tisdag 28 december 2010

Varför blir jag inte trodd?

Jag har lärt mig att acceptera att vården ibland inte tror på det jag säger för de känner inte mig eller hur jag är som person. Att inte bli trodd av familj och vänner är däremot något jag förmodligen aldrig kommer att vänja mig vid.

Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; "är det verkligen så jobbigt?", "tror du inte att du kan i alla fall?", "Du är ju alltid sjuk!" eller den senaste "Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat". Den där sista tog verkligen priset!

Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?

När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller "sjuk"... Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?

Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken var en del i att jag blev sjuk från början. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det... Hade dessa människor "bara" varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; släkt och familj är inget man själv väljer... Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland önskar jag att mina närmsta får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.

Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med hela familjen ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är...

3 kommentarer:

  1. Allt som människor inte kan se av sjukdommar, har en förmåga att ifrågasättas. Ett brutet ben kan alla se att det är brutet, och då är det synd om den personen.
    Har en del erfarenhet av sjukdom som inte syns, och som inte går över som en förkylning gör. Man kan inte förändra andra, bara sig själv, är ett bra citat. Kan du skriva ett brev och förklara?

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen mig,den där fasaden man ska hålla utåt och gör man inte det blir man påhoppad.Har en fibrodiagnos sen 2008.
    Har ochså en blogg skriver inte så mycket om Fibron men ibland adressen är
    http://minigrisensmamma.liteblandat.blogspot.com
    Jag gillar ochså att pyssla när Fibron inte är för jäklig !

    SvaraRadera
  3. skrev fel i bloggadressen den rätta är
    http://minigrisensmamma-liteblandat.blogspot.com

    SvaraRadera