Dagen idag den är din...

När jag var mindre och morfar fortfarande bodde ihop med sin flickvän (de är nu särbos, men det är en helt annan historia) så hade de en dikt hängandes i hallen precis bredvid ytterdörren. Jag läste den för mig själv varje gång vi var där och till slut var den memorerad. Redan då förstod jag att dikten var något alldeles speciellt och fast jag inte riktigt förstod innebörden i den så tyckte jag att den var så vacker.

Jag har många gånger gått tillbaka till detta minne och påminnt mig om dikten och speciellt dagar som idag när allting känns så fruktansvärt jobbigt så kan jag finna lite tröst i dessa ord:

...Dagen i dag...

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din

Indisk dikt

Visst är den vacker? Visst känns det lite ironiskt hur vi västlänningar stressar hela dagarna för att vi har så många "måsten"? Har inte tid... hinner inte...

När det egentligen är så enkelt som dikten säger, vi väljer själva vad vi vill fylla våra dagar med! Så när jag känner mig stressad, ledsen, frustrerad eller arg så försöker jag hitta lugn i dikten och förhoppningsvis så hittar jag snart en balans i livet.

Nu vill jag absolut inte påstå att jag är speciellt duktig på att hitta det här lugnet men jag har märkt att övning ger färdighet även här! Jag blir bättre och bättre på att inse vikten av att se saker från ett annat perspektiv, jag har lättare för att slappna av och jag oroar mig betydligt mycket mindre nu. Morgondagen vet vi inget om så varför oroa sig för den idag?

Min sömn har dock inte blivit bättre trots att jag repeterar dikten i huvudet innan jag ska sova. Värken biter den nämligen inte på :( Har märkt att min sömn följer ett mönster numera. Jag har 3-4 nätter som är sömnlösa eller i bästa fall så får jag 2-3 timmars sömn utspridda i små kvartar under natten, därefter kommer en natt där jag av ren utmattning sover 6-8 timmar. Denna natten är tyvärr väldigt orolig och full med mardrömmar. Så upprepas mönstret vecka efter vecka.

Mardrömmarna upprepas också, drömmer allt som oftast att jag blir beskjuten och trots att jag väldigt snabbt lyckas sätta mig själv i säkerhet så upptäcker jag att jag blivit skjuten. Jag dör aldrig i drömmen men ibland blir jag skjuten flera gånger från olika håll. Att döma av vad jag kan hitta på nätet så tyder drömmen på att jag känner mig övergiven och missförstådd av personer i min omgivning samt att de har en avvikande bild på vem jag är som inte stämmer med verkligheten.

Lite skrämmande hur väl denna drömtydning stämmer in på mig just nu. Känner mig otroligt ensam och som att ingen riktigt förstår mig eller det jag vill säga. Jag är så less på att må dåligt jämt så jag undviker helst att prata med andra om det, för vem vill höra att man mår kass hela tiden? Har märkt på min sambo att han också börjar tröttna, han är väldigt irriterad och snarstucken. Det har gått så långt att jag försöker hela tiden väga mina ord väl för att undvika att reta upp honom. Tyvärr misslyckas jag med detta flera gånger om dan :( Det gör så ont att den person jag behöver som allra mest just nu inte orkar vara där för mig. Visst förstår jag att detta tar hårt även på människor omkring mig men hur ska jag orka kämpa och vara motiverad när jag inte får det stöd jag behöver? Känns som om jag jobbar i motvind. Hur ska jag orka att både försöka arbeta för att må bättre, undvika bråk med sambon och få vårt förhållande att hålla?

Vi har alltid kunnat prata om allting och vår styrka har varit vår kommunikation. Denna styrka är numera en svaghet då jag inte vågar berätta allt för min sambo, jag vågar inte längre be om stöd, kärlek och hjälp. Är så trött på att han ifrågasätter mig, min sjukdom och mina behov. Varje gång jag ber om hjälp blir det en diskussion på närmare en halvtimme där jag försöker förklara varför jag behöver hjälpen och varför jag inte klarar av att göra det själv. Detta är mycket energikrävande och min självkänsla går i botten varje gång. Dessa diskussioner får mig att ifrågasätta mig själv, varför kämpar jag egentligen? till vilken nytta? är det överhuvudtaget värt det??

Jag vet snart inte vart jag ska bli av, värken gör mig handikappad och gör att jag klarar mindre och mindre hela tiden. Den person jag satt min tillit till och vänt mig till för att få styrka glider undan mer och mer. Alla remisser jag väntar svar på dröjer längre än vad jag nånsin kunnat tro och jag behöver verkligen hjälp nu! Jag står vid avgrunden och tappar balansen, ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och äntligen få den vila och ro som jag desperat försöker uppnå... när är det min tur att få må bra?