att jag avvaktade för jag kunde föra fram det jag ville ha sagt utan att brista ut i gråt och jag var väldigt saklig och bestämd. Jag förklarade för honom att jag inte tänkte tolerera att bli behandlad så igen och krävde en förklaring på det han hade sagt. Jag berättade även att det han sagt fått mig att må fruktansvärt dåligt och att jag inte skulle komma över det på ett bra tag. Jag hade väl hoppats på en ursäkt, att han inte menat det ha sagt men den kom aldrig. Däremot lyssnade han på det jag sa utan att avbryta och jag märkte att mina ord fick honom att tänka till. Han höll med om att det han sagt och gjort inte var respektfullt och kanske ångrade han sig lite när han förstod hur illa hans ord hade gjort mig. Det får jag väl kanske aldrig veta säkert, min sambo är nämligen om möjligt mer envis än jag och han anser att man inte ska be om ursäkt för saker man säger. För man ska nämligen inte säga saker man inte menar och menar man det man säger så behöver man inte be om ursäkt för det man sagt. Jag förstår principen i den teorin men menar att man kan ju be om ursäkt för vad man åstadkommit med sina ord även om det man sagt var något man menade, det koncepten förstår dock min sambo inte alls.
Känns som om vårt förhållande tagit en viktig vändning i och med bråket men framför allt efter diskussionen efteråt. Det krävdes att jag bestämt sa ifrån att jag krävde en förändring i hur han behandlat mig de senaste månaderna (i stort sett sen han började jobba natt i december). Hans förklaring var att han känt sig frustrerad över att det skett så många förändringar på en gång. Han började jobbat natt efter 2 års studier och sen 1 års arbetslöshet, min värk blev betydligt sämre på kort tid och han blev därmed tvungen att ta mer ansvar här hemma. Det rättfärdigar såklart inte på något sätt hur han har betett sig men jag är glad över att han öppnade upp och delade med sig. Han har dessutom haft bekymmer från hemmaplan också att tampas med så jag förstår att han haft det kämpigt pch jag bad honom återigen att gå och pratat med någon om det. Känns som om han börjar bli mer mottaglig för den idén nu och jag hoppas verkligen att han tar itu med det för jag vet att han behöver det och jag vill verkligen inte tjata på honom om det.
Sen diskussionen har fått tillbaka den man jag haft tidigare, nämligen han som är omtänksam, glad och hjälpsam. Han har till och med erbjudit sig vid några tillfällen att massera mig och även frågat om han kan underlätta för mig på något sätt eller hjälpa mig med något. Jag hoppas innerligt att denna attitydförändring håller i sig för jag vill verkligen inte förlora det vi har, för när det är bra så är det underbart!
Men nu släpper vi det trista och går över till nått betydligt mer positivt! Har blivit tilldelat ett ekonomiskt bidrag som jag sökte från en stiftelse tidigare i år på 5.000:- Pengarna ska användas till hälsa och rekreation :D Trodde aldrig att jag skulle få det så känns så fantastiskt att jag har möjlighet att lägga pengar på att bara må bra! Har valt att fördela hälften av pengarna på fysisk hälsa i form av hjälpmedel, massageolja, en riktigt bra kudde, knäskydd, nackskydd, ryggskydd, strumpor som ska förebygga kramper osv. Den andra hälften av pengarna går till psykisk hälsa, tyger till nya symaskinen, tillbehör till mitt virkande, nya visitkort, tidningsprenumeration, böcker, vårjacka, sportbikini till vattengympan med mera. Tycker jag har gjort genomtänkta val så förhoppningsvis kommer jag att må bättre framöver.
Den andra glädjande nyheten kan jag tyvärr inte avslöja så mycket om i nuläget men det känns väldigt positivt och stort! Jag kan säga så mycket att jag är inte gravid men nästintill lika roligt och har med min virkning att göra ;) Berättar mer sen när fler detaljer är klara!
Nu ska jag försöka mjuka upp mina ömmande muskler med lite stretching och sen massera mina muskelknutor så att värken släpper något. Förhoppningsvis får jag sova inatt, bara blivit ca 3 timmar per dygn nu de senaste tre dygnen så känner mig riktigt sliten och trött. Tär enormt på psyket att vara ordentligt trött men ändå inte kunna sova pga svår värk. Som tur är får jag lite besök av världens bästa Cattis lite då och då så jag får skratta i några timmar och glömma bort sjukdomen en stund. Hon höll mig på bra humör hela kvällen igår och kommer igen imorgon! Är verkligen lyckligt lottad som får ha henne i mitt liv, hon är sannerligen en underbar människa med ett enormt stort hjärta.
söndag 10 april 2011
"Jag orkar inte med en flickvän som inte gör någonting"
Detta och mycket mer i samma stil fick jag kastat på mig inatt av den man som påstår att han älskar mig. Gråtande och med en gigantisk panikångestattack gick jag in i sovrummet för att lugna ner mig. "Moget att bara gå iväg!" blev hans reaktion, "går ju inte att prata med dig när du bara bölar och går iväg". Tyvärr kan jag inte styra över min ångest eller när jag ska börja gråta eller ej, hatar att visa mig svag, speciellt för honom. Skulle jag verkligen börja gråta då med vilje? Tror han att jag gillar att inte kunna få luft och känna hur kroppen jobbar emot mig?
Jag fick också veta att han har tröttnat på att jag mår så dåligt jämt och alltid har ont, jisses om han har tröttnat vad har då jag? Det är ju trots allt jag som är sjuk inte han... Fick även svar på varför han inte vill hjälpa mig med saker längre "jag får ju inte ut något av det, du klarar ju inte av att hjälpa mig tillbaka". Visste inte att det var en tävling där den som inte är tillräckligt stark förlorar. Försökte förklara att jag gör så gott jag kan och orkar med, "som vad då, du gör ju ingenting!"
Mitt stora mål den senaste tiden har varit att försöka hitta något som får mig att må bättre så att vi en dag kan skaffa familj och hus, det har varit den enda motivationen jag har haft för att orka kämpa för styrka eller stöd kommer inte hemifrån som jag hade hoppats på. När jag ber om hjälp får jag höra "varför?", "vad får jag för det?", "kom ihåg detta till nästa gång" eller "gör det själv". Det har gått så långt att jag verkligen drar mig för att be om hjälp, jag orkar inte bli ifrågasatt varje gång. Numera ringer jag hellre lillasyster och ber om hjälp istället för min sambo (inget ont om syrran men vi har inte varit bäst på att hjälpa varandra och det finns en del spänningar där) men när hon eller mamma frågar "kan inte din sambo hjälpa dig?" så har jag inte kunnat svara ärligt på den frågan utan helt enkelt sagt att det löser sig nog, tack ändå.
Jag frågar mig hela tiden vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat agera annorlunda för att detta inte skulle hända? Har jag utnyttjat det faktum att jag har ett stöd som kan hjälpa mig? Var har det gått snett? Ja, jag lägger ansvaret och skulden på mig själv. Det är ju jag som är sjuk och hade jag varit frisk hade jag klarat av att göra allt det där som förväntas av mig. Har ändå försökt vara positiv och jobbat för en framtid där jag mår bättre och där vi kan skaffa barn. Sen inatt vet jag inte om den framtiden ens finns längre "jag kan inte se hur du någonsin skulle kunna klara av att ta hand om ett barn", det var verkligen droppen och enda tanken jag hade då var att detta livet vill jag inte längre vara en del av. Säg vad du vill för jag tänker inte stanna kvar för att lyssna, kan inte ta detta mer. Utan stöd, utan framtid vad finns kvar att leva för?
Idag efter några timmars orolig sömn så känner jag mig likgiltig och apatisk. Känns som om jag tappat allt hopp och all värdighet som människa. Jag ser hur han är kärleksfull och omtänksam mot katten och känner mig svartsjuk, sådär snäll och gullig har han aldrig varit mot mig. Vad gör jag för fel. Vad har katten som gör henne mer värdig av hans kärlek och ömma ord?
Snälla kan någon säga vad jag gör för fel?
Jag fick också veta att han har tröttnat på att jag mår så dåligt jämt och alltid har ont, jisses om han har tröttnat vad har då jag? Det är ju trots allt jag som är sjuk inte han... Fick även svar på varför han inte vill hjälpa mig med saker längre "jag får ju inte ut något av det, du klarar ju inte av att hjälpa mig tillbaka". Visste inte att det var en tävling där den som inte är tillräckligt stark förlorar. Försökte förklara att jag gör så gott jag kan och orkar med, "som vad då, du gör ju ingenting!"
Mitt stora mål den senaste tiden har varit att försöka hitta något som får mig att må bättre så att vi en dag kan skaffa familj och hus, det har varit den enda motivationen jag har haft för att orka kämpa för styrka eller stöd kommer inte hemifrån som jag hade hoppats på. När jag ber om hjälp får jag höra "varför?", "vad får jag för det?", "kom ihåg detta till nästa gång" eller "gör det själv". Det har gått så långt att jag verkligen drar mig för att be om hjälp, jag orkar inte bli ifrågasatt varje gång. Numera ringer jag hellre lillasyster och ber om hjälp istället för min sambo (inget ont om syrran men vi har inte varit bäst på att hjälpa varandra och det finns en del spänningar där) men när hon eller mamma frågar "kan inte din sambo hjälpa dig?" så har jag inte kunnat svara ärligt på den frågan utan helt enkelt sagt att det löser sig nog, tack ändå.
Jag frågar mig hela tiden vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat agera annorlunda för att detta inte skulle hända? Har jag utnyttjat det faktum att jag har ett stöd som kan hjälpa mig? Var har det gått snett? Ja, jag lägger ansvaret och skulden på mig själv. Det är ju jag som är sjuk och hade jag varit frisk hade jag klarat av att göra allt det där som förväntas av mig. Har ändå försökt vara positiv och jobbat för en framtid där jag mår bättre och där vi kan skaffa barn. Sen inatt vet jag inte om den framtiden ens finns längre "jag kan inte se hur du någonsin skulle kunna klara av att ta hand om ett barn", det var verkligen droppen och enda tanken jag hade då var att detta livet vill jag inte längre vara en del av. Säg vad du vill för jag tänker inte stanna kvar för att lyssna, kan inte ta detta mer. Utan stöd, utan framtid vad finns kvar att leva för?
Idag efter några timmars orolig sömn så känner jag mig likgiltig och apatisk. Känns som om jag tappat allt hopp och all värdighet som människa. Jag ser hur han är kärleksfull och omtänksam mot katten och känner mig svartsjuk, sådär snäll och gullig har han aldrig varit mot mig. Vad gör jag för fel. Vad har katten som gör henne mer värdig av hans kärlek och ömma ord?
Snälla kan någon säga vad jag gör för fel?
måndag 4 april 2011
Dagen idag den är din...
När jag var mindre och morfar fortfarande bodde ihop med sin flickvän (de är nu särbos, men det är en helt annan historia) så hade de en dikt hängandes i hallen precis bredvid ytterdörren. Jag läste den för mig själv varje gång vi var där och till slut var den memorerad. Redan då förstod jag att dikten var något alldeles speciellt och fast jag inte riktigt förstod innebörden i den så tyckte jag att den var så vacker.
Jag har många gånger gått tillbaka till detta minne och påminnt mig om dikten och speciellt dagar som idag när allting känns så fruktansvärt jobbigt så kan jag finna lite tröst i dessa ord:
Dagen i dag är en märklig dag.
Visst är den vacker? Visst känns det lite ironiskt hur vi västlänningar stressar hela dagarna för att vi har så många "måsten"? Har inte tid... hinner inte...
När det egentligen är så enkelt som dikten säger, vi väljer själva vad vi vill fylla våra dagar med! Så när jag känner mig stressad, ledsen, frustrerad eller arg så försöker jag hitta lugn i dikten och förhoppningsvis så hittar jag snart en balans i livet.
Nu vill jag absolut inte påstå att jag är speciellt duktig på att hitta det här lugnet men jag har märkt att övning ger färdighet även här! Jag blir bättre och bättre på att inse vikten av att se saker från ett annat perspektiv, jag har lättare för att slappna av och jag oroar mig betydligt mycket mindre nu. Morgondagen vet vi inget om så varför oroa sig för den idag?
Min sömn har dock inte blivit bättre trots att jag repeterar dikten i huvudet innan jag ska sova. Värken biter den nämligen inte på :( Har märkt att min sömn följer ett mönster numera. Jag har 3-4 nätter som är sömnlösa eller i bästa fall så får jag 2-3 timmars sömn utspridda i små kvartar under natten, därefter kommer en natt där jag av ren utmattning sover 6-8 timmar. Denna natten är tyvärr väldigt orolig och full med mardrömmar. Så upprepas mönstret vecka efter vecka.
Mardrömmarna upprepas också, drömmer allt som oftast att jag blir beskjuten och trots att jag väldigt snabbt lyckas sätta mig själv i säkerhet så upptäcker jag att jag blivit skjuten. Jag dör aldrig i drömmen men ibland blir jag skjuten flera gånger från olika håll. Att döma av vad jag kan hitta på nätet så tyder drömmen på att jag känner mig övergiven och missförstådd av personer i min omgivning samt att de har en avvikande bild på vem jag är som inte stämmer med verkligheten.
Lite skrämmande hur väl denna drömtydning stämmer in på mig just nu. Känner mig otroligt ensam och som att ingen riktigt förstår mig eller det jag vill säga. Jag är så less på att må dåligt jämt så jag undviker helst att prata med andra om det, för vem vill höra att man mår kass hela tiden? Har märkt på min sambo att han också börjar tröttna, han är väldigt irriterad och snarstucken. Det har gått så långt att jag försöker hela tiden väga mina ord väl för att undvika att reta upp honom. Tyvärr misslyckas jag med detta flera gånger om dan :( Det gör så ont att den person jag behöver som allra mest just nu inte orkar vara där för mig. Visst förstår jag att detta tar hårt även på människor omkring mig men hur ska jag orka kämpa och vara motiverad när jag inte får det stöd jag behöver? Känns som om jag jobbar i motvind. Hur ska jag orka att både försöka arbeta för att må bättre, undvika bråk med sambon och få vårt förhållande att hålla?
Vi har alltid kunnat prata om allting och vår styrka har varit vår kommunikation. Denna styrka är numera en svaghet då jag inte vågar berätta allt för min sambo, jag vågar inte längre be om stöd, kärlek och hjälp. Är så trött på att han ifrågasätter mig, min sjukdom och mina behov. Varje gång jag ber om hjälp blir det en diskussion på närmare en halvtimme där jag försöker förklara varför jag behöver hjälpen och varför jag inte klarar av att göra det själv. Detta är mycket energikrävande och min självkänsla går i botten varje gång. Dessa diskussioner får mig att ifrågasätta mig själv, varför kämpar jag egentligen? till vilken nytta? är det överhuvudtaget värt det??
Jag vet snart inte vart jag ska bli av, värken gör mig handikappad och gör att jag klarar mindre och mindre hela tiden. Den person jag satt min tillit till och vänt mig till för att få styrka glider undan mer och mer. Alla remisser jag väntar svar på dröjer längre än vad jag nånsin kunnat tro och jag behöver verkligen hjälp nu! Jag står vid avgrunden och tappar balansen, ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och äntligen få den vila och ro som jag desperat försöker uppnå... när är det min tur att få må bra?
Jag har många gånger gått tillbaka till detta minne och påminnt mig om dikten och speciellt dagar som idag när allting känns så fruktansvärt jobbigt så kan jag finna lite tröst i dessa ord:
...Dagen i dag...
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din
Indisk dikt
Visst är den vacker? Visst känns det lite ironiskt hur vi västlänningar stressar hela dagarna för att vi har så många "måsten"? Har inte tid... hinner inte...
När det egentligen är så enkelt som dikten säger, vi väljer själva vad vi vill fylla våra dagar med! Så när jag känner mig stressad, ledsen, frustrerad eller arg så försöker jag hitta lugn i dikten och förhoppningsvis så hittar jag snart en balans i livet.
Nu vill jag absolut inte påstå att jag är speciellt duktig på att hitta det här lugnet men jag har märkt att övning ger färdighet även här! Jag blir bättre och bättre på att inse vikten av att se saker från ett annat perspektiv, jag har lättare för att slappna av och jag oroar mig betydligt mycket mindre nu. Morgondagen vet vi inget om så varför oroa sig för den idag?
Min sömn har dock inte blivit bättre trots att jag repeterar dikten i huvudet innan jag ska sova. Värken biter den nämligen inte på :( Har märkt att min sömn följer ett mönster numera. Jag har 3-4 nätter som är sömnlösa eller i bästa fall så får jag 2-3 timmars sömn utspridda i små kvartar under natten, därefter kommer en natt där jag av ren utmattning sover 6-8 timmar. Denna natten är tyvärr väldigt orolig och full med mardrömmar. Så upprepas mönstret vecka efter vecka.
Mardrömmarna upprepas också, drömmer allt som oftast att jag blir beskjuten och trots att jag väldigt snabbt lyckas sätta mig själv i säkerhet så upptäcker jag att jag blivit skjuten. Jag dör aldrig i drömmen men ibland blir jag skjuten flera gånger från olika håll. Att döma av vad jag kan hitta på nätet så tyder drömmen på att jag känner mig övergiven och missförstådd av personer i min omgivning samt att de har en avvikande bild på vem jag är som inte stämmer med verkligheten.
Lite skrämmande hur väl denna drömtydning stämmer in på mig just nu. Känner mig otroligt ensam och som att ingen riktigt förstår mig eller det jag vill säga. Jag är så less på att må dåligt jämt så jag undviker helst att prata med andra om det, för vem vill höra att man mår kass hela tiden? Har märkt på min sambo att han också börjar tröttna, han är väldigt irriterad och snarstucken. Det har gått så långt att jag försöker hela tiden väga mina ord väl för att undvika att reta upp honom. Tyvärr misslyckas jag med detta flera gånger om dan :( Det gör så ont att den person jag behöver som allra mest just nu inte orkar vara där för mig. Visst förstår jag att detta tar hårt även på människor omkring mig men hur ska jag orka kämpa och vara motiverad när jag inte får det stöd jag behöver? Känns som om jag jobbar i motvind. Hur ska jag orka att både försöka arbeta för att må bättre, undvika bråk med sambon och få vårt förhållande att hålla?
Vi har alltid kunnat prata om allting och vår styrka har varit vår kommunikation. Denna styrka är numera en svaghet då jag inte vågar berätta allt för min sambo, jag vågar inte längre be om stöd, kärlek och hjälp. Är så trött på att han ifrågasätter mig, min sjukdom och mina behov. Varje gång jag ber om hjälp blir det en diskussion på närmare en halvtimme där jag försöker förklara varför jag behöver hjälpen och varför jag inte klarar av att göra det själv. Detta är mycket energikrävande och min självkänsla går i botten varje gång. Dessa diskussioner får mig att ifrågasätta mig själv, varför kämpar jag egentligen? till vilken nytta? är det överhuvudtaget värt det??
Jag vet snart inte vart jag ska bli av, värken gör mig handikappad och gör att jag klarar mindre och mindre hela tiden. Den person jag satt min tillit till och vänt mig till för att få styrka glider undan mer och mer. Alla remisser jag väntar svar på dröjer längre än vad jag nånsin kunnat tro och jag behöver verkligen hjälp nu! Jag står vid avgrunden och tappar balansen, ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och äntligen få den vila och ro som jag desperat försöker uppnå... när är det min tur att få må bra?
måndag 7 mars 2011
Varför är det så svårt?
Imorgon kommer städfirman som jag pratat med hit och ska provstäda. Har värsta ångesten nu för att jag vill hinna städa innan de kommer hit >.< Jag är medveten om paradoxen i det men som det ser ut hemma nu med saker överallt, en del disk, sopor som behöver slängas osv, så kan städfirman inte gärna göra ett bra jobb heller. De ska ju inte hit och storstäda åt oss. Dessutom vill jag behålla lite av min stolthet kvar, känns som att en stor del av den försvann ut genom fönstret när jag bokade tiden imorgon. Jag borde ju i alla fall visa ett någorlunda upplockat hem...
Sambon sover eftersom han har jobbat natt men han ville bli väckt redan 11 så han kunde ta hand om tvättiden vi har idag. Får se om jag får liv i honom.
Mormor har sagt att jag ska ringa henne om jag behöver hjälp med städ, disk eller tvätt men hur kan jag be min 70-åriga mormor om det? Satt just med telefonen i handen och skulle ringa henne men kunde inte förmå mig att slå numret. Det tar emot alldeles för mycket!
Igår skulle jag börjat med städningen men mådde så skumt, så yr att jag undvek att stå upp eller gå längre än till toan. Idag är yrseln något bättre men känns som att jag inte kan fokusera riktigt, ögonen hänger inte med och det är suddigt. Huvudet känns tungt och grötigt. Darrningar och domningar i händer, ben och fötter. Hur i hela friden ska detta gå till?
Hade en kraftig näsblödning i förrgår med, kändes lite otäckt. Blödde ner halva badrummet på några sekunder och det tog nästan en halvtimme innan blödningen stannat av helt. Obehagligt att få såna överraskningar!
Nej, dags att sluta lipa nu och ta itu med städningen. Blir så arg på mig själv när jag gnäller! Första maskinen disk verkar vara klar strax så in med en ny omgång och sen peta på sambon. Återkommer med rapport efter städningen imorgon :)
Sambon sover eftersom han har jobbat natt men han ville bli väckt redan 11 så han kunde ta hand om tvättiden vi har idag. Får se om jag får liv i honom.
Mormor har sagt att jag ska ringa henne om jag behöver hjälp med städ, disk eller tvätt men hur kan jag be min 70-åriga mormor om det? Satt just med telefonen i handen och skulle ringa henne men kunde inte förmå mig att slå numret. Det tar emot alldeles för mycket!
Igår skulle jag börjat med städningen men mådde så skumt, så yr att jag undvek att stå upp eller gå längre än till toan. Idag är yrseln något bättre men känns som att jag inte kan fokusera riktigt, ögonen hänger inte med och det är suddigt. Huvudet känns tungt och grötigt. Darrningar och domningar i händer, ben och fötter. Hur i hela friden ska detta gå till?
Hade en kraftig näsblödning i förrgår med, kändes lite otäckt. Blödde ner halva badrummet på några sekunder och det tog nästan en halvtimme innan blödningen stannat av helt. Obehagligt att få såna överraskningar!
Nej, dags att sluta lipa nu och ta itu med städningen. Blir så arg på mig själv när jag gnäller! Första maskinen disk verkar vara klar strax så in med en ny omgång och sen peta på sambon. Återkommer med rapport efter städningen imorgon :)
fredag 4 mars 2011
Omtumlande dag
Dagen har varit både jobbig och skön, glad och ledsam. Min härliga solstråle till vän Cattis kom i förmiddags på virkträff, av någon anledning blir det dock inte så mycket virkat när vi träffas. Det blir däremot mycket prat, skratt, te och kaffe :D
Är alltid lika uppfriskande och mentalt avslappnande att ha Cattis här, hon ger verkligen näring till min själ och jag är så oerhört glad för att få vara hennes vän!
Har mått rätt så kass psykiskt ett tag nu och verkligen sett framtiden som mörk och dyster, då känns det extra härligt med ett "Cattis-besök".
Senare under dagen kom mamma förbi efter att hon varit hos läkaren. Vi har samma läkare hon och jag, idag hade mamma berättat för honom att hon är orolig för hur jag mår. Så han tyckte att jag borde ta upp en kontakt med en kurator igen, så jag ringde VC och lämnade ett meddelande till läkaren att han kunde skriva en remiss till mig.
Anledningen till att jag inte mått så bra den senaste tiden är att jag börjat fundera mycket på framtiden. Jag börjar inse mina begränsningar och att jag kanske inte klarar av min ssk-utbildning just nu. Är också rädd och orolig för hur jag ska klara av ett arbete och hur sambon och jag ska klara oss ekonomiskt om jag aldrig kommer att fixa en heltidstjänst.
Båda mina läkare (varav den ena är specialist på smärta och fibromyalgi) har rått mig under vintern att dra ner på mina studier och sjukskriva mig på halvtid. Men envis som jag varit så har jag konsekvent sagt nej till detta. Så när jag nu inser att jag kanske borde lyssnat och att jag antagligen behöver ta en paus i min utbildning så känns det så tungt och som ett gigantiskt misslyckande. Jag ställer så höga krav på mig själv för att jag anser att jag borde klara dem och det hade jag antagligen gjort också om jag varit frisk, men jag antar att det är dags att acceptera att jag har en sjukdom som faktiskt begränsar vad jag klarar av. Jag måste även börja förstå att detta är sjukdomens fel och inte mitt eget, att jag inte kan ta ansvar för vad sjukdomen hindrar mig från att klara av.
Många tårar har det runnit idag men samtidigt känns det ändå som att en sten har lättat, en del av den stress jag känt inför skolan har släppt och kanske försvinner den helt när jag väl gjort slag i saken och meddelat administrationen om mitt studieuppehåll. Först måste jag dock få klartecken från FK så att jag inte förlorar några pengar, även om sambon börjat jobba så är marginalerna inte särskilt stora i vår budget.
Så min nya plan för de närmsta månaderna blir att istället fokusera på att klara mina distanskurser samt att fortsätta kämpa för att må bättre. Jag har gjort en del redan som ska hjälpa mig, remiss är skickad för KBT och på tisdag kommer ett städföretag hit och provstäda. Går allting bra på tisdag så kommer de att få fortsätta att hålla vårt hem rent en gång i veckan, att slippa tänka på städningen skulle göra otroligt mycket för min stressnivå och psykiska hälsa.
Inför hösten vill jag hitta ett jobb som undersköterska och förhoppningsvis så orkar jag då med att jobba heltid.
Jag kommer inte att lägga ssk-studierna helt på hyllan utan hoppas kunna återuppta det längre fram när jag mår mer stabilt och är bättre rustad både fysiskt och psykiskt.
I helgen ska jag försöka ta det lugnt och bara vara, virka lite, städa lite och kela mycket med katterna :) På måndag ska jag försöka få kontakt med min arbetslivscoach och diskutera mina nya planer för honom. Jag tror inte att han blir ett dugg förvånad och jag hoppas att han kan hjälpa mig vidare.
Nu är det sovdags, är helt utmattad efter alla känslor idag.
Är alltid lika uppfriskande och mentalt avslappnande att ha Cattis här, hon ger verkligen näring till min själ och jag är så oerhört glad för att få vara hennes vän!
Har mått rätt så kass psykiskt ett tag nu och verkligen sett framtiden som mörk och dyster, då känns det extra härligt med ett "Cattis-besök".
Senare under dagen kom mamma förbi efter att hon varit hos läkaren. Vi har samma läkare hon och jag, idag hade mamma berättat för honom att hon är orolig för hur jag mår. Så han tyckte att jag borde ta upp en kontakt med en kurator igen, så jag ringde VC och lämnade ett meddelande till läkaren att han kunde skriva en remiss till mig.
Anledningen till att jag inte mått så bra den senaste tiden är att jag börjat fundera mycket på framtiden. Jag börjar inse mina begränsningar och att jag kanske inte klarar av min ssk-utbildning just nu. Är också rädd och orolig för hur jag ska klara av ett arbete och hur sambon och jag ska klara oss ekonomiskt om jag aldrig kommer att fixa en heltidstjänst.
Båda mina läkare (varav den ena är specialist på smärta och fibromyalgi) har rått mig under vintern att dra ner på mina studier och sjukskriva mig på halvtid. Men envis som jag varit så har jag konsekvent sagt nej till detta. Så när jag nu inser att jag kanske borde lyssnat och att jag antagligen behöver ta en paus i min utbildning så känns det så tungt och som ett gigantiskt misslyckande. Jag ställer så höga krav på mig själv för att jag anser att jag borde klara dem och det hade jag antagligen gjort också om jag varit frisk, men jag antar att det är dags att acceptera att jag har en sjukdom som faktiskt begränsar vad jag klarar av. Jag måste även börja förstå att detta är sjukdomens fel och inte mitt eget, att jag inte kan ta ansvar för vad sjukdomen hindrar mig från att klara av.
Många tårar har det runnit idag men samtidigt känns det ändå som att en sten har lättat, en del av den stress jag känt inför skolan har släppt och kanske försvinner den helt när jag väl gjort slag i saken och meddelat administrationen om mitt studieuppehåll. Först måste jag dock få klartecken från FK så att jag inte förlorar några pengar, även om sambon börjat jobba så är marginalerna inte särskilt stora i vår budget.
Så min nya plan för de närmsta månaderna blir att istället fokusera på att klara mina distanskurser samt att fortsätta kämpa för att må bättre. Jag har gjort en del redan som ska hjälpa mig, remiss är skickad för KBT och på tisdag kommer ett städföretag hit och provstäda. Går allting bra på tisdag så kommer de att få fortsätta att hålla vårt hem rent en gång i veckan, att slippa tänka på städningen skulle göra otroligt mycket för min stressnivå och psykiska hälsa.
Inför hösten vill jag hitta ett jobb som undersköterska och förhoppningsvis så orkar jag då med att jobba heltid.
Jag kommer inte att lägga ssk-studierna helt på hyllan utan hoppas kunna återuppta det längre fram när jag mår mer stabilt och är bättre rustad både fysiskt och psykiskt.
I helgen ska jag försöka ta det lugnt och bara vara, virka lite, städa lite och kela mycket med katterna :) På måndag ska jag försöka få kontakt med min arbetslivscoach och diskutera mina nya planer för honom. Jag tror inte att han blir ett dugg förvånad och jag hoppas att han kan hjälpa mig vidare.
Nu är det sovdags, är helt utmattad efter alla känslor idag.
måndag 28 februari 2011
Ledsen o deppig...
Ibland dyker mitt mående rakt ner i avgrunden och det känns som om vägen upp är alldeles för lång. Vet inte varför detta händer och när jag är mitt inne i det så verkar det som om att jag aldrig kan känna glädje igen.
Mörka tankar virvlar i huvudet och gör mig rädd. Jag vet vad som hände sist dessa tankar fick för stort fäste i mitt inre och det skrämmer mig att de fortfarande finns kvar. Jag vill inte ha dem där, jag vill inte ge dem rum att växa.
Försöker desperat att hitta ljuspunkter att hålla fast vid men hittar inga just nu, de syns inte för allt mörker. Inte ens virkningen kan hålla dem borta just nu så får prova plan B. Lyckopiller+sömnpiller och sen sova bort det onda. Förhoppningen är att jag mår bättre imorgon :)
Mörka tankar virvlar i huvudet och gör mig rädd. Jag vet vad som hände sist dessa tankar fick för stort fäste i mitt inre och det skrämmer mig att de fortfarande finns kvar. Jag vill inte ha dem där, jag vill inte ge dem rum att växa.
Försöker desperat att hitta ljuspunkter att hålla fast vid men hittar inga just nu, de syns inte för allt mörker. Inte ens virkningen kan hålla dem borta just nu så får prova plan B. Lyckopiller+sömnpiller och sen sova bort det onda. Förhoppningen är att jag mår bättre imorgon :)
torsdag 24 februari 2011
Så trött...
Klockan är strax efter 6 och ingen sömn för min del... har verkligen kommit in i en neråtsvacka nu med sömnen och orken. Sover ca 2-3 timmar i en 3-4 nätter och sen får jag en hyffsad natts sömn på 7-8 timmar, men dock full av mardrömmar så jag vaknar ett par gånger helt kallsvettig.
Är rädd att jag håller på att bli utbränd igen, känner mig superstressad jämnt. Kan inte slappna av ens i några sekunder och mysa med sambon, hjärnan surrar av allt som måste göra/hinnas/orkas med. Det är inte riktigt normalt att jag blir glad ibland när jag inte kan somna för då kan jag gå upp och få gjort lite saker till...
Fast just nu är jag bara så trött.. mitt knä har börjat spöka för mig igen och trots 100mg tramadol så har det inte släppt mer än lite grand. Därav att jag inte kan sova inatt. Ögonen kliar och huvudet bultar, gick ganska mycket igår så har träningsvärk i låren.
Mycket gnäll blev det nu, det var ju inte riktigt meningen, har faktiskt lite positivt att berätta också. På fredag ska jag köpa mig ett promenadband, jag har lyckats spara ihop till det själv genom försäljning på min andra blogg! Jag är så stolt :)
Hade ett tufft seminarie i måndags i min kurs spädbarnspsykologi, vi redovisade olika begrepp och teorier för varandra över nätet med headset och webcam. 2,5 timme tog det och jag var helt slut efteråt, hoppas verkligen jag blev godkänd. Skönt att ha det gjort nu i alla fall. Nästa seminarie är den 16 mars så det behöver jag inte oroa mig för ännu :)
Vi ska köpa ett stooort klätterträd till katterna denna löningen. Det är 195 cm brett, 230 cm högt och 50 cm djupt. Kommer att ta upp halva vägen i vardagsrummet men vad gör man inte för sina bebisar? De kommer bli så glada! Tror vår äldsta katt märker att något inte riktigt stämmer med matte, hon har varit riktigt kelsjuk och klängig inatt. Tänk så känsliga de är för sånt. Vi har mycket att lära från djurlivet.
Ska slänga i mig en tramadol till nu och försöka vila lite i sängen i alla fall, kanske hinner jag slumra till innan sambon kommer hem från jobbet om en timme. Sen kommer ju vår lille minsting (katten zeldor) att väcka mig vid nio som han gör varje morgon, och det är ingen idé att försöka somna om för han krafsar och sprätte mig i hårbotten tills jag går upp. Kanske blir 2 timmars sömn inatt.
"Imorgon" ska jag börja virka på en duk att ha på soffbordet i vardagsrummet, har hittat ett jättesött mönster. Det är nämligen ett diagram att följa och det är jag inte så duktig på ännu, men men det löser sig nog :D Har beställt nya garner med, svärmor ska få nya vantar och sen plockade jag några nystan från ett märke som ska utgå. Undra vad det ska bli? ;)
Men men, natti natti
Är rädd att jag håller på att bli utbränd igen, känner mig superstressad jämnt. Kan inte slappna av ens i några sekunder och mysa med sambon, hjärnan surrar av allt som måste göra/hinnas/orkas med. Det är inte riktigt normalt att jag blir glad ibland när jag inte kan somna för då kan jag gå upp och få gjort lite saker till...
Fast just nu är jag bara så trött.. mitt knä har börjat spöka för mig igen och trots 100mg tramadol så har det inte släppt mer än lite grand. Därav att jag inte kan sova inatt. Ögonen kliar och huvudet bultar, gick ganska mycket igår så har träningsvärk i låren.
Mycket gnäll blev det nu, det var ju inte riktigt meningen, har faktiskt lite positivt att berätta också. På fredag ska jag köpa mig ett promenadband, jag har lyckats spara ihop till det själv genom försäljning på min andra blogg! Jag är så stolt :)
Hade ett tufft seminarie i måndags i min kurs spädbarnspsykologi, vi redovisade olika begrepp och teorier för varandra över nätet med headset och webcam. 2,5 timme tog det och jag var helt slut efteråt, hoppas verkligen jag blev godkänd. Skönt att ha det gjort nu i alla fall. Nästa seminarie är den 16 mars så det behöver jag inte oroa mig för ännu :)
Vi ska köpa ett stooort klätterträd till katterna denna löningen. Det är 195 cm brett, 230 cm högt och 50 cm djupt. Kommer att ta upp halva vägen i vardagsrummet men vad gör man inte för sina bebisar? De kommer bli så glada! Tror vår äldsta katt märker att något inte riktigt stämmer med matte, hon har varit riktigt kelsjuk och klängig inatt. Tänk så känsliga de är för sånt. Vi har mycket att lära från djurlivet.
Ska slänga i mig en tramadol till nu och försöka vila lite i sängen i alla fall, kanske hinner jag slumra till innan sambon kommer hem från jobbet om en timme. Sen kommer ju vår lille minsting (katten zeldor) att väcka mig vid nio som han gör varje morgon, och det är ingen idé att försöka somna om för han krafsar och sprätte mig i hårbotten tills jag går upp. Kanske blir 2 timmars sömn inatt.
"Imorgon" ska jag börja virka på en duk att ha på soffbordet i vardagsrummet, har hittat ett jättesött mönster. Det är nämligen ett diagram att följa och det är jag inte så duktig på ännu, men men det löser sig nog :D Har beställt nya garner med, svärmor ska få nya vantar och sen plockade jag några nystan från ett märke som ska utgå. Undra vad det ska bli? ;)
Men men, natti natti
tisdag 15 februari 2011
Ska man aldrig få vara frisk?
Har blivit sjuk igen! :( Det började med feber och halsont för 2 veckor sedan, fick vara feberfri några dagar innan jag åkte på magsjuka med hög feber. Hann precis bli frisk till kalaset för sambon i helgen och inatt vaknade jag av att magen är i uppror igen!
Har inte kunnat äta något idag utan att magen börjat protestera och jag fått rusa till toa, utöver det känns huvudet tio gånger tyngre än vanligt och dunkar som om något vill komma ut därifrån..
Vill bara ligga och sova men vem har tid till det? Känner mig så stressad över att vara sjuk igen, för ingenting blir ju gjort. Hur ska jag ens ha en sportslig chans att klara skolan?
Funderar på att be någon stackare att fixa några saker åt mig (låna böcker och gå till posten) men jag avskyr verkligen att be om hjälp, det tar verkligen emot att fråga någon. Jaja, kanske mår jag magiskt bättre imorgon och kan fixa det själv.
Ska försöka sova nu, hoppas jag får en god natts sömn så kroppen får en chans att återhämta sig.
Har inte kunnat äta något idag utan att magen börjat protestera och jag fått rusa till toa, utöver det känns huvudet tio gånger tyngre än vanligt och dunkar som om något vill komma ut därifrån..
Vill bara ligga och sova men vem har tid till det? Känner mig så stressad över att vara sjuk igen, för ingenting blir ju gjort. Hur ska jag ens ha en sportslig chans att klara skolan?
Funderar på att be någon stackare att fixa några saker åt mig (låna böcker och gå till posten) men jag avskyr verkligen att be om hjälp, det tar verkligen emot att fråga någon. Jaja, kanske mår jag magiskt bättre imorgon och kan fixa det själv.
Ska försöka sova nu, hoppas jag får en god natts sömn så kroppen får en chans att återhämta sig.
onsdag 26 januari 2011
Var är du.. John Blund?
Antingen vägrar herr Blund besöka mig när jag har ont eller så är hans magiska sand inte tillräckligt effektivt.. för sover det gör jag ju uppenbarligen inte! Måste ju finnas någon man kan ringa och klaga hos? För inte får han väl betalt när han inte sköter sitt jobb ordentligt?
Stoppade i mig en näve tramadol för nån timme sen så förhoppningsvis kan jag somna snart. Ska ju för sjutton på ljusparty imorgon!! Kan ju inte gärna somna där!
Skolan börjar dra igång så smått nu, läser "bara" två kurser på distans denna terminen utöver min ssk-utbildning. Det blir spädbarnspsykologi samt vårdhygien denna gången, faktiskt första kurserna på distans som har med min utbildning att göra! Ska bli riktigt roligt. Hoppas bara att kroppen orkar nästan lika mycket som huvudet vill så att jag klarar mina kurser.
Virkningen är det enda just nu som håller mitt humör uppe och obehagliga tankar borta. Vill inte veta hur jag hade mått utan den.
Ekonomin börjar så smått reda upp sig nu när sambon börjat jobba igen, känns så ofantligt skönt att man snart kan slippa grubbla över varje krona man har (eller inte har snarare). Enligt beräkningarna bör vi vara ifatt våra räkningar nästa månad och sen kan man börja betala tillbaka skulder hos snälla familjemedlemmar som hjälpt till under hösten! Så underbart det ska bli att få börja betala tillbaka, jag längtar!
Nu pockar en liten kiise på min uppmärksamhet, tydligen är jag en mycket elak matte om jag inte börjar kela med henne NU! Så det är väl bäst att lyda :D
Stoppade i mig en näve tramadol för nån timme sen så förhoppningsvis kan jag somna snart. Ska ju för sjutton på ljusparty imorgon!! Kan ju inte gärna somna där!
Skolan börjar dra igång så smått nu, läser "bara" två kurser på distans denna terminen utöver min ssk-utbildning. Det blir spädbarnspsykologi samt vårdhygien denna gången, faktiskt första kurserna på distans som har med min utbildning att göra! Ska bli riktigt roligt. Hoppas bara att kroppen orkar nästan lika mycket som huvudet vill så att jag klarar mina kurser.
Virkningen är det enda just nu som håller mitt humör uppe och obehagliga tankar borta. Vill inte veta hur jag hade mått utan den.
Ekonomin börjar så smått reda upp sig nu när sambon börjat jobba igen, känns så ofantligt skönt att man snart kan slippa grubbla över varje krona man har (eller inte har snarare). Enligt beräkningarna bör vi vara ifatt våra räkningar nästa månad och sen kan man börja betala tillbaka skulder hos snälla familjemedlemmar som hjälpt till under hösten! Så underbart det ska bli att få börja betala tillbaka, jag längtar!
Nu pockar en liten kiise på min uppmärksamhet, tydligen är jag en mycket elak matte om jag inte börjar kela med henne NU! Så det är väl bäst att lyda :D
måndag 3 januari 2011
Nytt år kräver nya krafter!
Japp, det nya året kom i år med! Folk omkring oss slänger ur sig nyårslöften som alla vet att ingen kommer att hålla. Det enda jag lovar mig själv inför 2011 är att försöka göra detta året lite bättre än det förra :) Kan ju knappast misslyckas med det?
Så bort med löften som ingen håller och fram med mål och förhoppningar istället inför det nya året! Här kommer mina mål med 2011:
Känns som realistiska mål att jobba med under året! Den som lever får se hur det går :)
Så bort med löften som ingen håller och fram med mål och förhoppningar istället inför det nya året! Här kommer mina mål med 2011:
- Kämpa vidare med skolan! Förhoppningen är att hinna ta igen allt jag missat under denna terminen som kommer.
- Fortsätta med virkningen och designa nya mönster! Kanske till och med påbörja en amigurumibok under året?
- Blogga vidare! Även om det känns motigt ibland att blogga så vet jag att jag mår bättre av att få skriva av mig och jag ser saker på ett nytt sätt när jag kan läsa om det.
- Kämpa med smärtan! Ja, jag skriver MED inte MOT. Jag vill lära mig leva med smärtan och sluta slösa energi på att bekämpa något som uppenbarligen inte kommer att ge med sig i första taget. Jag ska bli vän med min smärta och lära mig fungera med den.
- Spendera mer positiv tid med sambon. Vi har inte ont om tid att umgås på, tvärtom så är vi tillsammans nästintill dygnet runt. Majoritet av den tiden så pratar vi dock inte med varandra och gör inte saker tillsammans. Detta vill jag ändra på! Jag vill att vi ska göra fler saker ihop så vi inte glömmer bort hur underbart vi faktiskt har det!
Känns som realistiska mål att jobba med under året! Den som lever får se hur det går :)
Gott Nytt År till Er alla och en God fortsättning!
tisdag 28 december 2010
Varför blir jag inte trodd?
Jag har lärt mig att acceptera att vården ibland inte tror på det jag säger för de känner inte mig eller hur jag är som person. Att inte bli trodd av familj och vänner är däremot något jag förmodligen aldrig kommer att vänja mig vid.
Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; "är det verkligen så jobbigt?", "tror du inte att du kan i alla fall?", "Du är ju alltid sjuk!" eller den senaste "Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat". Den där sista tog verkligen priset!
Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?
När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller "sjuk"... Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?
Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken var en del i att jag blev sjuk från början. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det... Hade dessa människor "bara" varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; släkt och familj är inget man själv väljer... Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.
Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland önskar jag att mina närmsta får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.
Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med hela familjen ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är...
Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; "är det verkligen så jobbigt?", "tror du inte att du kan i alla fall?", "Du är ju alltid sjuk!" eller den senaste "Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat". Den där sista tog verkligen priset!
Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?
När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller "sjuk"... Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?
Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken var en del i att jag blev sjuk från början. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det... Hade dessa människor "bara" varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; släkt och familj är inget man själv väljer... Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.
Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland önskar jag att mina närmsta får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.
Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med hela familjen ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är...
fredag 17 december 2010
Sambon har fått jobb!
Så skönt att veta att vi äntligen kommer att kunna dryga ut vår ansträngda ekonomi lite! Han har blivit lovad 2 helger i månaden och sen kan det eventuellt bli mer. Det låter kanske inte så mycket men på en av dessa helger kommer han att tjäna lika mycket som han får från alfa-kassan på en månad! Tjoho!
Så vad jobbar han med då? Jo han ska städa tåg under nätterna när de står stilla. Han har fått utbildning på säkerhet kring att gå på banvallen, beställt arbetskläder, skrivit anställningsavtal och har i 2 nätter nu fått gå bredvid och lära sig rutinerna. Är så glad för hans skull, efter drygt 1 år som arbetslös så behöver han komma ut i arbetslivet igen!
Imorgon kommer svärföräldrarna på besök, det händer tyvärr inte så ofta att vi träffas och med avståndet samt vår ekonomi har vi träffats ännu mer sällan. Katterna har fixat julgåvor till "farmor" och "farfar". Bara för att jag och sambon lovat att inte köpa julklappar så innebär ju inte det att "barnbarnen" inte får skämma bort sina släktingar lite vid juletid ;)
Så idag är det städning som gäller, med min värk går det lite långsamt och jag får ta det pö om pö. 1 halvtimme städ, 1 halvtimme vila osv... Tanken var ju att sambon skulle ta hand om all städ denna gång eftersom min värk varit värre än vanligt ett tag nu, men han sover ju nästan hela dagen efter att ha jobbat 10 timmar inatt. Dammsugningen tänker jag dock lämna åt honom annars är jag sängliggande imorgon och det hade ju varit trist.
Så nu ska jag ladda diskmaskinen igen och fylla på med värktabletter i magen så jag kan köra nästa städpass om en stund :)
Så vad jobbar han med då? Jo han ska städa tåg under nätterna när de står stilla. Han har fått utbildning på säkerhet kring att gå på banvallen, beställt arbetskläder, skrivit anställningsavtal och har i 2 nätter nu fått gå bredvid och lära sig rutinerna. Är så glad för hans skull, efter drygt 1 år som arbetslös så behöver han komma ut i arbetslivet igen!
Imorgon kommer svärföräldrarna på besök, det händer tyvärr inte så ofta att vi träffas och med avståndet samt vår ekonomi har vi träffats ännu mer sällan. Katterna har fixat julgåvor till "farmor" och "farfar". Bara för att jag och sambon lovat att inte köpa julklappar så innebär ju inte det att "barnbarnen" inte får skämma bort sina släktingar lite vid juletid ;)
Så idag är det städning som gäller, med min värk går det lite långsamt och jag får ta det pö om pö. 1 halvtimme städ, 1 halvtimme vila osv... Tanken var ju att sambon skulle ta hand om all städ denna gång eftersom min värk varit värre än vanligt ett tag nu, men han sover ju nästan hela dagen efter att ha jobbat 10 timmar inatt. Dammsugningen tänker jag dock lämna åt honom annars är jag sängliggande imorgon och det hade ju varit trist.
Så nu ska jag ladda diskmaskinen igen och fylla på med värktabletter i magen så jag kan köra nästa städpass om en stund :)
tisdag 7 december 2010
Sleepless in my bed och rehab dag 4
Klockan slog just om till 6 och inte en sekunds sömn har mina stackars ögon fått *cry* Katterna blev dock glada när jag gick upp, de verkar tycka att det är dags för frukost vilket för dem innebär varsin tredjedel av en skiva rökt kalkonpålägg. Jodå detta pålägg köps enbart för våra små bebisars skull, gud nåde den som försöker använda detta på smörgåsen!! Tredjedel nummer två för dagen får de såklart är middagen lagas i huset av käre husse. Kan tro det blir ramaskri på kiisarna om köttet tar slut och husse eller matte har varit hemska nog och glömt att köpa hem nytt. Detta är såklart sambons påhitt, för jag skulle ju ALDRIG skämma bort bebisarna på detta vis ;)
Men men, igår var det dags för smärtrehab dag 4
Måndag 6/12 dag 4
9.45 - 10.00 - Avslappning
10.00 - 12.00 - Fysiologi
12.00 - 13.00 - Lunch
13.00 - 14.00 - Reflektion
14.00 - 15.30 - Promenad (INSTÄLLD)
Hoppsan Kerstin! Dag 4? Vad hände med dag 2 och 3?? Jo, ironiskt nog så kunde jag inte ta mig till smärtrehab dessa dagar pga av extrem smärta i ländryggen! Det är ju förbaskat att man inte kan få medelmåttig värk nu bara så man kan ta sig iväg. Men nu är det så att min kropp efter 27 år fortfarande inte lyssnar på vad JAG vill utan lever sitt eget lilla liv >.<
Så fysiologi stod det på schemat idag. Tänkte lite stilla för mig själv att detta lär ju bli drygt eftersom jag ju redan bör kunna allt som kan tänkas gå igenom på detta område, men det var faktiskt väldigt intressant trots att det inte var några nyheter. Vår kursledare/sjukgymnast är så otroligt kunnig och duktig på att föreläsa att tiden flög förbi och plötsligt så var det lunch!
Lunchen spenderade jag nergrävd i min bok "Medicinsk teknik för sjuksköterskor", skojigt värre... eller inte, men dock väldigt nödvändigt eftersom jag har två tentor på raken på lördag förmiddag och båda dessa kräver enorm koncentration eftersom vi inte får ha ett enda fel för att klara dem. Dessa krav på 100% rätt är ju såklart väldigt logiska men oj vad stressande det är när man har tid på sig och det är tidigt en lördagmorgon...
Efter lunchen var det reflektionsdags på hemuppgiften som delats ut på fredagen. Jag fick den på morgonen när jag kom så hade ju inte hunnit förbereda mig så mycket men kunde hänga på rätt bra ändå i diskussionen. Måndagar ska avslutas med en promenad i parken enligt schema men all snö som hunnit ramla ner över staden gjorde att denna blev inställd. Tydligen är det inte prio att skrapa innerstaden eller parken ordentligt så att även vi med svårigheter att gå ska kunna ta oss fram *grrr*
Onsdag är det dags igen för rehab och jag tänker inte missa en dag till om jag så ska kräla mig dit! Är ju så skoj fast jobbigt men ändå nyttigt, alltihop blandat i en salig röra :)
Nu ska jag virka julgranar!
Men men, igår var det dags för smärtrehab dag 4
Måndag 6/12 dag 4
9.45 - 10.00 - Avslappning
10.00 - 12.00 - Fysiologi
12.00 - 13.00 - Lunch
13.00 - 14.00 - Reflektion
14.00 - 15.30 - Promenad (INSTÄLLD)
Hoppsan Kerstin! Dag 4? Vad hände med dag 2 och 3?? Jo, ironiskt nog så kunde jag inte ta mig till smärtrehab dessa dagar pga av extrem smärta i ländryggen! Det är ju förbaskat att man inte kan få medelmåttig värk nu bara så man kan ta sig iväg. Men nu är det så att min kropp efter 27 år fortfarande inte lyssnar på vad JAG vill utan lever sitt eget lilla liv >.<
Så fysiologi stod det på schemat idag. Tänkte lite stilla för mig själv att detta lär ju bli drygt eftersom jag ju redan bör kunna allt som kan tänkas gå igenom på detta område, men det var faktiskt väldigt intressant trots att det inte var några nyheter. Vår kursledare/sjukgymnast är så otroligt kunnig och duktig på att föreläsa att tiden flög förbi och plötsligt så var det lunch!
Lunchen spenderade jag nergrävd i min bok "Medicinsk teknik för sjuksköterskor", skojigt värre... eller inte, men dock väldigt nödvändigt eftersom jag har två tentor på raken på lördag förmiddag och båda dessa kräver enorm koncentration eftersom vi inte får ha ett enda fel för att klara dem. Dessa krav på 100% rätt är ju såklart väldigt logiska men oj vad stressande det är när man har tid på sig och det är tidigt en lördagmorgon...
Efter lunchen var det reflektionsdags på hemuppgiften som delats ut på fredagen. Jag fick den på morgonen när jag kom så hade ju inte hunnit förbereda mig så mycket men kunde hänga på rätt bra ändå i diskussionen. Måndagar ska avslutas med en promenad i parken enligt schema men all snö som hunnit ramla ner över staden gjorde att denna blev inställd. Tydligen är det inte prio att skrapa innerstaden eller parken ordentligt så att även vi med svårigheter att gå ska kunna ta oss fram *grrr*
Onsdag är det dags igen för rehab och jag tänker inte missa en dag till om jag så ska kräla mig dit! Är ju så skoj fast jobbigt men ändå nyttigt, alltihop blandat i en salig röra :)
Nu ska jag virka julgranar!
tisdag 30 november 2010
Smärtrehab dag 1
Måndag 29/11 9.30 - 12.00 Introduktion
Klockan sju ringde väckarklockan på mobilen. Har varit nervös och orolig inför denna dagen och jag blev glatt överraskad när sambon stod där med en frukostbricka till mig när jag vaknade. Jag har världens bästa sambo! Han hade stannat uppe hela natten för att fixa detta åt mig så jag fick en underbar start på dagen. Han hade på känn att det skulle bli jobbigt för mig att komma upp och iväg. Men med nystekta fattiga riddare, kaffe och energidricka så kunde jag ju inte gärna dra täcket över huvudet och somna om :D Hur skulle jag klara mig utan honom?
Dagen på adaptus började kl 9.30, eftersom jag är kaffeälskare så dök jag direkt på kaffeautomaten och försåg mig med en cappuccino och satte mig sedan för att hinna plugga lite innan vi började.
Av kursens totalt 10 deltagare var vi 7 som kommit, vi antog att de andra kanske inte kunnat komma pga vädret eftersom de bodde lite avsides. Får se om de kommer imorgon! Först presenterades de som vi kommer att få träffa under kursens gång; läkare, coach, arbetsterapeut samt sjukgymnast. Därefter fick vi presentera oss själva, det var en mycket blandad grupp med olika bakgrunder. Förutom mig själv fanns ytterligare en som också har fibromyalgi och jag märkte snabbt att vi har mycket gemensamt, i stort sett allt som hon berättade om sin sjukdom och de bekymmer hon har kunde jag relatera till. Kändes både skönt och lite deppigt att få höra att man inte är ensam. Skador till följd av trafikolyckor var vanligast i gruppen och det var väldigt sorgligt att höra deras historier.
Överlag kändes det bra att jag fått komma igång med kursen men det var jobbigt att öppna upp inför främmande människor, jag hoppas det känns bättre efterhand som vi lär känna varandra.
Efter presentationerna var det fikapaus och "dags att sträcka på benen". Tydligen brukar de försöka ha en 10 minuters paus efter varje halvtimme av föreläsning då de flesta med kronisk värk har svårt att sitta still längre stunder. Även om det känns skönt att veta att alla där har värk precis som jag så är det jobbigt att det hela tiden blir påminnelser om att vi är där för att vi har ont. För varje paus så blev jag mer och mer påmind om hur jobbigt det är att sitta stilla och jag kände tidigt att jag bara ville hem och lägga mig igen. I skolan får man sitta still i timmar vare sig man vill eller ej och då märker man inte av smärtan på samma sätt, man "glömmer" liksom bort den tills dess att man får rast och man märker hur stel man blivit.
Förutom kaffe fick vi frukostbullar och kakor (undrar om detta är ett stående moment?) innan vi gick in för sista halvtimmen. Vi gick då igenom schemat för kursen och vad kursen kommer att innehålla. Förutom schemalagda kursdagar 3 dagar i veckan de första 4 veckorna så kommer vi få hemuppgifter samt individuella möten med de olika yrkesgrupperna. Varje dag börjar med 15 minuters avslappning och avslutas med någon form av träning (promenad, core-träning på friskis & svettis samt basal kroppskännedom och avspänning).
Vi kommer dessutom få föreläsningar om smärtfysiologi, smärtlindring, ergonomi m.m. Ska bli intressant att se hur mycket av fysiologin som jag redan kan via min sjuksköterskeutbildning :) I vilket fall så blir det lite repetition för mig och det skadar ju aldrig!
Jag gick ifrån kursen den här dagen med blandade känslor, jag var dels psykiskt utmattad och trött, dels glad över att jag äntligen börjat jobba för en bättre hälsa men jag kände mig även ledsen och nere. Ledsen för att det ska behövas en sådan här kurs för att jag ska må bra, ledsen för att jag insett hur mycket jobb jag har framför mig för att överhuvudtaget kunna ta hand om mig själv och ledsen för att mina framtidsmål (hus & barn) känns mer avlägset nu än någonsin.
Nu har jag ett jobbigt mail att skriva till min handledare för min kandidatuppsats. Uppsatsen ska nämligen vara inlämnad imorgon för att kunna vara med på mittseminariet och jag är långt ifrån redo för det. Jag måste ta en paus med skolan under tiden som jag går min rehab om jag ska orka med den. Det känns som ett STORT misslyckande men jag måste tänka långsiktigt och då är det rehabkursen som måste bli mitt fokus just nu.
Imorgon är det dags för kursdag nr 2, känner mig inte ett dugg taggad just nu men hoppas det känns bättre imorgon!
fredag 12 november 2010
Adaptus Rehab - Me liek!
Ibland duggar inläggen tätt :) Inte illa med 2 inlägg på en dag!
Måste berätta om mötet med sjukgymnasten idag på Adaptus Rehab. Jag var såklart ca 30 minuter för tidigt ute men det är precis som vanligt när det gäller mig. Lokalerna är ljusa och fräscha och koffeinmissbrukare som man är så älskade jag att det fanns en lyxig kaffeautomat i väntrummet, och den var GRATIS! Hur ofta händer det inom vården att man blir bjuden på något? Så jag var med andra ord väldigt nöjd och belåten redan innan mitt möte :D
Sjukgymnasten som har samma vackra namn som jag själv ;) var oerhört trevlig och lättsam att prata med. Vi gick igenom hur min vardagssituation ser ut och hur jag hanterar min värk idag. Vi pratade även om vart jag har ont och hur smärtan känns. Kändes som ett givande möte och jag fick verkligen säga det jag behövde om hur jag mår. Kursen som Adaptus Rehab erbjuder innefattar en rad olika träffar, gruppterapi, avslappning, lättare träning, läkarbesök, möte med arbetsterapeut mm. Kursen börjar intensivt med 3 dagar i veckan de första 4 veckorna och därefter blir det mer sporadiskt. Tanken är att man utifrån ett helhetsperspektiv ska lära sig hantera sin smärta och ändra sin livssituation för att må så bra som möjligt. Jag tror helhjärtat på det här konceptet.
Redan den 29 nov börjar nästa kurs och jag hade tur som hann på en plats i den gruppen. Man vill ju komma igång så fort som möjligt såklart!
Så det lär bli mer bloggande framöver efterhand som jag påbörjar kursen och hur det går med min rehab!
Måste berätta om mötet med sjukgymnasten idag på Adaptus Rehab. Jag var såklart ca 30 minuter för tidigt ute men det är precis som vanligt när det gäller mig. Lokalerna är ljusa och fräscha och koffeinmissbrukare som man är så älskade jag att det fanns en lyxig kaffeautomat i väntrummet, och den var GRATIS! Hur ofta händer det inom vården att man blir bjuden på något? Så jag var med andra ord väldigt nöjd och belåten redan innan mitt möte :D
Sjukgymnasten som har samma vackra namn som jag själv ;) var oerhört trevlig och lättsam att prata med. Vi gick igenom hur min vardagssituation ser ut och hur jag hanterar min värk idag. Vi pratade även om vart jag har ont och hur smärtan känns. Kändes som ett givande möte och jag fick verkligen säga det jag behövde om hur jag mår. Kursen som Adaptus Rehab erbjuder innefattar en rad olika träffar, gruppterapi, avslappning, lättare träning, läkarbesök, möte med arbetsterapeut mm. Kursen börjar intensivt med 3 dagar i veckan de första 4 veckorna och därefter blir det mer sporadiskt. Tanken är att man utifrån ett helhetsperspektiv ska lära sig hantera sin smärta och ändra sin livssituation för att må så bra som möjligt. Jag tror helhjärtat på det här konceptet.
Redan den 29 nov börjar nästa kurs och jag hade tur som hann på en plats i den gruppen. Man vill ju komma igång så fort som möjligt såklart!
Så det lär bli mer bloggande framöver efterhand som jag påbörjar kursen och hur det går med min rehab!
Dags för förändring!
Nu måste något göras för att förändra mitt mående och värk! Jag angriper från flera håll samtidigt för jag tror att det är så man måste göra när man har en så komplex sjukdom som fibromyalgi. Ifall jag gör rätt val eller går rätt väg får visa sig men någonstans måste man börja och jag tror att det viktigaste är att fortsätta kämpa och försöka hitta lösningar!
Läkemedel - Träffade en psykolog för ett par veckor sedan som träffat många fibropatienter. Vi hade en mycket givande diskussion. Precis som mig så tror inte han på att behandla fibromyalgi med enbart läkemedel men att läkemedel kan hjälpa till. Jag fick tillägg på medicinen med Lyrica. Har provat Lyrica tidigare men då har det inte gett så stora resultat, nu provar vi med kombinationen av Lyrica och Cymbalta. Han menade även att livssituationen måste granskas och förändras. Han poängterade starkt att min sambo måste ta mer ansvar för städningen så att jag ska kunna slappna av lite och kunna fokusera på studierna. Detta har min sambo tagit till sig och han blir bättre och bättre på detta. Är så stolt över honom!
Det finns även en ny studie som vi tittar på tillsammans med min husläkare där man har behandlat fibropatienter med en kombo av Trombyl och Omega 3. Detta har tydligen visat ge resultat på framförallt tröttheten och koncentrationen. Är mycket intresserad av att granska denna studie närmare och prova denna behandling.
Smärtterapi - Har fått en remiss till en smärtkurs som företaget Adaptus Rehab ger. Jag tror på deras behandlingsfilosofi och har stort hopp till att detta kan skapa stora förändringar i mitt liv och mående. Idag ska jag dit för första gången och träffa en sjukgymnast. Ska bli oerhört spännande att se hur detta går!
KRIS-centrum - Kvinnors rätt i samhället träffar kvinnor som utsatts för våld eller brott. Vill inte gå in på direkt varför jag valt att kontakta dem i nuläget men det rör sig om ett gammalt förhållande som fortfarande påverkar mig. Därför hoppas jag att deras hjälp kan hjälpa mig att gå vidare med mitt nuvarande liv och lämna det gamla bakom mig. Har träffat min handläggare en gång än så länge och vi har flera möten inbokade. Har stort förtroende för KRIS och de gör ett fantastiskt jobb!
Läkemedel - Träffade en psykolog för ett par veckor sedan som träffat många fibropatienter. Vi hade en mycket givande diskussion. Precis som mig så tror inte han på att behandla fibromyalgi med enbart läkemedel men att läkemedel kan hjälpa till. Jag fick tillägg på medicinen med Lyrica. Har provat Lyrica tidigare men då har det inte gett så stora resultat, nu provar vi med kombinationen av Lyrica och Cymbalta. Han menade även att livssituationen måste granskas och förändras. Han poängterade starkt att min sambo måste ta mer ansvar för städningen så att jag ska kunna slappna av lite och kunna fokusera på studierna. Detta har min sambo tagit till sig och han blir bättre och bättre på detta. Är så stolt över honom!
Det finns även en ny studie som vi tittar på tillsammans med min husläkare där man har behandlat fibropatienter med en kombo av Trombyl och Omega 3. Detta har tydligen visat ge resultat på framförallt tröttheten och koncentrationen. Är mycket intresserad av att granska denna studie närmare och prova denna behandling.
Smärtterapi - Har fått en remiss till en smärtkurs som företaget Adaptus Rehab ger. Jag tror på deras behandlingsfilosofi och har stort hopp till att detta kan skapa stora förändringar i mitt liv och mående. Idag ska jag dit för första gången och träffa en sjukgymnast. Ska bli oerhört spännande att se hur detta går!
KRIS-centrum - Kvinnors rätt i samhället träffar kvinnor som utsatts för våld eller brott. Vill inte gå in på direkt varför jag valt att kontakta dem i nuläget men det rör sig om ett gammalt förhållande som fortfarande påverkar mig. Därför hoppas jag att deras hjälp kan hjälpa mig att gå vidare med mitt nuvarande liv och lämna det gamla bakom mig. Har träffat min handläggare en gång än så länge och vi har flera möten inbokade. Har stort förtroende för KRIS och de gör ett fantastiskt jobb!
Jag återkommer med resultat efterhand :)
Håll tummarna för mig och mitt "nya" liv!
Håll tummarna för mig och mitt "nya" liv!
fredag 29 oktober 2010
Är så trött på försäkringskassan...
Ligger 2 månader back med hyran för att FK vägrar ge mig ersättning för när jag var sjuk i somras. Utan de pengarna är det omöjligt för mig att komma ifatt med räkningarna! Soc vägrar hjälpa för att jag studerar och får studiemedel, min sambo är arbetslös sen december förra året... hur f*n vill dom att man ska överleva?
Har fått jobba extra utöver mina studier samt sälja mina virkmönster för att vi överhuvudtaget ska få mat på bordet. Att jag dessutom har konstant värk är det ingen som tar hänsyn till!
Idag har jag överskridit min morfindos för att kunna komma ur sängen och vara uppe, ändå har jag så ont nu så tårarna rinner.
Klockan är strax 5 på morgonen och ingen sömn vill infinna sig, var sjutton är John Blund när man behöver honom. Hur jag än sitter/står/ligger så minskar inte smärtan eller så börjar det göra ont någon annanstans, min enda smärtlindring är när jag virkar och "glömmer" min värk för en stund. Känner mig lyckligt lottad som åtminstone inte har så ont i fingrar och händer att jag inte kan virka även om de är stela och lite svullna.
Varför måste det alltid kännas som om att man kämpar i uppförsbacke med motvind? Det sägs ju att det som inte dödar gör en starkare.. fy fasen vad stark jag borde va vid detta laget då. Tyvärr känner jag mig bara svag, liten och hjälplös (samt lite hög på morfin >.<)
Hur i hela friden ska jag lyckas ta mig ur denna onda cirkel? Vad måste jag göra för att blidka de högre makterna? Be en bön? Offra ett får? eller kanske lägga mig på golvet hos FK och skrika o sparka tills de släpper ifrån sig de pengar jag har rätt till?
Det kan omöjligt finnas en gud, även om vd:n för FK verkar tro att han är det så som han leker med människors liv.
Vad händer när man inte orkar kämpa längre?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)