söndag 10 april 2011

"Jag orkar inte med en flickvän som inte gör någonting"

Detta och mycket mer i samma stil fick jag kastat på mig inatt av den man som påstår att han älskar mig. Gråtande och med en gigantisk panikångestattack gick jag in i sovrummet för att lugna ner mig. "Moget att bara gå iväg!" blev hans reaktion, "går ju inte att prata med dig när du bara bölar och går iväg". Tyvärr kan jag inte styra över min ångest eller när jag ska börja gråta eller ej, hatar att visa mig svag, speciellt för honom. Skulle jag verkligen börja gråta då med vilje? Tror han att jag gillar att inte kunna få luft och känna hur kroppen jobbar emot mig?

Jag fick också veta att han har tröttnat på att jag mår så dåligt jämt och alltid har ont, jisses om han har tröttnat vad har då jag? Det är ju trots allt jag som är sjuk inte han... Fick även svar på varför han inte vill hjälpa mig med saker längre "jag får ju inte ut något av det, du klarar ju inte av att hjälpa mig tillbaka". Visste inte att det var en tävling där den som inte är tillräckligt stark förlorar. Försökte förklara att jag gör så gott jag kan och orkar med, "som vad då, du gör ju ingenting!"

Mitt stora mål den senaste tiden har varit att försöka hitta något som får mig att må bättre så att vi en dag kan skaffa familj och hus, det har varit den enda motivationen jag har haft för att orka kämpa för styrka eller stöd kommer inte hemifrån som jag hade hoppats på. När jag ber om hjälp får jag höra "varför?", "vad får jag för det?", "kom ihåg detta till nästa gång" eller "gör det själv". Det har gått så långt att jag verkligen drar mig för att be om hjälp, jag orkar inte bli ifrågasatt varje gång. Numera ringer jag hellre lillasyster och ber om hjälp istället för min sambo (inget ont om syrran men vi har inte varit bäst på att hjälpa varandra och det finns en del spänningar där) men när hon eller mamma frågar "kan inte din sambo hjälpa dig?" så har jag inte kunnat svara ärligt på den frågan utan helt enkelt sagt att det löser sig nog, tack ändå.

Jag frågar mig hela tiden vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat agera annorlunda för att detta inte skulle hända? Har jag utnyttjat det faktum att jag har ett stöd som kan hjälpa mig? Var har det gått snett? Ja, jag lägger ansvaret och skulden på mig själv. Det är ju jag som är sjuk och hade jag varit frisk hade jag klarat av att göra allt det där som förväntas av mig. Har ändå försökt vara positiv och jobbat för en framtid där jag mår bättre och där vi kan skaffa barn. Sen inatt vet jag inte om den framtiden ens finns längre "jag kan inte se hur du någonsin skulle kunna klara av att ta hand om ett barn", det var verkligen droppen och enda tanken jag hade då var att detta livet vill jag inte längre vara en del av. Säg vad du vill för jag tänker inte stanna kvar för att lyssna, kan inte ta detta mer. Utan stöd, utan framtid vad finns kvar att leva för?

Idag efter några timmars orolig sömn så känner jag mig likgiltig och apatisk. Känns som om jag tappat allt hopp och all värdighet som människa. Jag ser hur han är kärleksfull och omtänksam mot katten och känner mig svartsjuk, sådär snäll och gullig har han aldrig varit mot mig. Vad gör jag för fel. Vad har katten som gör henne mer värdig av hans kärlek och ömma ord?

Snälla kan någon säga vad jag gör för fel?

1 kommentar:

  1. ojojoj nu blir jag faktiskt förbannad på din sambo.Du gör absolut inget fel.Du har inte bett om att få denna jävliga sjukdom.Som du skriver är det ju ingen tävling om vem som gör mest.Finns det möjlighet för er att kunna gå och prata med någon? så att han får förståelse för din sjukdom för att vara så elak som han är hur trött man än är får man inte vara.Visst han kanske är trött på att hjälpa till men han bor ju under samma tak ? men man kan sitta lugnt och stilla och prata om situationen.Har du någon samtalshjälp ? Jag går ibland och pratar med en psykolog och det är jätteskönt att bara häva ur sig allting.
    Du får abolut inte lägga skulden på dig själv.En bamsekram till dig !

    SvaraRadera