måndag 7 mars 2011

Varför är det så svårt?

Imorgon kommer städfirman som jag pratat med hit och ska provstäda. Har värsta ångesten nu för att jag vill hinna städa innan de kommer hit >.< Jag är medveten om paradoxen i det men som det ser ut hemma nu med saker överallt, en del disk, sopor som behöver slängas osv, så kan städfirman inte gärna göra ett bra jobb heller. De ska ju inte hit och storstäda åt oss. Dessutom vill jag behålla lite av min stolthet kvar, känns som att en stor del av den försvann ut genom fönstret när jag bokade tiden imorgon. Jag borde ju i alla fall visa ett någorlunda upplockat hem...

Sambon sover eftersom han har jobbat natt men han ville bli väckt redan 11 så han kunde ta hand om tvättiden vi har idag. Får se om jag får liv i honom.

Mormor har sagt att jag ska ringa henne om jag behöver hjälp med städ, disk eller tvätt men hur kan jag be min 70-åriga mormor om det? Satt just med telefonen i handen och skulle ringa henne men kunde inte förmå mig att slå numret. Det tar emot alldeles för mycket!

Igår skulle jag börjat med städningen men mådde så skumt, så yr att jag undvek att stå upp eller gå längre än till toan. Idag är yrseln något bättre men känns som att jag inte kan fokusera riktigt, ögonen hänger inte med och det är suddigt. Huvudet känns tungt och grötigt. Darrningar och domningar i händer, ben och fötter. Hur i hela friden ska detta gå till?

Hade en kraftig näsblödning i förrgår med, kändes lite otäckt. Blödde ner halva badrummet på några sekunder och det tog nästan en halvtimme innan blödningen stannat av helt. Obehagligt att få såna överraskningar!

Nej, dags att sluta lipa nu och ta itu med städningen. Blir så arg på mig själv när jag gnäller! Första maskinen disk verkar vara klar strax så in med en ny omgång och sen peta på sambon. Återkommer med rapport efter städningen imorgon :)

4 kommentarer:

  1. Hej! Vad skönt att läsa dina inlägg och hitta någon som lider som jag, jag lever själv med Fibro sedan ca 10-12 år tillbaka - fast diagnosen fick jag först för 2 år sedan. Jobbar heltid och sliter - jag är 56 år gammal. Lever på värktabletter osv. Visst är det jobbigt, livet har förändrats totalt - jag hade önskat att jag kunde jobba halvtid men det går inte i dessa tider, försäkringskassan sätter ju stopp för det. Orkar inte mycket mer än att jobba - vilket jäkla liv, eller hur? Tur att jag har mitt handarbete att ta till. Hälsar Carina

    SvaraRadera
  2. Hejsan tjejen. blev glatt överraskad när jag fann den här av dina bloggar. Följer redan din pysselblogg sen en tid tillbaka. Själv är jag 28 och fick diagnosen reumatism 2009. Har sedan dess genomgått 2 höftprotesoperationer och varit sjukskriven 100% sedan juli 2008. För 1½ månad sedan fick min mamma diagnsen Fibromylagi vilket gör att jag känner igen mycket du skriver om i henne, samtidigt som jag känner igen mycket av mig själv och mina tankar i det du skriver. Bara att acceptera att man har en kronisk sjukdom är något man inser att man måste men verklige inte vill göra. Har väl inte så mycket att säga som peppning då du nog har hört allt redan. Det enda jag kan säga som hjälper mig igenom vardagen är dom där små stunderna i livet. Som igår kväll när det var fullmåne. Dom gör livet värt att leva :)

    SvaraRadera
  3. Ville bara skicka dig en styrkekram / Margareta

    SvaraRadera
  4. Hej Sandra!
    Det var enormt längesedan! Hur är det? Har läst i bloggen här och så och på din pysselblogg med. Hur går det i skolan? Själv läser man numera till lärare på distans. Högskolan Dalarna =) Har flyttat till Örkelljunga blivit sambo och fått en son som blir 7 veckor idag =)
    Kram Caroline Stjärnquist

    SvaraRadera