Egentligen hade jag tänkt blogga om ett möte jag var på igår men jag är alldeles för ledsen för att göra ett sådant inlägg rättvisa, får berätta mer om det vid ett annat tillfälle.
Hade ett stort bråk med sambon igår och det tär fruktansvärt på mig, har inte kunnat sova inatt, har ingen aptit, illamående och huvudvärk. Han däremot verkar inte ett dugg påverkad utan beter sig som vanligt. Varför måste jag ta så illa vid mig när vi bråkar? Varför kan jag inte bara låta det rinna av mig som om ingenting har hänt som Han uppenbarligen kan göra?
Har fått höra att jag enbart använder denna bloggen för att kunna kasta skit på min sambo men så är det faktiskt inte alls. Denna bloggen är min ventil så att jag kan bearbeta jobbiga saker och se dem i ett nytt ljus, med nya perspektiv.
Så vad handlade bråket om då? Eftersom jag inte vill bli anklagad för mer offentlig smutskastning så ska jag försöka berätta så objektivt som jag bara kan.
Det började redan i förrgår...
Jag vill/tycker att min sambo skulle kunna ta mer ansvar här hemma. Jag vet att han har ett slitsamt jobb som tar hårt på honom när han fått jobba flera dagar i rad. MEN det jag ber om är förhållande enkelt. Med mer ansvar menar jag att han ska plocka upp sin smutstvätt efter sig, ta ut sin disk från sin sida av datorbordet och ställa i köket, samt ta ut soporna när det behövs. För mig skulle dessa små saker innebära att jag slipper vara frustrerad och irriterad över att jag måste plocka efter honom som om han vore ett litet barn eller slarvig tonåring. Den energin skulle jag istället kunna använda till betydligt roligare och givande saker.
Responsen jag fick i förrgår när jag försökte förklara detta för honom var att han skulle försöka tänka på det... och med det lät jag det vara och hoppades att han faktiskt tagit det jag sagt på allvar och respekterat mina åsikter.
Dagen därpå (igår) när jag vaknat och kommer ut i vardagsrummet så är det första jag ser ett par dyngsura sockar mitt på parkettgolvet! Dessa förbannade sockar kändes som ett hån mot allt det jag sagt och försökt förklarat dagen innan.
När han kom upp på eftermiddagen skulle jag snart bli hämtad av en vän så jag beslöt mig för att inte ta upp diskussionen igen då utan väntade tills jag kom hem igen. Så lugnt och sakligt som jag kunde bad jag honom sätta sig ner med mig i köket så vi kunde diskutera saken.
Återigen försökte jag förklara för honom att jag behöver hans hjälp här hemma trots att han jobbar natt. Jag kan omöjligt ta hand om allting själv. Speciellt inte nu när jag jobbar mer än heltid med att starta eget företag och snart börjar jag även läsa på högskolan igen på 75%. Jag anser att Han behöver också ta sitt ansvar och bidra inte bara ekonomiskt utan även på alla andra plan.
Jag: Jag behöver din hjälp här hemma
Han: Varför ska det alltid vara på dina villkor?
Jag: Va? Vad menar du? Har du någon annan lösning på hur vi ska få allt att fungera här hemma så får du gärna dela med dig...
Han: Vi kan laga matlådor tillsammans på helgen som räcker för hela veckan.
Jag: Har du ens lyssnat på vad jag sagt?
Han: Du säger alltid nej jag vill ha hjälp med något.
Jag: Eh.. när har du bett om hjälp och jag sagt nej?
Efter en stund kommer det fram att han syftar på att han inte får tillräckligt med sex... Hur detta nu kan jämföras med att vi behöver ta ansvar BÅDA två här hemma...
Just nu ser vår situation ut så här: Han jobbar natt när jag sover och är sover sedan när jag är vaken och jobbar med företaget. Hur vi ens ska hitta tillfällen att ha sex på har jag svårt att se. Ska jag få skulden för vårt fattiga sexliv när det egentligen är hans arbetstider som är problemet? Kanske borde jag ställa klockan så jag är vaken när han kommer hem vid kl 5-6 på morgonen så han kan få det han vill ha? Undrar om det magiskt löser problemet med att jag ensam tar hand om allting här hemma? Kommer han bli mer ansvarstagande och bete sig mer som den vuxna man är om han får mer sex? Jag är skeptiskt till det faktiskt...
Jag: Jobbar i snitt 200 timmar i månaden hemifrån med mitt företag
Han: Jobbar i snitt 100-120 timmar (natt)
Jag: städar och plockar undan för oss båda två samt efter våra 3 katter.
Han: säger att han fyller på mat och vatten ibland till katterna när han kommer hem från jobbet.
Jag: Lagar mat 6-7 dagar i veckan, LCHF-mat till mig, samt GI-mat till sambon och matlåda för honom att ta med till jobbet. Jag handlar dessutom 90% av det vi behöver till hushållet.
Jag: diskar all disk, även hans mixer som jag bett honom diska själv eftersom den så tung och otymplig och ger mig värk i händerna...
Han: tvättar 2-3 maskiner tvätt i snitt varannan- var tredje vecka.
Jag: Viker all tvätt och lägger in i våra respektive skåp.
Jag: betalar alla räkningar och har hand om alla kontakter med olika företag när något händer eller behöver fixas.
Han: flyttar över sin lön till mitt konto och säger till när han vill ha/behöver pengar
Är så less på att gång på gång behöva be Honom att göra något här hemma när den enda respons jag får är en djup suck, himlande med ögon som avslutas med att han skakar på huvudet och stänger ute mig med sina stora hörlurar. Så nu har jag skrivit en lapp med uppgifter som jag fysiskt inte klarar/tycker borde vara hans jobb och sen har jag sagt att han får göra vad han vill med den lappen. Vill han ställa upp och visa att han är den man hans ålder säger så hjälper han mig, annars ber jag någon annan om hjälp. En lapp, inget tjat (han säger nämligen att han tappar motivationen att göra något när jag tjatar på honom...) och inget mer bråk om detta. Hans val... men om han tror att jag ska "ge honom" sex när han envist håller fast vid denna omogna attityd så har Han så fel. Sex är inget jag ger bort som en muta eller handelsvara. Sex är något man HAR när två personer älskar varandra och vill dela varandras njutning.
Hmm kanske inte lyckades hålla mig helt objektiv.. men jag har varit 100% ärlig i alla fall... nu måste jag dock in i köket och fixa middag. Skulle haft maten klar nu egentligen men det tog längre tid att skriva inlägget än jag räknat med..