Plötsligt så händer det!

Ni vet när det där nästintill omöjliga händer i triss-reklamen? Nu var turen min och inte bara n gång utan två!!

Fast först vill jag berätta om vad som hänt sen mitt förra inlägg och jag börjar med att tacka alla som gett mig stöd efter att ha läst det jag skrev. Det värmde oerhört mycket att få höra er omtanke och jag behövde verkligen det!

Det dröjde nästan ett dygn efter bråket innan vi hade en diskussion om vad som hänt. Oftast vill jag helst prata ut om saker så fort som möjligt men i detta fall så behövde jag få låta det som hänt sjunka in. För mig var detta inte ett vanligt bråk utan mycket mer än så och jag ville vara säker på hur jag ville hantera situationen innan jag gav mig in i en ny diskussion. Jag är glad att jag avvaktade för jag kunde föra fram det jag ville ha sagt utan att brista ut i gråt och jag var väldigt saklig och bestämd. Jag förklarade för honom att jag inte tänkte tolerera att bli behandlad så igen och krävde en förklaring på det han hade sagt. Jag berättade även att det han sagt fått mig att må fruktansvärt dåligt och att jag inte skulle komma över det på ett bra tag. Jag hade väl hoppats på en ursäkt, att han inte menat det ha sagt men den kom aldrig. Däremot lyssnade han på det jag sa utan att avbryta och jag märkte att mina ord fick honom att tänka till. Han höll med om att det han sagt och gjort inte var respektfullt och kanske ångrade han sig lite när han förstod hur illa hans ord hade gjort mig. Det får jag väl kanske aldrig veta säkert, min sambo är nämligen om möjligt mer envis än jag och han anser att man inte ska be om ursäkt för saker man säger. För man ska nämligen inte säga saker man inte menar och menar man det man säger så behöver man inte be om ursäkt för det man sagt. Jag förstår principen i den teorin men menar att man kan ju be om ursäkt för vad man åstadkommit med sina ord även om det man sagt var något man menade, det koncepten förstår dock min sambo inte alls.

Känns som om vårt förhållande tagit en viktig vändning i och med bråket men framför allt efter diskussionen efteråt. Det krävdes att jag bestämt sa ifrån att jag krävde en förändring i hur han behandlat mig de senaste månaderna (i stort sett sen han började jobba natt i december). Hans förklaring var att han känt sig frustrerad över att det skett så många förändringar på en gång. Han började jobbat natt efter 2 års studier och sen 1 års arbetslöshet, min värk blev betydligt sämre på kort tid och han blev därmed tvungen att ta mer ansvar här hemma. Det rättfärdigar såklart inte på något sätt hur han har betett sig men jag är glad över att han öppnade upp och delade med sig. Han har dessutom haft bekymmer från hemmaplan också att tampas med så jag förstår att han haft det kämpigt pch jag bad honom återigen att gå och pratat med någon om det. Känns som om han börjar bli mer mottaglig för den idén nu och jag hoppas verkligen att han tar itu med det för jag vet att han behöver det och jag vill verkligen inte tjata på honom om det.

Sen diskussionen har fått tillbaka den man jag haft tidigare, nämligen han som är omtänksam, glad och hjälpsam. Han har till och med erbjudit sig vid några tillfällen att massera mig och även frågat om han kan underlätta för mig på något sätt eller hjälpa mig med något. Jag hoppas innerligt att denna attitydförändring håller i sig för jag vill verkligen inte förlora det vi har, för när det är bra så är det underbart!

Men nu släpper vi det trista och går över till nått betydligt mer positivt! Har blivit tilldelat ett ekonomiskt bidrag som jag sökte från en stiftelse tidigare i år på 5.000:- Pengarna ska användas till hälsa och rekreation :D Trodde aldrig att jag skulle få det så känns så fantastiskt att jag har möjlighet att lägga pengar på att bara må bra! Har valt att fördela hälften av pengarna på fysisk hälsa i form av hjälpmedel, massageolja, en riktigt bra kudde, knäskydd, nackskydd, ryggskydd, strumpor som ska förebygga kramper osv. Den andra hälften av pengarna går till psykisk hälsa, tyger till nya symaskinen, tillbehör till mitt virkande, nya visitkort, tidningsprenumeration, böcker, vårjacka, sportbikini till vattengympan med mera. Tycker jag har gjort genomtänkta val så förhoppningsvis kommer jag att må bättre framöver.

Den andra glädjande nyheten kan jag tyvärr inte avslöja så mycket om i nuläget men det känns väldigt positivt och stort! Jag kan säga så mycket att jag är inte gravid men nästintill lika roligt och har med min virkning att göra ;) Berättar mer sen när fler detaljer är klara!

Nu ska jag försöka mjuka upp mina ömmande muskler med lite stretching och sen massera mina muskelknutor så att värken släpper något. Förhoppningsvis får jag sova inatt, bara blivit ca 3 timmar per dygn nu de senaste tre dygnen så känner mig riktigt sliten och trött. Tär enormt på psyket att vara ordentligt trött men ändå inte kunna sova pga svår värk. Som tur är får jag lite besök av världens bästa Cattis lite då och då så jag får skratta i några timmar och glömma bort sjukdomen en stund. Hon höll mig på bra humör hela kvällen igår och kommer igen imorgon! Är verkligen lyckligt lottad som får ha henne i mitt liv, hon är sannerligen en underbar människa med ett enormt stort hjärta.

"Jag orkar inte med en flickvän som inte gör någonting"

Detta och mycket mer i samma stil fick jag kastat på mig inatt av den man som påstår att han älskar mig. Gråtande och med en gigantisk panikångestattack gick jag in i sovrummet för att lugna ner mig. "Moget att bara gå iväg!" blev hans reaktion, "går ju inte att prata med dig när du bara bölar och går iväg". Tyvärr kan jag inte styra över min ångest eller när jag ska börja gråta eller ej, hatar att visa mig svag, speciellt för honom. Skulle jag verkligen börja gråta då med vilje? Tror han att jag gillar att inte kunna få luft och känna hur kroppen jobbar emot mig?

Jag fick också veta att han har tröttnat på att jag mår så dåligt jämt och alltid har ont, jisses om han har tröttnat vad har då jag? Det är ju trots allt jag som är sjuk inte han... Fick även svar på varför han inte vill hjälpa mig med saker längre "jag får ju inte ut något av det, du klarar ju inte av att hjälpa mig tillbaka". Visste inte att det var en tävling där den som inte är tillräckligt stark förlorar. Försökte förklara att jag gör så gott jag kan och orkar med, "som vad då, du gör ju ingenting!"

Mitt stora mål den senaste tiden har varit att försöka hitta något som får mig att må bättre så att vi en dag kan skaffa familj och hus, det har varit den enda motivationen jag har haft för att orka kämpa för styrka eller stöd kommer inte hemifrån som jag hade hoppats på. När jag ber om hjälp får jag höra "varför?", "vad får jag för det?", "kom ihåg detta till nästa gång" eller "gör det själv". Det har gått så långt att jag verkligen drar mig för att be om hjälp, jag orkar inte bli ifrågasatt varje gång. Numera ringer jag hellre lillasyster och ber om hjälp istället för min sambo (inget ont om syrran men vi har inte varit bäst på att hjälpa varandra och det finns en del spänningar där) men när hon eller mamma frågar "kan inte din sambo hjälpa dig?" så har jag inte kunnat svara ärligt på den frågan utan helt enkelt sagt att det löser sig nog, tack ändå.

Jag frågar mig hela tiden vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat agera annorlunda för att detta inte skulle hända? Har jag utnyttjat det faktum att jag har ett stöd som kan hjälpa mig? Var har det gått snett? Ja, jag lägger ansvaret och skulden på mig själv. Det är ju jag som är sjuk och hade jag varit frisk hade jag klarat av att göra allt det där som förväntas av mig. Har ändå försökt vara positiv och jobbat för en framtid där jag mår bättre och där vi kan skaffa barn. Sen inatt vet jag inte om den framtiden ens finns längre "jag kan inte se hur du någonsin skulle kunna klara av att ta hand om ett barn", det var verkligen droppen och enda tanken jag hade då var att detta livet vill jag inte längre vara en del av. Säg vad du vill för jag tänker inte stanna kvar för att lyssna, kan inte ta detta mer. Utan stöd, utan framtid vad finns kvar att leva för?

Idag efter några timmars orolig sömn så känner jag mig likgiltig och apatisk. Känns som om jag tappat allt hopp och all värdighet som människa. Jag ser hur han är kärleksfull och omtänksam mot katten och känner mig svartsjuk, sådär snäll och gullig har han aldrig varit mot mig. Vad gör jag för fel. Vad har katten som gör henne mer värdig av hans kärlek och ömma ord?

Snälla kan någon säga vad jag gör för fel?

Dagen idag den är din...

När jag var mindre och morfar fortfarande bodde ihop med sin flickvän (de är nu särbos, men det är en helt annan historia) så hade de en dikt hängandes i hallen precis bredvid ytterdörren. Jag läste den för mig själv varje gång vi var där och till slut var den memorerad. Redan då förstod jag att dikten var något alldeles speciellt och fast jag inte riktigt förstod innebörden i den så tyckte jag att den var så vacker.

Jag har många gånger gått tillbaka till detta minne och påminnt mig om dikten och speciellt dagar som idag när allting känns så fruktansvärt jobbigt så kan jag finna lite tröst i dessa ord:

...Dagen i dag...

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din

Indisk dikt

Visst är den vacker? Visst känns det lite ironiskt hur vi västlänningar stressar hela dagarna för att vi har så många "måsten"? Har inte tid... hinner inte...

När det egentligen är så enkelt som dikten säger, vi väljer själva vad vi vill fylla våra dagar med! Så när jag känner mig stressad, ledsen, frustrerad eller arg så försöker jag hitta lugn i dikten och förhoppningsvis så hittar jag snart en balans i livet.

Nu vill jag absolut inte påstå att jag är speciellt duktig på att hitta det här lugnet men jag har märkt att övning ger färdighet även här! Jag blir bättre och bättre på att inse vikten av att se saker från ett annat perspektiv, jag har lättare för att slappna av och jag oroar mig betydligt mycket mindre nu. Morgondagen vet vi inget om så varför oroa sig för den idag?

Min sömn har dock inte blivit bättre trots att jag repeterar dikten i huvudet innan jag ska sova. Värken biter den nämligen inte på :( Har märkt att min sömn följer ett mönster numera. Jag har 3-4 nätter som är sömnlösa eller i bästa fall så får jag 2-3 timmars sömn utspridda i små kvartar under natten, därefter kommer en natt där jag av ren utmattning sover 6-8 timmar. Denna natten är tyvärr väldigt orolig och full med mardrömmar. Så upprepas mönstret vecka efter vecka.

Mardrömmarna upprepas också, drömmer allt som oftast att jag blir beskjuten och trots att jag väldigt snabbt lyckas sätta mig själv i säkerhet så upptäcker jag att jag blivit skjuten. Jag dör aldrig i drömmen men ibland blir jag skjuten flera gånger från olika håll. Att döma av vad jag kan hitta på nätet så tyder drömmen på att jag känner mig övergiven och missförstådd av personer i min omgivning samt att de har en avvikande bild på vem jag är som inte stämmer med verkligheten.

Lite skrämmande hur väl denna drömtydning stämmer in på mig just nu. Känner mig otroligt ensam och som att ingen riktigt förstår mig eller det jag vill säga. Jag är så less på att må dåligt jämt så jag undviker helst att prata med andra om det, för vem vill höra att man mår kass hela tiden? Har märkt på min sambo att han också börjar tröttna, han är väldigt irriterad och snarstucken. Det har gått så långt att jag försöker hela tiden väga mina ord väl för att undvika att reta upp honom. Tyvärr misslyckas jag med detta flera gånger om dan :( Det gör så ont att den person jag behöver som allra mest just nu inte orkar vara där för mig. Visst förstår jag att detta tar hårt även på människor omkring mig men hur ska jag orka kämpa och vara motiverad när jag inte får det stöd jag behöver? Känns som om jag jobbar i motvind. Hur ska jag orka att både försöka arbeta för att må bättre, undvika bråk med sambon och få vårt förhållande att hålla?

Vi har alltid kunnat prata om allting och vår styrka har varit vår kommunikation. Denna styrka är numera en svaghet då jag inte vågar berätta allt för min sambo, jag vågar inte längre be om stöd, kärlek och hjälp. Är så trött på att han ifrågasätter mig, min sjukdom och mina behov. Varje gång jag ber om hjälp blir det en diskussion på närmare en halvtimme där jag försöker förklara varför jag behöver hjälpen och varför jag inte klarar av att göra det själv. Detta är mycket energikrävande och min självkänsla går i botten varje gång. Dessa diskussioner får mig att ifrågasätta mig själv, varför kämpar jag egentligen? till vilken nytta? är det överhuvudtaget värt det??

Jag vet snart inte vart jag ska bli av, värken gör mig handikappad och gör att jag klarar mindre och mindre hela tiden. Den person jag satt min tillit till och vänt mig till för att få styrka glider undan mer och mer. Alla remisser jag väntar svar på dröjer längre än vad jag nånsin kunnat tro och jag behöver verkligen hjälp nu! Jag står vid avgrunden och tappar balansen, ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och äntligen få den vila och ro som jag desperat försöker uppnå... när är det min tur att få må bra?