Städhjälp; lyx eller ett nödvändigt ont?

Alldeles för länge sen jag skrev här men det beror dels på att jag mått bättre och dels på att jag jobbar som en galning med mitt företag att jag inte prioriterar mitt mående så mycket just nu.

Idag kommer svärföräldrarna på besök och det innebär alltid en viss nervositet och ångest. Inte för att jag inte tycker om dem utan för att vi dels ses så sällan och dels så känner jag att jag måste överträffa mig själv när vi ses. Jag har en sjuk osäkerhet i att jag vill duga och vara tillräckligt bra i andras ögon, det senaste året har jag jobbat mycket på detta men det skiner ändå igenom ibland och idag är ett sådant tillfälle. Jag vill så förtvivlat gärna att svärföräldrarna ska se hur mycket jag älskar deras son och hur jag skulle kunna gå över lik för att han skulle ha det så bra som möjligt. Jag vet att det inte ligger på mig att se till att han har det bra, han är ju trots allt vuxen han med men det är min egen osäkerhet som sätter dessa griller i huvudet på mig.

Jag vill ju bara att de ska tycka att jag är tillräckligt bra för deras lille pojk och det gör de alldeles säkert men som sagt det är mina egna spöken som jag måste bearbeta!

Städhjälp var det jag ville skriva om ju (blev ett litet sidospår där), vissa verkar tro att bara för att man har städhjälp så är man antingen för lat för att orka själv eller så tror man att ens tid är för värdefull för att ödslas bort på städning. När personer i vår omgivning får veta att vi har städhjälp får man gärna kommentarer som "Oj, vad lyxigt!" eller "Ja, de rika de kan!", och även om jag vet att de inte menar detta illa så tar jag det väldigt hårt! Vi har inte städhjälp för att vi tror oss vara bättre än alla andra och vår ekonomi skulle helt klart vara mer välmående utan städhjälpen, och hade jag klarat av att ta städningen själv så hade jag aldrig anlitat en städfirma!! Det är min värk som sätter käppar i hjulet, jag tycker inte att det är värt 2-3 dagars obeskrivlig värk för att jag dammsugit dagen innan!

En annan missuppfattning som folk har, är att bara för att man har städhjälp så behöver man inte städa själv. Det är inte sant.. jag städar och plockar undan varje dag iden mån jag orkar och ändå kan behålla värknivån i en hanterbar nivå. I vår städhjälp ingår dammsugning 1 gång i veckan och dammtorkning varannan vecka, vilket hushåll på två vuxna och 3 katter klarar sig på det? Jag städar alltså mycket själv också trots att vi har städhjälp!

Jag kan fortfarande känna att det är skämmigt att berätta att vi har städhjälp även om jag lättare accepterar det nu än i början. Oftast kan jag känna att det är rätt skönt att få den hjälpen och det gör att jag kan vara en gladare och mer positiv person.

Nej, nu är det dags att återgå till disken! Kan ju inte låta det finnas disk när svärföräldrarna kommer, då kanske de tror att jag aldrig diskar ;) Humor och självdistans tror jag är medicinen för ett bättre självförtroende och självkänsla, vad tror ni?

Trött, frustrerad och ledsen

Egentligen hade jag tänkt blogga om ett möte jag var på igår men jag är alldeles för ledsen för att göra ett sådant inlägg rättvisa, får berätta mer om det vid ett annat tillfälle.

Hade ett stort bråk med sambon igår och det tär fruktansvärt på mig, har inte kunnat sova inatt, har ingen aptit, illamående och huvudvärk. Han däremot verkar inte ett dugg påverkad utan beter sig som vanligt. Varför måste jag ta så illa vid mig när vi bråkar? Varför kan jag inte bara låta det rinna av mig som om ingenting har hänt som Han uppenbarligen kan göra?

Har fått höra att jag enbart använder denna bloggen för att kunna kasta skit på min sambo men så är det faktiskt inte alls. Denna bloggen är min ventil så att jag kan bearbeta jobbiga saker och se dem i ett nytt ljus, med nya perspektiv.

Så vad handlade bråket om då? Eftersom jag inte vill bli anklagad för mer offentlig smutskastning så ska jag försöka berätta så objektivt som jag bara kan.

Det började redan i förrgår...
Jag vill/tycker att min sambo skulle kunna ta mer ansvar här hemma. Jag vet att han har ett slitsamt jobb som tar hårt på honom när han fått jobba flera dagar i rad. MEN det jag ber om är förhållande enkelt. Med mer ansvar menar jag att han ska plocka upp sin smutstvätt efter sig, ta ut sin disk från sin sida av datorbordet och ställa i köket, samt ta ut soporna när det behövs. För mig skulle dessa små saker innebära att jag slipper vara frustrerad och irriterad över att jag måste plocka efter honom som om han vore ett litet barn eller slarvig tonåring. Den energin skulle jag istället kunna använda till betydligt roligare och givande saker.

Responsen jag fick i förrgår när jag försökte förklara detta för honom var att han skulle försöka tänka på det... och med det lät jag det vara och hoppades att han faktiskt tagit det jag sagt på allvar och respekterat mina åsikter.

Dagen därpå (igår) när jag vaknat och kommer ut i vardagsrummet så är det första jag ser ett par dyngsura sockar mitt på parkettgolvet! Dessa förbannade sockar kändes som ett hån mot allt det jag sagt och försökt förklarat dagen innan.

När han kom upp på eftermiddagen skulle jag snart bli hämtad av en vän så jag beslöt mig för att inte ta upp diskussionen igen då utan väntade tills jag kom hem igen. Så lugnt och sakligt som jag kunde bad jag honom sätta sig ner med mig i köket så vi kunde diskutera saken.

Återigen försökte jag förklara för honom att jag behöver hans hjälp här hemma trots att han jobbar natt. Jag kan omöjligt ta hand om allting själv. Speciellt inte nu när jag jobbar mer än heltid med att starta eget företag och snart börjar jag även läsa på högskolan igen på 75%. Jag anser att Han behöver också ta sitt ansvar och bidra inte bara ekonomiskt utan även på alla andra plan.

Jag: Jag behöver din hjälp här hemma
Han: Varför ska det alltid vara på dina villkor?
Jag: Va? Vad menar du? Har du någon annan lösning på hur vi ska få allt att fungera här hemma så får du gärna dela med dig...
Han: Vi kan laga matlådor tillsammans på helgen som räcker för hela veckan.
Jag: Har du ens lyssnat på vad jag sagt?
Han: Du säger alltid nej jag vill ha hjälp med något.
Jag: Eh.. när har du bett om hjälp och jag sagt nej?

Efter en stund kommer det fram att han syftar på att han inte får tillräckligt med sex... Hur detta nu kan jämföras med att vi behöver ta ansvar BÅDA två här hemma...

Just nu ser vår situation ut så här: Han jobbar natt när jag sover och är sover sedan när jag är vaken och jobbar med företaget. Hur vi ens ska hitta tillfällen att ha sex på har jag svårt att se. Ska jag få skulden för vårt fattiga sexliv när det egentligen är hans arbetstider som är problemet? Kanske borde jag ställa klockan så jag är vaken när han kommer hem vid kl 5-6 på morgonen så han kan få det han vill ha? Undrar om det magiskt löser problemet med att jag ensam tar hand om allting här hemma? Kommer han bli mer ansvarstagande och bete sig mer som den vuxna man är om han får mer sex? Jag är skeptiskt till det faktiskt...

Jag: Jobbar i snitt 200 timmar i månaden hemifrån med mitt företag
Han: Jobbar i snitt 100-120 timmar (natt)
Jag: städar och plockar undan för oss båda två samt efter våra 3 katter.
Han: säger att han fyller på mat och vatten ibland till katterna när han kommer hem från jobbet.
Jag: Lagar mat 6-7 dagar i veckan, LCHF-mat till mig, samt GI-mat till sambon och matlåda för honom att ta med till jobbet. Jag handlar dessutom 90% av det vi behöver till hushållet.
Jag: diskar all disk, även hans mixer som jag bett honom diska själv eftersom den så tung och otymplig och ger mig värk i händerna...
Han: tvättar 2-3 maskiner tvätt i snitt varannan- var tredje vecka.
Jag: Viker all tvätt och lägger in i våra respektive skåp.
Jag: betalar alla räkningar och har hand om alla kontakter med olika företag när något händer eller behöver fixas.
Han: flyttar över sin lön till mitt konto och säger till när han vill ha/behöver pengar

Är så less på att gång på gång behöva be Honom att göra något här hemma när den enda respons jag får är en djup suck, himlande med ögon som avslutas med att han skakar på huvudet och stänger ute mig med sina stora hörlurar. Så nu har jag skrivit en lapp med uppgifter som jag fysiskt inte klarar/tycker borde vara hans jobb och sen har jag sagt att han får göra vad han vill med den lappen. Vill han ställa upp och visa att han är den man hans ålder säger så hjälper han mig, annars ber jag någon annan om hjälp. En lapp, inget tjat (han säger nämligen att han tappar motivationen att göra något när jag tjatar på honom...) och inget mer bråk om detta. Hans val... men om han tror att jag ska "ge honom" sex när han envist håller fast vid denna omogna attityd så har Han så fel. Sex är inget jag ger bort som en muta eller handelsvara. Sex är något man HAR när två personer älskar varandra och vill dela varandras njutning.

Hmm kanske inte lyckades hålla mig helt objektiv.. men jag har varit 100% ärlig i alla fall... nu måste jag dock in i köket och fixa middag. Skulle haft maten klar nu egentligen men det tog längre tid att skriva inlägget än jag räknat med..

Fy F-N för FK!!

Jag ville inte ens bli sjukskriven över sommaren men blev övertalad av läkare/terapeut samt arbetscoachen. De försäkrade mig om att jag inte skulle få problem med försäkringskassan för nu hade jag en gedigen journal samt experter bakom beslutet som skulle göra det svårt för FK att säg nej till ersättning.

Jag var fortfarande inte övertygad men när min arbetscoach sa att han skulle ordna ett personligt möte med min handläggare på FK så sa jag ok.

Har tidigare bloggat om hur positivt överraskad jag var över mötet med FK, hur trevlig handläggaren var och att det inte skulle vara några problem att få ersättning över sommaren.

I förrgår (dagen innan midsommarafton) ringer min handläggare och berättar att jag blivit nekad ersättning! Jag förstod först inte vad hon sa, hur kunde detta ske? Tydligen hade hon gett mig felaktig information och nu kunde inte FK godkänna mitt ärende.

Låt oss gå tillbaka till mötet vi hade, flera gånger gav jag uttryck för min oro att bli utan ersättning för sommaren eftersom jag blivit det året innan och skulder från den sommaren betalar jag fortfarande av. Jag kunde inte låta det hända igen. Planen för min del var att plugga över sommaren och detta berättade jag för handläggaren, jag ville veta hur jag skulle göra med mina sommarkurser som jag kommit in på. Jag fick veta att jag skulle tacka nej till kurserna och inte söka CSN för perioden, därför gjorde jag inte det.

Nu säger FK att eftersom jag inte har ett avtalat arbete för sommaren och därmed ingen förlorad inkomst att få ersättning för så får jag ingen utbetalning! Skulle jag studerat så skulle jag också sökt CSN för då hade jag fått ersättning från CSN!

Så jag frågade min handläggare: "Jag hade alltså fått min ersättning om jag INTE gjort som du sa till mig?" FK: "Ja, så kan man ju se det, men jag tar fullt ansvar för det och ber om ursäkt. Jag visste inte hur reglerna var för just detta."
Jag: "Din ursäkt betalar inte mina räkningar!"
FK: "Nej, jag är ledsen för det som hänt, men det finns inget mer jag kan göra åt det här nu"

Hur SJUKT är detta? Förra sommaren nekades jag ersättning för att mitt sjukintyg inte var bra nog för FK:s läkare och i år nekas jag ersättning för att min handläggare säger åt mig att göra just det som kommer att få mig nekad ersättning igen!! Varför räcker det inte att man är sjuk och har läkarintyg?? Varför ska det vara så J-VLA svårt att få ut den ersättning man har rätt till??

FK förstörde därmed min midsommar! Jag mådde så dåligt att jag orkade inte åka någonstans, så jag satt ensam hemma (sambon jobbade) och mådde skit...

Dax för förändring!

Stora saker är på gång och jag hoppas uppnå stora effekter med relativt små förändringar. Jag har nyligen tagit beslutet att inte gå tillbaka till skolan till hösten, istället ska jag söka jobba som undersköterska på antingen vårdcentral eller centralsjukhuset. Anledningen till detta beslut är dels för att jag vill komma ut i arbetslivet och få erfarenhet och dels för att snabbar rätta till vår ekonomi så vi kan börja bygga en stabil grund för framtiden. Som jag ser det så kan jag alltid gå tillbaka till min utbildning och ta min examen men det är nu en framtid ska byggas upp tillsammans med min sambo och då är det mer logiskt för mig att börja jobba igen.

Jag förväntar mig inte att kunna hoppa på en heltidstjänst på en gång men förhoppningen är att klara minst halvtid och sedan kunna utöka det efterhand som jag mår bättre. En del i att förbereda mig inför arbetslivet igen är att börja äta hälsosammare samt börja träna. Jag har beslutat mig för en del punkter som jag har förhoppning om att kunna genomföra. Dessa förändringar kommer på sikt att leda till att jag blir piggare, får ett mer stabilt humör, samt går ner i vikt vilket i sin tur kommer att ge mig mer energi.


Förändringar som SKA genomföras är:

• Nikotinstopp! (har 1,5 flaska kvar av nikotinsprej. Får INTE köpa fler!)
• Stopp för energidricka (jag förstör för mig själv genom att dricka dem)
• Minska godis (jag återgår till lördagsgodis! Inget godis på vardagar)
• Minska cola (detta är den svåraste punkten, ska försöka dricka vartannat glas saft)
• Äta mer frukt och grönsaker
• Mindre "dåliga" kolhydrater och satsa på mer fiber
• Äta vitamintillskott - framförallt mineraler, folsyra, järn och B12
  
• Gå minst 15 min på gåbandet varje dag (undantag om jag gått mycket under dagen redan)

Motivationen är stark så jag tvekar inte om att lyckas med detta! Jag räknar med att det kommer att bli svårt och stundtals väldigt jobbigt, antagligen kommer det även bli en del bakslag men det är bara att ta sig upp igen och fortsätta!

En knapp vecka har gått sedan jag försiktigt började med mina förändringar och hittills har det gått helt ok. Energidrickan är borta helt och jag har bara druckit 2 koppar cappuccino den senaste veckan. Godis är i stort sett obefintligt, några tabletter mentos har det blivit. Istället har jag ätit melon. Har ätit grönsaker till varje måltid och även gjort en del sallader till maten. Äter bulgur istället för ris och pasta, köpte fiberrikt morotsbröd att äta till frukost. Tar mina vitaminer var dag :) Har inte riktigt kommit igång med gåbandet dock, men har å andra sidan varit iväg till stranden och gått en del turer på stan samt ner till affären.

Så det har varit en ok mjukstart, nästa vecka blir jag tuffare mot mig själv och kräver lite mer :D Återkommer med uppdateringar och resultat (ska nämligen börja väga mig varje vecka också...)

Håll tummarna för mig!

Konstig dröm...

Alla som känner mig vet att jag längtar efter att få skaffa barn och jag drömmer ofta att jag är gravid men inatt drömde jag för första gången att jag faktiskt fått barn. Tvillingar närmare bestämt. Två underbart perfekta flickor som vi gett namnen Lisa och Ellen.

Det första som var konstigt med detta var hur illa förberedda vi var för våra nykomlingar, kläder vi köpt eller fått låg huller om buller i vårt hus. Vi hade ingen koll på vart byxorna var eller i vilket rum vi ställt påsen med tröjor. Så jag och sambon sprang omkring med varsin halvnaken tjej i vår famn för att leta upp kläder till dem! Ganska humoristiskt nu när jag tänker på det :) Spjälsängen vi beställt hade såklart inte heller hunnit komma så vi fick försöka ordna något provisoriskt till dem.

Katterna var inte alls förtjusta över dessa nykomlingar som tog all uppmärksamhet men de vande sig faktiskt ganska snabbt.

Själv kände jag mig som världens sämsta mamma som inte klarade av att skilja på mina båda flickor eller komma ihåg vem av dem jag ammade senast. Som tur var hade jag fått med mig en ny uppfinning från BB, små armband med datorskärmar. På skärmen stod barnets namn, när senaste amningen varit samt hur många gram hon gått upp det senaste dygnet. Mycket användbart för en nybliven och förvirrad mamma! Hur nu detta armband kunde avgöra hur mycket barnet gått upp!?

Men trots att jag var lite tafatt och grön så verkade båda våra flickor må prima och gick upp i vikt precis som de skulle :D

Sen vaknade jag... och jag har en fruktansvärd saknad efter dessa flickor som jag inte kan skaka av mig. Känner mig så sorgsen och ledsen. Jag vet ju att det bara var en dröm men det var så verkligt att min kropp och hjärta inte hunnit förstå att det faktiskt inte har hänt. Instinkten säger mig att krypa tillbaka under täcken och försöka komma tillbaka till mina döttrar medan förnuftet skrattar hånfullt tillbaka och säger "lurad!!"...

Måste försöka få tankarna på annat håll så jag kan skaka av mig denna olustiga känsla som fyller mig, känslan av att jag bara vill skrika och gråta rakt ut och sörja förlusten av mina barn. Usch så otäckt det är att drömma så verkliga saker!!

Ensam igen...

Jag VET att min älskade sambo måste sova mestadelen av dagen för att kunna jobba på natten. Ifall han INTE sover så kan han INTE jobba, vi får INTE pengar och kan INTE betala räkningarna. Trots denna vetskap så är det ofantligt jobbigt att aldrig få se honom, få prata om vardagliga saker eller lösningen på världsproblemen.

Saknar honom så mycket när han sover och ännu mer när han är iväg och jobbar... Vill ha min älskling tillbaka.

Slarvat

Japp slarvig har jag varit med att skriva om det jag hittat på den senaste tiden. Får väl skylla på att jag haft hög feber, har och är genom förkyld samt ont i halsen :( Inte känts motiverande alls att blogga då tyvärr. Men nu måste jag skriva ner lite innan jag glömmer bort allting!

Har varit på floating 2 gånger sen jag skrev sist samt haft ett nytt samtal med KBT-terapeuten så det måste ju dokumenteras :)


Floating nr 2
Andra tillfället på floatingen var betydligt bättre än det första. Jag kunde slappna av mer och njuta av behandlingen. Kände mig mycket gladare och mer avslappnad efteråt, fick även tillbaka en hel del energi, vilket ju var toppen eftersom jag inte sovit alls den natten.

Fick även prova på infraröd bastu denna gång. Detta tyckte jag inte gav mig så mycket. Kanske för att jag inte är så förtjust i att bada bastu eller kanske beror det på att det krävs fler behandlingar innan man märker skillnad? Tyckte i alla fall att det var mest jobbigt att behöva sitta därinne i värmen i 30 minuter, blev rastlös redan efter 5 minuter!


Floating nr 3
Var trött, hängig, snörvlig och allmänt sliten vid detta tillfälle och hoppades att jag skulle må bättre efteråt. Tyvärr fungerade inte musiken särskilt bra och jag hade ingen koll på hur länge jag legat därinne eller när jag skulle gå upp. Till slut fick mamma knacka på luckan för att jag skulle komma ut nångång... Var mest irriterad då, dels för att behandlingen inte utfördes som den skulle och dels för att jag inte fick den effekt jag var ute efter. Orkade inte ens klaga på hur uselt det kändes utan ville bara därifrån. Tyvärr var ju detta sista behandlingen (deltog ju i en studie där 3 behandlingar ingick för 400:-). Eftersom stället ligger mitt ute på en åker utan närhet till busshållplats och jag inte har tillgång till bil för tillfället så blir det nog inte fler turer dit. Kan ju inte be mamma köra mig dit varje gång som hon gjort hittills.

Fick även prova på detox-fotbad denna gång. Detta började jag med och redan här kändes allting struligt och illa förberett. Damen verkade inte ha riktigt grepp om hur behandlingen skulle utföras och läste innantill hela tiden. Vilket ju gav ett oseriöst intryck och det kändes mest som skit (rent ut sagt).

Jag undrar verkligen hur studien påverkas av att jag fått prova dessa extragrejor varje gång? Vet floatingförbundet ens om detta? Det kan ju i värsta fall äventyra hela studien!? Undra om man borde meddela dem om det kanske...


KBT samtal nr. 3
Hade bävat lite inför detta samtal, vilket jag ju skrev om i förra inlägget. Men det kändes betydligt bättre än jag trodde. Visst var det jobbigt att prata om det som fortfarande är väldigt känslosamt för mig men samtidigt så kändes det väldigt skönt, för jag märkte att det börjar bli lite lättare att prata om det nu.

Skulle egentligen haft mitt fjärde samtal idag men jag är fortfarande kass i halsen så känns inte som att jag vill påfresta för mycket genom att prata i en timmes tid idag.


Möte med FK
Mötet gick mycket bättre än förväntat. Min nya handledare var otroligt sympatisk och förstående. Det kändes positivt och hon höll med om det som mina läkare hade sagt och rekommenderat. Nu väntar jag bara på att få beslutet bekräftat och godkänt. Men det känns som sagt positivt och jag är inte orolig över ersättningen längre.


Framöver så kommer jag att försöka fokusera på att må bättre och prova på olika behandlingar för att få ner värk och stressnivå, samt få en mer stabil sömn. KBT:n fortsätter ett tag till och så fort förkylningen lagt sig ska jag försöka komma igång med lite lättare träning/motion.

Floating och KBT

I torsdags var det dags för floating för första gången. Var lite nervös och spänd inför att stängas in i en beckmörk låda med vatten i en timme men det gick faktiskt bättre än förväntat. "lådan" var större än jag trodde så blev inte lika instängt som jag trodde och även om det var beckmörkt så kom en liten strimma ljus från locket så jag såg vart utgången fanns.

De första minutrarna var dock lite jobbiga, fick kämpa lite för att inte få panik utan slappna av och njuta av situationen istället. Därefter gick det mycket lättare. Var en härlig känsla att flyta därinne och även om strömmen råkade gå mitt i alltihop så fick jag en positiv upplevelse i slutändan.

Kroppen kändes avslappnad och mjuk efteråt, var faktiskt nästintill smärtfri ända fram till kvällen! Nu hoppas jag kunna utnyttja nästa floating ännu mer och få ut mer utav den. På onsdag nästa vecka ska jag dit igen och då kommer jag även att prova på infraröd bastu innan floatingen, det ser jag fram emot :)

Är en hel del som händer nästa vecka förutom floating på onsdag så är det även avstämningsmöte med adaptus. På torsdag är det möte med FK (på adaptus) och på fredag är det dags för samtal nr 3 med KBT-terapeuten (också på adaptus). Tror det blir många koppar kaffe från automaten på adaptus nästa vecka, haha!

Igår var det andra samtalet i KBT-behandlingen. Jag berättade om min barndom och uppväxt. Eftersom det är något jag blivit van att prata om så var det som att läsa innantill och mer informera terapeuten än att komma fram till något nytt. Kom fram till studenten från Norrköpings floristgymnasium 2005 och ska fortsätta därifrån nästa samtal. Då kommer dock en period som blir betydligt jobbigare att prata om, den med min förre detta sambo. Den perioden har jag inte diskuterat direkt tidigare och det känns fortfarande väldigt jobbigt att tänka på det som hände.

Kanske tar jag mod till mig och skriver om det här på bloggen under veckan så jag får vänja mig lite vid att berätta den historien innan nästa KBT-möte.

Har börjat skriva sömndagbok också för att se hur jag egentligen sover, klicka på fliken ovanför detta inlägg så hittar ni den. Idag ska jag varva min virkning med att diska och vika tvätt, hoppas jag orkar med allt det jag vill få gjort idag.

Stressad jag?

Sömnen fungerar fortfarande inte och fler tecken på stress har börjat dyka upp. Sår dyker upp i hårbottnen, armar och magen. Yrsel, huvudvärk och svårigheter att fokusera blicken. Värken är värre och jag har börjat få bröstsmärtor i hjärtregionen som kommer och går.

Träffade min läkare för några dagar sedan och berättade om mina bekymmer, fick utskrivet Circadin igen som ska göra min sömn bättre men ännu har jag inte märkt något. Han ökade även min medicin som ska stabilisera mitt humör. Dessutom blev jag sjukskriven på heltid.

Nu väntar jag på möte med försäkringskassan som ska avgöra om jag har rätt till sjukersättning, vill inte ens tänka på vad som händer om de skulle säga nej.

KBT:n har jag påbörjat nu och ska på andra samtalet på fredag, hoppas verkligen att detta kan leda till bättre tankemönster samt hur jag hanterar olika jobbiga situationer.

I morgon ska jag prova på floating och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli oerhört spännande att se hur det är och om det kan påverka hur jag mår.

Avslutar med orden från sjukintyget "patienten ska undvika stress"
Blir intressant att se om FK tar det i beaktande...

Plötsligt så händer det!

Ni vet när det där nästintill omöjliga händer i triss-reklamen? Nu var turen min och inte bara n gång utan två!!

Fast först vill jag berätta om vad som hänt sen mitt förra inlägg och jag börjar med att tacka alla som gett mig stöd efter att ha läst det jag skrev. Det värmde oerhört mycket att få höra er omtanke och jag behövde verkligen det!

Det dröjde nästan ett dygn efter bråket innan vi hade en diskussion om vad som hänt. Oftast vill jag helst prata ut om saker så fort som möjligt men i detta fall så behövde jag få låta det som hänt sjunka in. För mig var detta inte ett vanligt bråk utan mycket mer än så och jag ville vara säker på hur jag ville hantera situationen innan jag gav mig in i en ny diskussion. Jag är glad att jag avvaktade för jag kunde föra fram det jag ville ha sagt utan att brista ut i gråt och jag var väldigt saklig och bestämd. Jag förklarade för honom att jag inte tänkte tolerera att bli behandlad så igen och krävde en förklaring på det han hade sagt. Jag berättade även att det han sagt fått mig att må fruktansvärt dåligt och att jag inte skulle komma över det på ett bra tag. Jag hade väl hoppats på en ursäkt, att han inte menat det ha sagt men den kom aldrig. Däremot lyssnade han på det jag sa utan att avbryta och jag märkte att mina ord fick honom att tänka till. Han höll med om att det han sagt och gjort inte var respektfullt och kanske ångrade han sig lite när han förstod hur illa hans ord hade gjort mig. Det får jag väl kanske aldrig veta säkert, min sambo är nämligen om möjligt mer envis än jag och han anser att man inte ska be om ursäkt för saker man säger. För man ska nämligen inte säga saker man inte menar och menar man det man säger så behöver man inte be om ursäkt för det man sagt. Jag förstår principen i den teorin men menar att man kan ju be om ursäkt för vad man åstadkommit med sina ord även om det man sagt var något man menade, det koncepten förstår dock min sambo inte alls.

Känns som om vårt förhållande tagit en viktig vändning i och med bråket men framför allt efter diskussionen efteråt. Det krävdes att jag bestämt sa ifrån att jag krävde en förändring i hur han behandlat mig de senaste månaderna (i stort sett sen han började jobba natt i december). Hans förklaring var att han känt sig frustrerad över att det skett så många förändringar på en gång. Han började jobbat natt efter 2 års studier och sen 1 års arbetslöshet, min värk blev betydligt sämre på kort tid och han blev därmed tvungen att ta mer ansvar här hemma. Det rättfärdigar såklart inte på något sätt hur han har betett sig men jag är glad över att han öppnade upp och delade med sig. Han har dessutom haft bekymmer från hemmaplan också att tampas med så jag förstår att han haft det kämpigt pch jag bad honom återigen att gå och pratat med någon om det. Känns som om han börjar bli mer mottaglig för den idén nu och jag hoppas verkligen att han tar itu med det för jag vet att han behöver det och jag vill verkligen inte tjata på honom om det.

Sen diskussionen har fått tillbaka den man jag haft tidigare, nämligen han som är omtänksam, glad och hjälpsam. Han har till och med erbjudit sig vid några tillfällen att massera mig och även frågat om han kan underlätta för mig på något sätt eller hjälpa mig med något. Jag hoppas innerligt att denna attitydförändring håller i sig för jag vill verkligen inte förlora det vi har, för när det är bra så är det underbart!

Men nu släpper vi det trista och går över till nått betydligt mer positivt! Har blivit tilldelat ett ekonomiskt bidrag som jag sökte från en stiftelse tidigare i år på 5.000:- Pengarna ska användas till hälsa och rekreation :D Trodde aldrig att jag skulle få det så känns så fantastiskt att jag har möjlighet att lägga pengar på att bara må bra! Har valt att fördela hälften av pengarna på fysisk hälsa i form av hjälpmedel, massageolja, en riktigt bra kudde, knäskydd, nackskydd, ryggskydd, strumpor som ska förebygga kramper osv. Den andra hälften av pengarna går till psykisk hälsa, tyger till nya symaskinen, tillbehör till mitt virkande, nya visitkort, tidningsprenumeration, böcker, vårjacka, sportbikini till vattengympan med mera. Tycker jag har gjort genomtänkta val så förhoppningsvis kommer jag att må bättre framöver.

Den andra glädjande nyheten kan jag tyvärr inte avslöja så mycket om i nuläget men det känns väldigt positivt och stort! Jag kan säga så mycket att jag är inte gravid men nästintill lika roligt och har med min virkning att göra ;) Berättar mer sen när fler detaljer är klara!

Nu ska jag försöka mjuka upp mina ömmande muskler med lite stretching och sen massera mina muskelknutor så att värken släpper något. Förhoppningsvis får jag sova inatt, bara blivit ca 3 timmar per dygn nu de senaste tre dygnen så känner mig riktigt sliten och trött. Tär enormt på psyket att vara ordentligt trött men ändå inte kunna sova pga svår värk. Som tur är får jag lite besök av världens bästa Cattis lite då och då så jag får skratta i några timmar och glömma bort sjukdomen en stund. Hon höll mig på bra humör hela kvällen igår och kommer igen imorgon! Är verkligen lyckligt lottad som får ha henne i mitt liv, hon är sannerligen en underbar människa med ett enormt stort hjärta.

"Jag orkar inte med en flickvän som inte gör någonting"

Detta och mycket mer i samma stil fick jag kastat på mig inatt av den man som påstår att han älskar mig. Gråtande och med en gigantisk panikångestattack gick jag in i sovrummet för att lugna ner mig. "Moget att bara gå iväg!" blev hans reaktion, "går ju inte att prata med dig när du bara bölar och går iväg". Tyvärr kan jag inte styra över min ångest eller när jag ska börja gråta eller ej, hatar att visa mig svag, speciellt för honom. Skulle jag verkligen börja gråta då med vilje? Tror han att jag gillar att inte kunna få luft och känna hur kroppen jobbar emot mig?

Jag fick också veta att han har tröttnat på att jag mår så dåligt jämt och alltid har ont, jisses om han har tröttnat vad har då jag? Det är ju trots allt jag som är sjuk inte han... Fick även svar på varför han inte vill hjälpa mig med saker längre "jag får ju inte ut något av det, du klarar ju inte av att hjälpa mig tillbaka". Visste inte att det var en tävling där den som inte är tillräckligt stark förlorar. Försökte förklara att jag gör så gott jag kan och orkar med, "som vad då, du gör ju ingenting!"

Mitt stora mål den senaste tiden har varit att försöka hitta något som får mig att må bättre så att vi en dag kan skaffa familj och hus, det har varit den enda motivationen jag har haft för att orka kämpa för styrka eller stöd kommer inte hemifrån som jag hade hoppats på. När jag ber om hjälp får jag höra "varför?", "vad får jag för det?", "kom ihåg detta till nästa gång" eller "gör det själv". Det har gått så långt att jag verkligen drar mig för att be om hjälp, jag orkar inte bli ifrågasatt varje gång. Numera ringer jag hellre lillasyster och ber om hjälp istället för min sambo (inget ont om syrran men vi har inte varit bäst på att hjälpa varandra och det finns en del spänningar där) men när hon eller mamma frågar "kan inte din sambo hjälpa dig?" så har jag inte kunnat svara ärligt på den frågan utan helt enkelt sagt att det löser sig nog, tack ändå.

Jag frågar mig hela tiden vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat agera annorlunda för att detta inte skulle hända? Har jag utnyttjat det faktum att jag har ett stöd som kan hjälpa mig? Var har det gått snett? Ja, jag lägger ansvaret och skulden på mig själv. Det är ju jag som är sjuk och hade jag varit frisk hade jag klarat av att göra allt det där som förväntas av mig. Har ändå försökt vara positiv och jobbat för en framtid där jag mår bättre och där vi kan skaffa barn. Sen inatt vet jag inte om den framtiden ens finns längre "jag kan inte se hur du någonsin skulle kunna klara av att ta hand om ett barn", det var verkligen droppen och enda tanken jag hade då var att detta livet vill jag inte längre vara en del av. Säg vad du vill för jag tänker inte stanna kvar för att lyssna, kan inte ta detta mer. Utan stöd, utan framtid vad finns kvar att leva för?

Idag efter några timmars orolig sömn så känner jag mig likgiltig och apatisk. Känns som om jag tappat allt hopp och all värdighet som människa. Jag ser hur han är kärleksfull och omtänksam mot katten och känner mig svartsjuk, sådär snäll och gullig har han aldrig varit mot mig. Vad gör jag för fel. Vad har katten som gör henne mer värdig av hans kärlek och ömma ord?

Snälla kan någon säga vad jag gör för fel?

Dagen idag den är din...

När jag var mindre och morfar fortfarande bodde ihop med sin flickvän (de är nu särbos, men det är en helt annan historia) så hade de en dikt hängandes i hallen precis bredvid ytterdörren. Jag läste den för mig själv varje gång vi var där och till slut var den memorerad. Redan då förstod jag att dikten var något alldeles speciellt och fast jag inte riktigt förstod innebörden i den så tyckte jag att den var så vacker.

Jag har många gånger gått tillbaka till detta minne och påminnt mig om dikten och speciellt dagar som idag när allting känns så fruktansvärt jobbigt så kan jag finna lite tröst i dessa ord:

...Dagen i dag...

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din

Indisk dikt

Visst är den vacker? Visst känns det lite ironiskt hur vi västlänningar stressar hela dagarna för att vi har så många "måsten"? Har inte tid... hinner inte...

När det egentligen är så enkelt som dikten säger, vi väljer själva vad vi vill fylla våra dagar med! Så när jag känner mig stressad, ledsen, frustrerad eller arg så försöker jag hitta lugn i dikten och förhoppningsvis så hittar jag snart en balans i livet.

Nu vill jag absolut inte påstå att jag är speciellt duktig på att hitta det här lugnet men jag har märkt att övning ger färdighet även här! Jag blir bättre och bättre på att inse vikten av att se saker från ett annat perspektiv, jag har lättare för att slappna av och jag oroar mig betydligt mycket mindre nu. Morgondagen vet vi inget om så varför oroa sig för den idag?

Min sömn har dock inte blivit bättre trots att jag repeterar dikten i huvudet innan jag ska sova. Värken biter den nämligen inte på :( Har märkt att min sömn följer ett mönster numera. Jag har 3-4 nätter som är sömnlösa eller i bästa fall så får jag 2-3 timmars sömn utspridda i små kvartar under natten, därefter kommer en natt där jag av ren utmattning sover 6-8 timmar. Denna natten är tyvärr väldigt orolig och full med mardrömmar. Så upprepas mönstret vecka efter vecka.

Mardrömmarna upprepas också, drömmer allt som oftast att jag blir beskjuten och trots att jag väldigt snabbt lyckas sätta mig själv i säkerhet så upptäcker jag att jag blivit skjuten. Jag dör aldrig i drömmen men ibland blir jag skjuten flera gånger från olika håll. Att döma av vad jag kan hitta på nätet så tyder drömmen på att jag känner mig övergiven och missförstådd av personer i min omgivning samt att de har en avvikande bild på vem jag är som inte stämmer med verkligheten.

Lite skrämmande hur väl denna drömtydning stämmer in på mig just nu. Känner mig otroligt ensam och som att ingen riktigt förstår mig eller det jag vill säga. Jag är så less på att må dåligt jämt så jag undviker helst att prata med andra om det, för vem vill höra att man mår kass hela tiden? Har märkt på min sambo att han också börjar tröttna, han är väldigt irriterad och snarstucken. Det har gått så långt att jag försöker hela tiden väga mina ord väl för att undvika att reta upp honom. Tyvärr misslyckas jag med detta flera gånger om dan :( Det gör så ont att den person jag behöver som allra mest just nu inte orkar vara där för mig. Visst förstår jag att detta tar hårt även på människor omkring mig men hur ska jag orka kämpa och vara motiverad när jag inte får det stöd jag behöver? Känns som om jag jobbar i motvind. Hur ska jag orka att både försöka arbeta för att må bättre, undvika bråk med sambon och få vårt förhållande att hålla?

Vi har alltid kunnat prata om allting och vår styrka har varit vår kommunikation. Denna styrka är numera en svaghet då jag inte vågar berätta allt för min sambo, jag vågar inte längre be om stöd, kärlek och hjälp. Är så trött på att han ifrågasätter mig, min sjukdom och mina behov. Varje gång jag ber om hjälp blir det en diskussion på närmare en halvtimme där jag försöker förklara varför jag behöver hjälpen och varför jag inte klarar av att göra det själv. Detta är mycket energikrävande och min självkänsla går i botten varje gång. Dessa diskussioner får mig att ifrågasätta mig själv, varför kämpar jag egentligen? till vilken nytta? är det överhuvudtaget värt det??

Jag vet snart inte vart jag ska bli av, värken gör mig handikappad och gör att jag klarar mindre och mindre hela tiden. Den person jag satt min tillit till och vänt mig till för att få styrka glider undan mer och mer. Alla remisser jag väntar svar på dröjer längre än vad jag nånsin kunnat tro och jag behöver verkligen hjälp nu! Jag står vid avgrunden och tappar balansen, ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och äntligen få den vila och ro som jag desperat försöker uppnå... när är det min tur att få må bra?

Varför är det så svårt?

Imorgon kommer städfirman som jag pratat med hit och ska provstäda. Har värsta ångesten nu för att jag vill hinna städa innan de kommer hit >.< Jag är medveten om paradoxen i det men som det ser ut hemma nu med saker överallt, en del disk, sopor som behöver slängas osv, så kan städfirman inte gärna göra ett bra jobb heller. De ska ju inte hit och storstäda åt oss. Dessutom vill jag behålla lite av min stolthet kvar, känns som att en stor del av den försvann ut genom fönstret när jag bokade tiden imorgon. Jag borde ju i alla fall visa ett någorlunda upplockat hem...

Sambon sover eftersom han har jobbat natt men han ville bli väckt redan 11 så han kunde ta hand om tvättiden vi har idag. Får se om jag får liv i honom.

Mormor har sagt att jag ska ringa henne om jag behöver hjälp med städ, disk eller tvätt men hur kan jag be min 70-åriga mormor om det? Satt just med telefonen i handen och skulle ringa henne men kunde inte förmå mig att slå numret. Det tar emot alldeles för mycket!

Igår skulle jag börjat med städningen men mådde så skumt, så yr att jag undvek att stå upp eller gå längre än till toan. Idag är yrseln något bättre men känns som att jag inte kan fokusera riktigt, ögonen hänger inte med och det är suddigt. Huvudet känns tungt och grötigt. Darrningar och domningar i händer, ben och fötter. Hur i hela friden ska detta gå till?

Hade en kraftig näsblödning i förrgår med, kändes lite otäckt. Blödde ner halva badrummet på några sekunder och det tog nästan en halvtimme innan blödningen stannat av helt. Obehagligt att få såna överraskningar!

Nej, dags att sluta lipa nu och ta itu med städningen. Blir så arg på mig själv när jag gnäller! Första maskinen disk verkar vara klar strax så in med en ny omgång och sen peta på sambon. Återkommer med rapport efter städningen imorgon :)

Omtumlande dag

Dagen har varit både jobbig och skön, glad och ledsam. Min härliga solstråle till vän Cattis kom i förmiddags på virkträff, av någon anledning blir det dock inte så mycket virkat när vi träffas. Det blir däremot mycket prat, skratt, te och kaffe :D

Är alltid lika uppfriskande och mentalt avslappnande att ha Cattis här, hon ger verkligen näring till min själ och jag är så oerhört glad för att få vara hennes vän!

Har mått rätt så kass psykiskt ett tag nu och verkligen sett framtiden som mörk och dyster, då känns det extra härligt med ett "Cattis-besök".

Senare under dagen kom mamma förbi efter att hon varit hos läkaren. Vi har samma läkare hon och jag, idag hade mamma berättat för honom att hon är orolig för hur jag mår. Så han tyckte att jag borde ta upp en kontakt med en kurator igen, så jag ringde VC och lämnade ett meddelande till läkaren att han kunde skriva en remiss till mig.

Anledningen till att jag inte mått så bra den senaste tiden är att jag börjat fundera mycket på framtiden. Jag börjar inse mina begränsningar och att jag kanske inte klarar av min ssk-utbildning just nu. Är också rädd och orolig för hur jag ska klara av ett arbete och hur sambon och jag ska klara oss ekonomiskt om jag aldrig kommer att fixa en heltidstjänst.

Båda mina läkare (varav den ena är specialist på smärta och fibromyalgi) har rått mig under vintern att dra ner på mina studier och sjukskriva mig på halvtid. Men envis som jag varit så har jag konsekvent sagt nej till detta. Så när jag nu inser att jag kanske borde lyssnat och att jag antagligen behöver ta en paus i min utbildning så känns det så tungt och som ett gigantiskt misslyckande. Jag ställer så höga krav på mig själv för att jag anser att jag borde klara dem och det hade jag antagligen gjort också om jag varit frisk, men jag antar att det är dags att acceptera att jag har en sjukdom som faktiskt begränsar vad jag klarar av. Jag måste även börja förstå att detta är sjukdomens fel och inte mitt eget, att jag inte kan ta ansvar för vad sjukdomen hindrar mig från att klara av.

Många tårar har det runnit idag men samtidigt känns det ändå som att en sten har lättat, en del av den stress jag känt inför skolan har släppt och kanske försvinner den helt när jag väl gjort slag i saken och meddelat administrationen om mitt studieuppehåll. Först måste jag dock få klartecken från FK så att jag inte förlorar några pengar, även om sambon börjat jobba så är marginalerna inte särskilt stora i vår budget.

Så min nya plan för de närmsta månaderna blir att istället fokusera på att klara mina distanskurser samt att fortsätta kämpa för att må bättre. Jag har gjort en del redan som ska hjälpa mig, remiss är skickad för KBT och på tisdag kommer ett städföretag hit och provstäda. Går allting bra på tisdag så kommer de att få fortsätta att hålla vårt hem rent en gång i veckan, att slippa tänka på städningen skulle göra otroligt mycket för min stressnivå och psykiska hälsa.

Inför hösten vill jag hitta ett jobb som undersköterska och förhoppningsvis så orkar jag då med att jobba heltid.

Jag kommer inte att lägga ssk-studierna helt på hyllan utan hoppas kunna återuppta det längre fram när jag mår mer stabilt och är bättre rustad både fysiskt och psykiskt.

I helgen ska jag försöka ta det lugnt och bara vara, virka lite, städa lite och kela mycket med katterna :) På måndag ska jag försöka få kontakt med min arbetslivscoach och diskutera mina nya planer för honom. Jag tror inte att han blir ett dugg förvånad och jag hoppas att han kan hjälpa mig vidare.

Nu är det sovdags, är helt utmattad efter alla känslor idag.

Ledsen o deppig...

Ibland dyker mitt mående rakt ner i avgrunden och det känns som om vägen upp är alldeles för lång. Vet inte varför detta händer och när jag är mitt inne i det så verkar det som om att jag aldrig kan känna glädje igen.

Mörka tankar virvlar i huvudet och gör mig rädd. Jag vet vad som hände sist dessa tankar fick för stort fäste i mitt inre och det skrämmer mig att de fortfarande finns kvar. Jag vill inte ha dem där, jag vill inte ge dem rum att växa.

Försöker desperat att hitta ljuspunkter att hålla fast vid men hittar inga just nu, de syns inte för allt mörker. Inte ens virkningen kan hålla dem borta just nu så får prova plan B. Lyckopiller+sömnpiller och sen sova bort det onda. Förhoppningen är att jag mår bättre imorgon :)

Så trött...

Klockan är strax efter 6 och ingen sömn för min del... har verkligen kommit in i en neråtsvacka nu med sömnen och orken. Sover ca 2-3 timmar i en 3-4 nätter och sen får jag en hyffsad natts sömn på 7-8 timmar, men dock full av mardrömmar så jag vaknar ett par gånger helt kallsvettig.

Är rädd att jag håller på att bli utbränd igen, känner mig superstressad jämnt. Kan inte slappna av ens i några sekunder och mysa med sambon, hjärnan surrar av allt som måste göra/hinnas/orkas med. Det är inte riktigt normalt att jag blir glad ibland när jag inte kan somna för då kan jag gå upp och få gjort lite saker till...

Fast just nu är jag bara så trött.. mitt knä har börjat spöka för mig igen och trots 100mg tramadol så har det inte släppt mer än lite grand. Därav att jag inte kan sova inatt. Ögonen kliar och huvudet bultar, gick ganska mycket igår så har träningsvärk i låren.

Mycket gnäll blev det nu, det var ju inte riktigt meningen, har faktiskt lite positivt att berätta också. På fredag ska jag köpa mig ett promenadband, jag har lyckats spara ihop till det själv genom försäljning på min andra blogg! Jag är så stolt :)

Hade ett tufft seminarie i måndags i min kurs spädbarnspsykologi, vi redovisade olika begrepp och teorier för varandra över nätet med headset och webcam. 2,5 timme tog det och jag var helt slut efteråt, hoppas verkligen jag blev godkänd. Skönt att ha det gjort nu i alla fall. Nästa seminarie är den 16 mars så det behöver jag inte oroa mig för ännu :)

Vi ska köpa ett stooort klätterträd till katterna denna löningen. Det är 195 cm brett, 230 cm högt och 50 cm djupt. Kommer att ta upp halva vägen i vardagsrummet men vad gör man inte för sina bebisar? De kommer bli så glada! Tror vår äldsta katt märker att något inte riktigt stämmer med matte, hon har varit riktigt kelsjuk och klängig inatt. Tänk så känsliga de är för sånt. Vi har mycket att lära från djurlivet.

Ska slänga i mig en tramadol till nu och försöka vila lite i sängen i alla fall, kanske hinner jag slumra till innan sambon kommer hem från jobbet om en timme. Sen kommer ju vår lille minsting (katten zeldor) att väcka mig vid nio som han gör varje morgon, och det är ingen idé att försöka somna om för han krafsar och sprätte mig i hårbotten tills jag går upp. Kanske blir 2 timmars sömn inatt.

"Imorgon" ska jag börja virka på en duk att ha på soffbordet i vardagsrummet, har hittat ett jättesött mönster. Det är nämligen ett diagram att följa och det är jag inte så duktig på ännu, men men det löser sig nog :D Har beställt nya garner med, svärmor ska få nya vantar och sen plockade jag några nystan från ett märke som ska utgå. Undra vad det ska bli? ;)

Men men, natti natti

Ska man aldrig få vara frisk?

Har blivit sjuk igen! :( Det började med feber och halsont för 2 veckor sedan, fick vara feberfri några dagar innan jag åkte på magsjuka med hög feber. Hann precis bli frisk till kalaset för sambon i helgen och inatt vaknade jag av att magen är i uppror igen!

Har inte kunnat äta något idag utan att magen börjat protestera och jag fått rusa till toa, utöver det känns huvudet tio gånger tyngre än vanligt och dunkar som om något vill komma ut därifrån..

Vill bara ligga och sova men vem har tid till det? Känner mig så stressad över att vara sjuk igen, för ingenting blir ju gjort. Hur ska jag ens ha en sportslig chans att klara skolan?

Funderar på att be någon stackare att fixa några saker åt mig (låna böcker och gå till posten) men jag avskyr verkligen att be om hjälp, det tar verkligen emot att fråga någon. Jaja, kanske mår jag magiskt bättre imorgon och kan fixa det själv.

Ska försöka sova nu, hoppas jag får en god natts sömn så kroppen får en chans att återhämta sig.

Var är du.. John Blund?

Antingen vägrar herr Blund besöka mig när jag har ont eller så är hans magiska sand inte tillräckligt effektivt.. för sover det gör jag ju uppenbarligen inte! Måste ju finnas någon man kan ringa och klaga hos? För inte får han väl betalt när han inte sköter sitt jobb ordentligt?

Stoppade i mig en näve tramadol för nån timme sen så förhoppningsvis kan jag somna snart. Ska ju för sjutton på ljusparty imorgon!! Kan ju inte gärna somna där!

Skolan börjar dra igång så smått nu, läser "bara" två kurser på distans denna terminen utöver min ssk-utbildning. Det blir spädbarnspsykologi samt vårdhygien denna gången, faktiskt första kurserna på distans som har med min utbildning att göra! Ska bli riktigt roligt. Hoppas bara att kroppen orkar nästan lika mycket som huvudet vill så att jag klarar mina kurser.

Virkningen är det enda just nu som håller mitt humör uppe och obehagliga tankar borta. Vill inte veta hur jag hade mått utan den.

Ekonomin börjar så smått reda upp sig nu när sambon börjat jobba igen, känns så ofantligt skönt att man snart kan slippa grubbla över varje krona man har (eller inte har snarare). Enligt beräkningarna bör vi vara ifatt våra räkningar nästa månad och sen kan man börja betala tillbaka skulder hos snälla familjemedlemmar som hjälpt till under hösten! Så underbart det ska bli att få börja betala tillbaka, jag längtar!

Nu pockar en liten kiise på min uppmärksamhet, tydligen är jag en mycket elak matte om jag inte börjar kela med henne NU! Så det är väl bäst att lyda :D

Nytt år kräver nya krafter!

Japp, det nya året kom i år med! Folk omkring oss slänger ur sig nyårslöften som alla vet att ingen kommer att hålla. Det enda jag lovar mig själv inför 2011 är att försöka göra detta året lite bättre än det förra :) Kan ju knappast misslyckas med det?

Så bort med löften som ingen håller och fram med mål och förhoppningar istället inför det nya året! Här kommer mina mål med 2011:

• Kämpa vidare med skolan! Förhoppningen är att hinna ta igen allt jag missat under denna terminen som kommer.
• Fortsätta med virkningen och designa nya mönster! Kanske till och med påbörja en amigurumibok under året?
• Blogga vidare! Även om det känns motigt ibland att blogga så vet jag att jag mår bättre av att få skriva av mig och jag ser saker på ett nytt sätt när jag kan läsa om det.
• Kämpa med smärtan! Ja, jag skriver MED inte MOT. Jag vill lära mig leva med smärtan och sluta slösa energi på att bekämpa något som uppenbarligen inte kommer att ge med sig i första taget. Jag ska bli vän med min smärta och lära mig fungera med den.
• Spendera mer positiv tid med sambon. Vi har inte ont om tid att umgås på, tvärtom så är vi tillsammans nästintill dygnet runt. Majoritet av den tiden så pratar vi dock inte med varandra och gör inte saker tillsammans. Detta vill jag ändra på! Jag vill att vi ska göra fler saker ihop så vi inte glömmer bort hur underbart vi faktiskt har det!

Känns som realistiska mål att jobba med under året! Den som lever får se hur det går :)

Gott Nytt År till Er alla och en God fortsättning!

Varför blir jag inte trodd?

Jag har lärt mig att acceptera att vården ibland inte tror på det jag säger för de känner inte mig eller hur jag är som person. Att inte bli trodd av familj och vänner är däremot något jag förmodligen aldrig kommer att vänja mig vid.

Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; "är det verkligen så jobbigt?", "tror du inte att du kan i alla fall?", "Du är ju alltid sjuk!" eller den senaste "Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat". Den där sista tog verkligen priset!

Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?

När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller "sjuk"... Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?

Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken var en del i att jag blev sjuk från början. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det... Hade dessa människor "bara" varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; släkt och familj är inget man själv väljer... Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland önskar jag att mina närmsta får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.

Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med hela familjen ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är...