Upp och ner

Bald headed vulture

Uppdateringsdax! Är några dagar sen jag skrev sist så nu tänkte jag berätta om hur dessa har varit innan jag glömmer det. Minnet sviker allt oftare numera har jag märkt. Saker som jag aldrig skulle glömma för något år sedan bara försvinner då och då. Känner mig betydligt äldre än mina 26 år många dagar...

I torsdags for vi till Ikea. Jag, sambon och mormor :) Länge sedan jag sett framemot något så mycket som jag gjorde då! Det var enkel och total glädje och förväntan! Vi åkte till det nybyggda och gigantiska Ikea i malmö med en lång lista på vad som skulle inhandlas. Det var allt ifrån sängkläder, handdukar till ljus och julklappar. Sambon var väl inte den som var mest entusiastisk över äventyret men han blev riktigt nöjd över de 30 (!!) köttbullar han fick ner i magen under det traditionella lunchstoppet på restaurangen! Efter flera timmars tittande, kännande och lite åh:ande kände vi oss nöjda och tog oss till kassorna. Plånboken skrek lite ångestfyllt dock när slutsumman visades men jag lugnade den med att vi inte åker till Ikea igen förrän nästa år :D

Straffet för denna utfärd slog till så fort jag satt mig i bilen och började slappna av. Kraftig smärta spred sig som en löpeld från fötterna, över benen och satte sig som ett stort elakt monster över höfter och ländrygg. Visserligen var jag beredd på detta men lite nedslagen blir man ändå när föraningar som de här slår till. Kvällen bestod i vila och försiktig uppackning av handlingen.

Ingen vila, ingen ro. Fredag var städdag här hemma. Svärföräldrarna skulle komma på lördagen så även om kroppen skrek nej fick jag bita ihop och göra det som var tvunget. Sambon hjälpte givetvis till, utan honom hade jag inte vågat släppa in några gäster alls dagen därpå!

Lördagen kom och detsamma gjorde svärföräldrarna. Var ganska mör och sliten men den värsta värken var tack och lov borta, så jag kunde utan större problem vara trevlig och social :)

(gambebis)

Efter att ha avslutat behandlingen med Lyrica har jag mått betydligt bättre och bättre. Biverkningarna är helt borta nu, tyvärr har då även sömnproblemen och värken återkommit och förvärrats. Av dessa två är sömnproblemen värst. Värk har jag haft så länge jag kan minnas att det börjar bli hanterbart så länge jag inte gör några extrema saker, men sömnen är jag i stort behov av! Sömnbristen påverkar mig mer och mer, och jag känner att jag inte orkar vara särskilt glad och positiv. Tyvärr får sambon ta den största smällen och jag är djupt bekymrad över detta. Min stubin är tusen gånger kortare och mitt humör ganska explosivt, vilket leder till flera bråk... Ibland är jag rädd att han mister tålamodet med mig och packar en väska. Vet ärligt talat inte om jag hade orkat stanna så länge om situationen varit annorlunda. Visst försöker jag gottgöra så gott jag kan de dagar jag mår bättre men det måste ibland kännas som en ganska klen tröst för honom.

Eftersom vi pratar väldigt mycket och jag känner att jag kan prata med honom om allt så har jag flera gånger tagit upp denna rädsla jag har för att förlora honom. Han stillar min rädsla varje gång den dyker upp, han är verkligen min ängel! Vad skulle jag gjort utan det stödet? Vill inte ens tänka på det...

Har hälsat på mamma idag. Är verkligen skönt att kunna åka ut där ibland och bara få vara och inte tänka på alla måsten som finns här hemma. Alla djuren som finns där hemma är helt underbara och de får mig att må så bra! Myste, kelade, brottades med syrrans golden/labbe-blandras idag. Han är verkligen helt underbar :)

Eftermiddagen och kvällen har återigen varit tuff. Har antagligen fått en nervskada i armen för den värker otroligt mycket och jag tappar känseln i handen ibland. Sambon masserad och klämde en stund efter maten och tack vare detta kunde jag äntligen vila och få sova en stund. Det var helt underbart! Nyss började dock värka igen och illamåendet slog emot mig. Trodde jag skulle behöva bosätta mig på toaletten en stund men nu verkar det som att det stillat sig lite igen (ta i trä).

Har egentligen skola imorgon men är tveksam till att jag orkar. Hjärnan är envis men kroppen sviker återigen. Som väl är så är inte morgondagen obligatorisk så förmodligen tar jag en vilodag imorgon för på torsdag ska vi ha examinationsseminarie hela dagen så då måste jag vara alert!

Nu är det snart dags för sängen, blir en Zopiklon inatt för att få en hel natts sömn, för det behöver jag verkligen känner jag.

(ett sånt här inlägg kräver såklart två gambilder, haha)