tisdag 28 december 2010

Varför blir jag inte trodd?

Jag har lärt mig att acceptera att vården ibland inte tror på det jag säger för de känner inte mig eller hur jag är som person. Att inte bli trodd av familj och vänner är däremot något jag förmodligen aldrig kommer att vänja mig vid.

Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; "är det verkligen så jobbigt?", "tror du inte att du kan i alla fall?", "Du är ju alltid sjuk!" eller den senaste "Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat". Den där sista tog verkligen priset!

Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?

När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller "sjuk"... Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?

Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken var en del i att jag blev sjuk från början. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det... Hade dessa människor "bara" varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; släkt och familj är inget man själv väljer... Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland önskar jag att mina närmsta får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.

Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med hela familjen ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är...

fredag 17 december 2010

Sambon har fått jobb!

Så skönt att veta att vi äntligen kommer att kunna dryga ut vår ansträngda ekonomi lite! Han har blivit lovad 2 helger i månaden och sen kan det eventuellt bli mer. Det låter kanske inte så mycket men på en av dessa helger kommer han att tjäna lika mycket som han får från alfa-kassan på en månad! Tjoho!

Så vad jobbar han med då? Jo han ska städa tåg under nätterna när de står stilla. Han har fått utbildning på säkerhet kring att gå på banvallen, beställt arbetskläder, skrivit anställningsavtal och har i 2 nätter nu fått gå bredvid och lära sig rutinerna. Är så glad för hans skull, efter drygt 1 år som arbetslös så behöver han komma ut i arbetslivet igen!

Imorgon kommer svärföräldrarna på besök, det händer tyvärr inte så ofta att vi träffas och med avståndet samt vår ekonomi har vi träffats ännu mer sällan. Katterna har fixat julgåvor till "farmor" och "farfar". Bara för att jag och sambon lovat att inte köpa julklappar så innebär ju inte det att "barnbarnen" inte får skämma bort sina släktingar lite vid juletid ;)

Så idag är det städning som gäller, med min värk går det lite långsamt och jag får ta det pö om pö. 1 halvtimme städ, 1 halvtimme vila osv... Tanken var ju att sambon skulle ta hand om all städ denna gång eftersom min värk varit värre än vanligt ett tag nu, men han sover ju nästan hela dagen efter att ha jobbat 10 timmar inatt. Dammsugningen tänker jag dock lämna åt honom annars är jag sängliggande imorgon och det hade ju varit trist.

Så nu ska jag ladda diskmaskinen igen och fylla på med värktabletter i magen så jag kan köra nästa städpass om en stund :)

tisdag 7 december 2010

Sleepless in my bed och rehab dag 4

Klockan slog just om till 6 och inte en sekunds sömn har mina stackars ögon fått *cry* Katterna blev dock glada när jag gick upp, de verkar tycka att det är dags för frukost vilket för dem innebär varsin tredjedel av en skiva rökt kalkonpålägg. Jodå detta pålägg köps enbart för våra små bebisars skull, gud nåde den som försöker använda detta på smörgåsen!! Tredjedel nummer två för dagen får de såklart är middagen lagas i huset av käre husse. Kan tro det blir ramaskri på kiisarna om köttet tar slut och husse eller matte har varit hemska nog och glömt att köpa hem nytt. Detta är såklart sambons påhitt, för jag skulle ju ALDRIG skämma bort bebisarna på detta vis ;)

Men men, igår var det dags för smärtrehab dag 4

Måndag 6/12 dag 4
9.45 - 10.00 - Avslappning
10.00 - 12.00 - Fysiologi
12.00 - 13.00 - Lunch
13.00 - 14.00 - Reflektion
14.00 - 15.30 - Promenad (INSTÄLLD)

Hoppsan Kerstin! Dag 4? Vad hände med dag 2 och 3?? Jo, ironiskt nog så kunde jag inte ta mig till smärtrehab dessa dagar pga av extrem smärta i ländryggen! Det är ju förbaskat att man inte kan få medelmåttig värk nu bara så man kan ta sig iväg. Men nu är det så att min kropp efter 27 år fortfarande inte lyssnar på vad JAG vill utan lever sitt eget lilla liv >.<

Så fysiologi stod det på schemat idag. Tänkte lite stilla för mig själv att detta lär ju bli drygt eftersom jag ju redan bör kunna allt som kan tänkas gå igenom på detta område, men det var faktiskt väldigt intressant trots att det inte var några nyheter. Vår kursledare/sjukgymnast är så otroligt kunnig och duktig på att föreläsa att tiden flög förbi och plötsligt så var det lunch!

Lunchen spenderade jag nergrävd i min bok "Medicinsk teknik för sjuksköterskor", skojigt värre... eller inte, men dock väldigt nödvändigt eftersom jag har två tentor på raken på lördag förmiddag och båda dessa kräver enorm koncentration eftersom vi inte får ha ett enda fel för att klara dem. Dessa krav på 100% rätt är ju såklart väldigt logiska men oj vad stressande det är när man har tid på sig och det är tidigt en lördagmorgon...

Efter lunchen var det reflektionsdags på hemuppgiften som delats ut på fredagen. Jag fick den på morgonen när jag kom så hade ju inte hunnit förbereda mig så mycket men kunde hänga på rätt bra ändå i diskussionen. Måndagar ska avslutas med en promenad i parken enligt schema men all snö som hunnit ramla ner över staden gjorde att denna blev inställd. Tydligen är det inte prio att skrapa innerstaden eller parken ordentligt så att även vi med svårigheter att gå ska kunna ta oss fram *grrr*

Onsdag är det dags igen för rehab och jag tänker inte missa en dag till om jag så ska kräla mig dit! Är ju så skoj fast jobbigt men ändå nyttigt, alltihop blandat i en salig röra :)

Nu ska jag virka julgranar!