Me, myself and fibro

Städhjälp; lyx eller ett nödvändigt ont?

2011-12-16T10:21:00.000+01:00

Alldeles för länge sen jag skrev här men det beror dels på att jag mått bättre och dels på att jag jobbar som en galning med mitt företag att jag inte prioriterar mitt mående så mycket just nu.

Idag kommer svärföräldrarna på besök och det innebär alltid en viss nervositet och ångest. Inte för att jag inte tycker om dem utan för att vi dels ses så sällan och dels så känner jag att jag måste överträffa mig själv när vi ses. Jag har en sjuk osäkerhet i att jag vill duga och vara tillräckligt bra i andras ögon, det senaste året har jag jobbat mycket på detta men det skiner ändå igenom ibland och idag är ett sådant tillfälle. Jag vill så förtvivlat gärna att svärföräldrarna ska se hur mycket jag älskar deras son och hur jag skulle kunna gå över lik för att han skulle ha det så bra som möjligt. Jag vet att det inte ligger på mig att se till att han har det bra, han är ju trots allt vuxen han med men det är min egen osäkerhet som sätter dessa griller i huvudet på mig.

Jag vill ju bara att de ska tycka att jag är tillräckligt bra för deras lille pojk och det gör de alldeles säkert men som sagt det är mina egna spöken som jag måste bearbeta!

Städhjälp var det jag ville skriva om ju (blev ett litet sidospår där), vissa verkar tro att bara för att man har städhjälp så är man antingen för lat för att orka själv eller så tror man att ens tid är för värdefull för att ödslas bort på städning. När personer i vår omgivning får veta att vi har städhjälp får man gärna kommentarer som "Oj, vad lyxigt!" eller "Ja, de rika de kan!", och även om jag vet att de inte menar detta illa så tar jag det väldigt hårt! Vi har inte städhjälp för att vi tror oss vara bättre än alla andra och vår ekonomi skulle helt klart vara mer välmående utan städhjälpen, och hade jag klarat av att ta städningen själv så hade jag aldrig anlitat en städfirma!! Det är min värk som sätter käppar i hjulet, jag tycker inte att det är värt 2-3 dagars obeskrivlig värk för att jag dammsugit dagen innan!

En annan missuppfattning som folk har, är att bara för att man har städhjälp så behöver man inte städa själv. Det är inte sant.. jag städar och plockar undan varje dag iden mån jag orkar och ändå kan behålla värknivån i en hanterbar nivå. I vår städhjälp ingår dammsugning 1 gång i veckan och dammtorkning varannan vecka, vilket hushåll på två vuxna och 3 katter klarar sig på det? Jag städar alltså mycket själv också trots att vi har städhjälp!

Jag kan fortfarande känna att det är skämmigt att berätta att vi har städhjälp även om jag lättare accepterar det nu än i början. Oftast kan jag känna att det är rätt skönt att få den hjälpen och det gör att jag kan vara en gladare och mer positiv person.

Nej, nu är det dags att återgå till disken! Kan ju inte låta det finnas disk när svärföräldrarna kommer, då kanske de tror att jag aldrig diskar ;) Humor och självdistans tror jag är medicinen för ett bättre självförtroende och självkänsla, vad tror ni?

Trött, frustrerad och ledsen

2011-07-25T14:33:00.003+02:00

Egentligen hade jag tänkt blogga om ett möte jag var på igår men jag är alldeles för ledsen för att göra ett sådant inlägg rättvisa, får berätta mer om det vid ett annat tillfälle.

Hade ett stort bråk med sambon igår och det tär fruktansvärt på mig, har inte kunnat sova inatt, har ingen aptit, illamående och huvudvärk. Han däremot verkar inte ett dugg påverkad utan beter sig som vanligt. Varför måste jag ta så illa vid mig när vi bråkar? Varför kan jag inte bara låta det rinna av mig som om ingenting har hänt som Han uppenbarligen kan göra?

Har fått höra att jag enbart använder denna bloggen för att kunna kasta skit på min sambo men så är det faktiskt inte alls. Denna bloggen är min ventil så att jag kan bearbeta jobbiga saker och se dem i ett nytt ljus, med nya perspektiv.

Så vad handlade bråket om då? Eftersom jag inte vill bli anklagad för mer offentlig smutskastning så ska jag försöka berätta så objektivt som jag bara kan.

Det började redan i förrgår...
Jag vill/tycker att min sambo skulle kunna ta mer ansvar här hemma. Jag vet att han har ett slitsamt jobb som tar hårt på honom när han fått jobba flera dagar i rad. MEN det jag ber om är förhållande enkelt. Med mer ansvar menar jag att han ska plocka upp sin smutstvätt efter sig, ta ut sin disk från sin sida av datorbordet och ställa i köket, samt ta ut soporna när det behövs. För mig skulle dessa små saker innebära att jag slipper vara frustrerad och irriterad över att jag måste plocka efter honom som om han vore ett litet barn eller slarvig tonåring. Den energin skulle jag istället kunna använda till betydligt roligare och givande saker.

Responsen jag fick i förrgår när jag försökte förklara detta för honom var att han skulle försöka tänka på det... och med det lät jag det vara och hoppades att han faktiskt tagit det jag sagt på allvar och respekterat mina åsikter.

Dagen därpå (igår) när jag vaknat och kommer ut i vardagsrummet så är det första jag ser ett par dyngsura sockar mitt på parkettgolvet! Dessa förbannade sockar kändes som ett hån mot allt det jag sagt och försökt förklarat dagen innan.

När han kom upp på eftermiddagen skulle jag snart bli hämtad av en vän så jag beslöt mig för att inte ta upp diskussionen igen då utan väntade tills jag kom hem igen. Så lugnt och sakligt som jag kunde bad jag honom sätta sig ner med mig i köket så vi kunde diskutera saken.

Återigen försökte jag förklara för honom att jag behöver hans hjälp här hemma trots att han jobbar natt. Jag kan omöjligt ta hand om allting själv. Speciellt inte nu när jag jobbar mer än heltid med att starta eget företag och snart börjar jag även läsa på högskolan igen på 75%. Jag anser att Han behöver också ta sitt ansvar och bidra inte bara ekonomiskt utan även på alla andra plan.

Jag: Jag behöver din hjälp här hemma
Han: Varför ska det alltid vara på dina villkor?
Jag: Va? Vad menar du? Har du någon annan lösning på hur vi ska få allt att fungera här hemma så får du gärna dela med dig...
Han: Vi kan laga matlådor tillsammans på helgen som räcker för hela veckan.
Jag: Har du ens lyssnat på vad jag sagt?
Han: Du säger alltid nej jag vill ha hjälp med något.
Jag: Eh.. när har du bett om hjälp och jag sagt nej?

Efter en stund kommer det fram att han syftar på att han inte får tillräckligt med sex... Hur detta nu kan jämföras med att vi behöver ta ansvar BÅDA två här hemma...

Just nu ser vår situation ut så här: Han jobbar natt när jag sover och är sover sedan när jag är vaken och jobbar med företaget. Hur vi ens ska hitta tillfällen att ha sex på har jag svårt att se. Ska jag få skulden för vårt fattiga sexliv när det egentligen är hans arbetstider som är problemet? Kanske borde jag ställa klockan så jag är vaken när han kommer hem vid kl 5-6 på morgonen så han kan få det han vill ha? Undrar om det magiskt löser problemet med att jag ensam tar hand om allting här hemma? Kommer han bli mer ansvarstagande och bete sig mer som den vuxna man är om han får mer sex? Jag är skeptiskt till det faktiskt...

Jag: Jobbar i snitt 200 timmar i månaden hemifrån med mitt företag
Han: Jobbar i snitt 100-120 timmar (natt)
Jag: städar och plockar undan för oss båda två samt efter våra 3 katter.
Han: säger att han fyller på mat och vatten ibland till katterna när han kommer hem från jobbet.
Jag: Lagar mat 6-7 dagar i veckan, LCHF-mat till mig, samt GI-mat till sambon och matlåda för honom att ta med till jobbet. Jag handlar dessutom 90% av det vi behöver till hushållet.
Jag: diskar all disk, även hans mixer som jag bett honom diska själv eftersom den så tung och otymplig och ger mig värk i händerna...
Han: tvättar 2-3 maskiner tvätt i snitt varannan- var tredje vecka.
Jag: Viker all tvätt och lägger in i våra respektive skåp.
Jag: betalar alla räkningar och har hand om alla kontakter med olika företag när något händer eller behöver fixas.
Han: flyttar över sin lön till mitt konto och säger till när han vill ha/behöver pengar

Är så less på att gång på gång behöva be Honom att göra något här hemma när den enda respons jag får är en djup suck, himlande med ögon som avslutas med att han skakar på huvudet och stänger ute mig med sina stora hörlurar. Så nu har jag skrivit en lapp med uppgifter som jag fysiskt inte klarar/tycker borde vara hans jobb och sen har jag sagt att han får göra vad han vill med den lappen. Vill han ställa upp och visa att han är den man hans ålder säger så hjälper han mig, annars ber jag någon annan om hjälp. En lapp, inget tjat (han säger nämligen att han tappar motivationen att göra något när jag tjatar på honom...) och inget mer bråk om detta. Hans val... men om han tror att jag ska "ge honom" sex när han envist håller fast vid denna omogna attityd så har Han så fel. Sex är inget jag ger bort som en muta eller handelsvara. Sex är något man HAR när två personer älskar varandra och vill dela varandras njutning.

Hmm kanske inte lyckades hålla mig helt objektiv.. men jag har varit 100% ärlig i alla fall... nu måste jag dock in i köket och fixa middag. Skulle haft maten klar nu egentligen men det tog längre tid att skriva inlägget än jag räknat med..

Fy F-N för FK!!

2011-06-25T17:46:00.002+02:00

Jag ville inte ens bli sjukskriven över sommaren men blev övertalad av läkare/terapeut samt arbetscoachen. De försäkrade mig om att jag inte skulle få problem med försäkringskassan för nu hade jag en gedigen journal samt experter bakom beslutet som skulle göra det svårt för FK att säg nej till ersättning.

Jag var fortfarande inte övertygad men när min arbetscoach sa att han skulle ordna ett personligt möte med min handläggare på FK så sa jag ok.

Har tidigare bloggat om hur positivt överraskad jag var över mötet med FK, hur trevlig handläggaren var och att det inte skulle vara några problem att få ersättning över sommaren.

I förrgår (dagen innan midsommarafton) ringer min handläggare och berättar att jag blivit nekad ersättning! Jag förstod först inte vad hon sa, hur kunde detta ske? Tydligen hade hon gett mig felaktig information och nu kunde inte FK godkänna mitt ärende.

Låt oss gå tillbaka till mötet vi hade, flera gånger gav jag uttryck för min oro att bli utan ersättning för sommaren eftersom jag blivit det året innan och skulder från den sommaren betalar jag fortfarande av. Jag kunde inte låta det hända igen. Planen för min del var att plugga över sommaren och detta berättade jag för handläggaren, jag ville veta hur jag skulle göra med mina sommarkurser som jag kommit in på. Jag fick veta att jag skulle tacka nej till kurserna och inte söka CSN för perioden, därför gjorde jag inte det.

Nu säger FK att eftersom jag inte har ett avtalat arbete för sommaren och därmed ingen förlorad inkomst att få ersättning för så får jag ingen utbetalning! Skulle jag studerat så skulle jag också sökt CSN för då hade jag fått ersättning från CSN!

Så jag frågade min handläggare: "Jag hade alltså fått min ersättning om jag INTE gjort som du sa till mig?" FK: "Ja, så kan man ju se det, men jag tar fullt ansvar för det och ber om ursäkt. Jag visste inte hur reglerna var för just detta."
Jag: "Din ursäkt betalar inte mina räkningar!"
FK: "Nej, jag är ledsen för det som hänt, men det finns inget mer jag kan göra åt det här nu"

Hur SJUKT är detta? Förra sommaren nekades jag ersättning för att mitt sjukintyg inte var bra nog för FK:s läkare och i år nekas jag ersättning för att min handläggare säger åt mig att göra just det som kommer att få mig nekad ersättning igen!! Varför räcker det inte att man är sjuk och har läkarintyg?? Varför ska det vara så J-VLA svårt att få ut den ersättning man har rätt till??

FK förstörde därmed min midsommar! Jag mådde så dåligt att jag orkade inte åka någonstans, så jag satt ensam hemma (sambon jobbade) och mådde skit...

Dax för förändring!

2011-06-18T13:37:00.002+02:00

Stora saker är på gång och jag hoppas uppnå stora effekter med relativt små förändringar. Jag har nyligen tagit beslutet att inte gå tillbaka till skolan till hösten, istället ska jag söka jobba som undersköterska på antingen vårdcentral eller centralsjukhuset. Anledningen till detta beslut är dels för att jag vill komma ut i arbetslivet och få erfarenhet och dels för att snabbar rätta till vår ekonomi så vi kan börja bygga en stabil grund för framtiden. Som jag ser det så kan jag alltid gå tillbaka till min utbildning och ta min examen men det är nu en framtid ska byggas upp tillsammans med min sambo och då är det mer logiskt för mig att börja jobba igen.

Jag förväntar mig inte att kunna hoppa på en heltidstjänst på en gång men förhoppningen är att klara minst halvtid och sedan kunna utöka det efterhand som jag mår bättre. En del i att förbereda mig inför arbetslivet igen är att börja äta hälsosammare samt börja träna. Jag har beslutat mig för en del punkter som jag har förhoppning om att kunna genomföra. Dessa förändringar kommer på sikt att leda till att jag blir piggare, får ett mer stabilt humör, samt går ner i vikt vilket i sin tur kommer att ge mig mer energi.

Förändringar som SKA genomföras är:

Nikotinstopp! (har 1,5 flaska kvar av nikotinsprej. Får INTE köpa fler!)
Stopp för energidricka (jag förstör för mig själv genom att dricka dem)
Minska godis (jag återgår till lördagsgodis! Inget godis på vardagar)
Minska cola (detta är den svåraste punkten, ska försöka dricka vartannat glas saft)
Äta mer frukt och grönsaker
Mindre "dåliga" kolhydrater och satsa på mer fiber
Äta vitamintillskott - framförallt mineraler, folsyra, järn och B12
Gå minst 15 min på gåbandet varje dag (undantag om jag gått mycket under dagen redan)

Motivationen är stark så jag tvekar inte om att lyckas med detta! Jag räknar med att det kommer att bli svårt och stundtals väldigt jobbigt, antagligen kommer det även bli en del bakslag men det är bara att ta sig upp igen och fortsätta!

En knapp vecka har gått sedan jag försiktigt började med mina förändringar och hittills har det gått helt ok. Energidrickan är borta helt och jag har bara druckit 2 koppar cappuccino den senaste veckan. Godis är i stort sett obefintligt, några tabletter mentos har det blivit. Istället har jag ätit melon. Har ätit grönsaker till varje måltid och även gjort en del sallader till maten. Äter bulgur istället för ris och pasta, köpte fiberrikt morotsbröd att äta till frukost. Tar mina vitaminer var dag :) Har inte riktigt kommit igång med gåbandet dock, men har å andra sidan varit iväg till stranden och gått en del turer på stan samt ner till affären.

Så det har varit en ok mjukstart, nästa vecka blir jag tuffare mot mig själv och kräver lite mer :D Återkommer med uppdateringar och resultat (ska nämligen börja väga mig varje vecka också...)

Håll tummarna för mig!

Konstig dröm...

2011-06-05T12:26:00.002+02:00

Alla som känner mig vet att jag längtar efter att få skaffa barn och jag drömmer ofta att jag är gravid men inatt drömde jag för första gången att jag faktiskt fått barn. Tvillingar närmare bestämt. Två underbart perfekta flickor som vi gett namnen Lisa och Ellen.

Det första som var konstigt med detta var hur illa förberedda vi var för våra nykomlingar, kläder vi köpt eller fått låg huller om buller i vårt hus. Vi hade ingen koll på vart byxorna var eller i vilket rum vi ställt påsen med tröjor. Så jag och sambon sprang omkring med varsin halvnaken tjej i vår famn för att leta upp kläder till dem! Ganska humoristiskt nu när jag tänker på det :) Spjälsängen vi beställt hade såklart inte heller hunnit komma så vi fick försöka ordna något provisoriskt till dem.

Katterna var inte alls förtjusta över dessa nykomlingar som tog all uppmärksamhet men de vande sig faktiskt ganska snabbt.

Själv kände jag mig som världens sämsta mamma som inte klarade av att skilja på mina båda flickor eller komma ihåg vem av dem jag ammade senast. Som tur var hade jag fått med mig en ny uppfinning från BB, små armband med datorskärmar. På skärmen stod barnets namn, när senaste amningen varit samt hur många gram hon gått upp det senaste dygnet. Mycket användbart för en nybliven och förvirrad mamma! Hur nu detta armband kunde avgöra hur mycket barnet gått upp!?

Men trots att jag var lite tafatt och grön så verkade båda våra flickor må prima och gick upp i vikt precis som de skulle :D

Sen vaknade jag... och jag har en fruktansvärd saknad efter dessa flickor som jag inte kan skaka av mig. Känner mig så sorgsen och ledsen. Jag vet ju att det bara var en dröm men det var så verkligt att min kropp och hjärta inte hunnit förstå att det faktiskt inte har hänt. Instinkten säger mig att krypa tillbaka under täcken och försöka komma tillbaka till mina döttrar medan förnuftet skrattar hånfullt tillbaka och säger "lurad!!"...

Måste försöka få tankarna på annat håll så jag kan skaka av mig denna olustiga känsla som fyller mig, känslan av att jag bara vill skrika och gråta rakt ut och sörja förlusten av mina barn. Usch så otäckt det är att drömma så verkliga saker!!

Ensam igen...

2011-06-04T17:50:00.002+02:00

Jag VET att min älskade sambo måste sova mestadelen av dagen för att kunna jobba på natten. Ifall han INTE sover så kan han INTE jobba, vi får INTE pengar och kan INTE betala räkningarna. Trots denna vetskap så är det ofantligt jobbigt att aldrig få se honom, få prata om vardagliga saker eller lösningen på världsproblemen.

Saknar honom så mycket när han sover och ännu mer när han är iväg och jobbar... Vill ha min älskling tillbaka.

Slarvat

2011-05-27T14:53:00.002+02:00

Japp slarvig har jag varit med att skriva om det jag hittat på den senaste tiden. Får väl skylla på att jag haft hög feber, har och är genom förkyld samt ont i halsen :( Inte känts motiverande alls att blogga då tyvärr. Men nu måste jag skriva ner lite innan jag glömmer bort allting!

Har varit på floating 2 gånger sen jag skrev sist samt haft ett nytt samtal med KBT-terapeuten så det måste ju dokumenteras :)

Floating nr 2
Andra tillfället på floatingen var betydligt bättre än det första. Jag kunde slappna av mer och njuta av behandlingen. Kände mig mycket gladare och mer avslappnad efteråt, fick även tillbaka en hel del energi, vilket ju var toppen eftersom jag inte sovit alls den natten.

Fick även prova på infraröd bastu denna gång. Detta tyckte jag inte gav mig så mycket. Kanske för att jag inte är så förtjust i att bada bastu eller kanske beror det på att det krävs fler behandlingar innan man märker skillnad? Tyckte i alla fall att det var mest jobbigt att behöva sitta därinne i värmen i 30 minuter, blev rastlös redan efter 5 minuter!

Floating nr 3
Var trött, hängig, snörvlig och allmänt sliten vid detta tillfälle och hoppades att jag skulle må bättre efteråt. Tyvärr fungerade inte musiken särskilt bra och jag hade ingen koll på hur länge jag legat därinne eller när jag skulle gå upp. Till slut fick mamma knacka på luckan för att jag skulle komma ut nångång... Var mest irriterad då, dels för att behandlingen inte utfördes som den skulle och dels för att jag inte fick den effekt jag var ute efter. Orkade inte ens klaga på hur uselt det kändes utan ville bara därifrån. Tyvärr var ju detta sista behandlingen (deltog ju i en studie där 3 behandlingar ingick för 400:-). Eftersom stället ligger mitt ute på en åker utan närhet till busshållplats och jag inte har tillgång till bil för tillfället så blir det nog inte fler turer dit. Kan ju inte be mamma köra mig dit varje gång som hon gjort hittills.

Fick även prova på detox-fotbad denna gång. Detta började jag med och redan här kändes allting struligt och illa förberett. Damen verkade inte ha riktigt grepp om hur behandlingen skulle utföras och läste innantill hela tiden. Vilket ju gav ett oseriöst intryck och det kändes mest som skit (rent ut sagt).

Jag undrar verkligen hur studien påverkas av att jag fått prova dessa extragrejor varje gång? Vet floatingförbundet ens om detta? Det kan ju i värsta fall äventyra hela studien!? Undra om man borde meddela dem om det kanske...

KBT samtal nr. 3
Hade bävat lite inför detta samtal, vilket jag ju skrev om i förra inlägget. Men det kändes betydligt bättre än jag trodde. Visst var det jobbigt att prata om det som fortfarande är väldigt känslosamt för mig men samtidigt så kändes det väldigt skönt, för jag märkte att det börjar bli lite lättare att prata om det nu.

Skulle egentligen haft mitt fjärde samtal idag men jag är fortfarande kass i halsen så känns inte som att jag vill påfresta för mycket genom att prata i en timmes tid idag.

Möte med FK
Mötet gick mycket bättre än förväntat. Min nya handledare var otroligt sympatisk och förstående. Det kändes positivt och hon höll med om det som mina läkare hade sagt och rekommenderat. Nu väntar jag bara på att få beslutet bekräftat och godkänt. Men det känns som sagt positivt och jag är inte orolig över ersättningen längre.

Framöver så kommer jag att försöka fokusera på att må bättre och prova på olika behandlingar för att få ner värk och stressnivå, samt få en mer stabil sömn. KBT:n fortsätter ett tag till och så fort förkylningen lagt sig ska jag försöka komma igång med lite lättare träning/motion.

Floating och KBT

2011-05-14T11:39:00.002+02:00

I torsdags var det dags för floating för första gången. Var lite nervös och spänd inför att stängas in i en beckmörk låda med vatten i en timme men det gick faktiskt bättre än förväntat. "lådan" var större än jag trodde så blev inte lika instängt som jag trodde och även om det var beckmörkt så kom en liten strimma ljus från locket så jag såg vart utgången fanns.

De första minutrarna var dock lite jobbiga, fick kämpa lite för att inte få panik utan slappna av och njuta av situationen istället. Därefter gick det mycket lättare. Var en härlig känsla att flyta därinne och även om strömmen råkade gå mitt i alltihop så fick jag en positiv upplevelse i slutändan.

Kroppen kändes avslappnad och mjuk efteråt, var faktiskt nästintill smärtfri ända fram till kvällen! Nu hoppas jag kunna utnyttja nästa floating ännu mer och få ut mer utav den. På onsdag nästa vecka ska jag dit igen och då kommer jag även att prova på infraröd bastu innan floatingen, det ser jag fram emot :)

Är en hel del som händer nästa vecka förutom floating på onsdag så är det även avstämningsmöte med adaptus. På torsdag är det möte med FK (på adaptus) och på fredag är det dags för samtal nr 3 med KBT-terapeuten (också på adaptus). Tror det blir många koppar kaffe från automaten på adaptus nästa vecka, haha!

Igår var det andra samtalet i KBT-behandlingen. Jag berättade om min barndom och uppväxt. Eftersom det är något jag blivit van att prata om så var det som att läsa innantill och mer informera terapeuten än att komma fram till något nytt. Kom fram till studenten från Norrköpings floristgymnasium 2005 och ska fortsätta därifrån nästa samtal. Då kommer dock en period som blir betydligt jobbigare att prata om, den med min förre detta sambo. Den perioden har jag inte diskuterat direkt tidigare och det känns fortfarande väldigt jobbigt att tänka på det som hände.

Kanske tar jag mod till mig och skriver om det här på bloggen under veckan så jag får vänja mig lite vid att berätta den historien innan nästa KBT-möte.

Har börjat skriva sömndagbok också för att se hur jag egentligen sover, klicka på fliken ovanför detta inlägg så hittar ni den. Idag ska jag varva min virkning med att diska och vika tvätt, hoppas jag orkar med allt det jag vill få gjort idag.

Stressad jag?

2011-05-11T18:43:00.000+02:00

Sömnen fungerar fortfarande inte och fler tecken på stress har börjat dyka upp. Sår dyker upp i hårbottnen, armar och magen. Yrsel, huvudvärk och svårigheter att fokusera blicken. Värken är värre och jag har börjat få bröstsmärtor i hjärtregionen som kommer och går.

Träffade min läkare för några dagar sedan och berättade om mina bekymmer, fick utskrivet Circadin igen som ska göra min sömn bättre men ännu har jag inte märkt något. Han ökade även min medicin som ska stabilisera mitt humör. Dessutom blev jag sjukskriven på heltid.

Nu väntar jag på möte med försäkringskassan som ska avgöra om jag har rätt till sjukersättning, vill inte ens tänka på vad som händer om de skulle säga nej.

KBT:n har jag påbörjat nu och ska på andra samtalet på fredag, hoppas verkligen att detta kan leda till bättre tankemönster samt hur jag hanterar olika jobbiga situationer.

I morgon ska jag prova på floating och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli oerhört spännande att se hur det är och om det kan påverka hur jag mår.

Avslutar med orden från sjukintyget "patienten ska undvika stress"
Blir intressant att se om FK tar det i beaktande...

Plötsligt så händer det!

2011-04-15T21:22:00.003+02:00

Ni vet när det där nästintill omöjliga händer i triss-reklamen? Nu var turen min och inte bara n gång utan två!!

Fast först vill jag berätta om vad som hänt sen mitt förra inlägg och jag börjar med att tacka alla som gett mig stöd efter att ha läst det jag skrev. Det värmde oerhört mycket att få höra er omtanke och jag behövde verkligen det!

Det dröjde nästan ett dygn efter bråket innan vi hade en diskussion om vad som hänt. Oftast vill jag helst prata ut om saker så fort som möjligt men i detta fall så behövde jag få låta det som hänt sjunka in. För mig var detta inte ett vanligt bråk utan mycket mer än så och jag ville vara säker på hur jag ville hantera situationen innan jag gav mig in i en ny diskussion. Jag är glad att jag avvaktade för jag kunde föra fram det jag ville ha sagt utan att brista ut i gråt och jag var väldigt saklig och bestämd. Jag förklarade för honom att jag inte tänkte tolerera att bli behandlad så igen och krävde en förklaring på det han hade sagt. Jag berättade även att det han sagt fått mig att må fruktansvärt dåligt och att jag inte skulle komma över det på ett bra tag. Jag hade väl hoppats på en ursäkt, att han inte menat det ha sagt men den kom aldrig. Däremot lyssnade han på det jag sa utan att avbryta och jag märkte att mina ord fick honom att tänka till. Han höll med om att det han sagt och gjort inte var respektfullt och kanske ångrade han sig lite när han förstod hur illa hans ord hade gjort mig. Det får jag väl kanske aldrig veta säkert, min sambo är nämligen om möjligt mer envis än jag och han anser att man inte ska be om ursäkt för saker man säger. För man ska nämligen inte säga saker man inte menar och menar man det man säger så behöver man inte be om ursäkt för det man sagt. Jag förstår principen i den teorin men menar att man kan ju be om ursäkt för vad man åstadkommit med sina ord även om det man sagt var något man menade, det koncepten förstår dock min sambo inte alls.

Känns som om vårt förhållande tagit en viktig vändning i och med bråket men framför allt efter diskussionen efteråt. Det krävdes att jag bestämt sa ifrån att jag krävde en förändring i hur han behandlat mig de senaste månaderna (i stort sett sen han började jobba natt i december). Hans förklaring var att han känt sig frustrerad över att det skett så många förändringar på en gång. Han började jobbat natt efter 2 års studier och sen 1 års arbetslöshet, min värk blev betydligt sämre på kort tid och han blev därmed tvungen att ta mer ansvar här hemma. Det rättfärdigar såklart inte på något sätt hur han har betett sig men jag är glad över att han öppnade upp och delade med sig. Han har dessutom haft bekymmer från hemmaplan också att tampas med så jag förstår att han haft det kämpigt pch jag bad honom återigen att gå och pratat med någon om det. Känns som om han börjar bli mer mottaglig för den idén nu och jag hoppas verkligen att han tar itu med det för jag vet att han behöver det och jag vill verkligen inte tjata på honom om det.

Sen diskussionen har fått tillbaka den man jag haft tidigare, nämligen han som är omtänksam, glad och hjälpsam. Han har till och med erbjudit sig vid några tillfällen att massera mig och även frågat om han kan underlätta för mig på något sätt eller hjälpa mig med något. Jag hoppas innerligt att denna attitydförändring håller i sig för jag vill verkligen inte förlora det vi har, för när det är bra så är det underbart!

Men nu släpper vi det trista och går över till nått betydligt mer positivt! Har blivit tilldelat ett ekonomiskt bidrag som jag sökte från en stiftelse tidigare i år på 5.000:- Pengarna ska användas till hälsa och rekreation :D Trodde aldrig att jag skulle få det så känns så fantastiskt att jag har möjlighet att lägga pengar på att bara må bra! Har valt att fördela hälften av pengarna på fysisk hälsa i form av hjälpmedel, massageolja, en riktigt bra kudde, knäskydd, nackskydd, ryggskydd, strumpor som ska förebygga kramper osv. Den andra hälften av pengarna går till psykisk hälsa, tyger till nya symaskinen, tillbehör till mitt virkande, nya visitkort, tidningsprenumeration, böcker, vårjacka, sportbikini till vattengympan med mera. Tycker jag har gjort genomtänkta val så förhoppningsvis kommer jag att må bättre framöver.

Den andra glädjande nyheten kan jag tyvärr inte avslöja så mycket om i nuläget men det känns väldigt positivt och stort! Jag kan säga så mycket att jag är inte gravid men nästintill lika roligt och har med min virkning att göra ;) Berättar mer sen när fler detaljer är klara!

Nu ska jag försöka mjuka upp mina ömmande muskler med lite stretching och sen massera mina muskelknutor så att värken släpper något. Förhoppningsvis får jag sova inatt, bara blivit ca 3 timmar per dygn nu de senaste tre dygnen så känner mig riktigt sliten och trött. Tär enormt på psyket att vara ordentligt trött men ändå inte kunna sova pga svår värk. Som tur är får jag lite besök av världens bästa Cattis lite då och då så jag får skratta i några timmar och glömma bort sjukdomen en stund. Hon höll mig på bra humör hela kvällen igår och kommer igen imorgon! Är verkligen lyckligt lottad som får ha henne i mitt liv, hon är sannerligen en underbar människa med ett enormt stort hjärta.

"Jag orkar inte med en flickvän som inte gör någonting"

2011-04-10T10:39:00.002+02:00

Detta och mycket mer i samma stil fick jag kastat på mig inatt av den man som påstår att han älskar mig. Gråtande och med en gigantisk panikångestattack gick jag in i sovrummet för att lugna ner mig. "Moget att bara gå iväg!" blev hans reaktion, "går ju inte att prata med dig när du bara bölar och går iväg". Tyvärr kan jag inte styra över min ångest eller när jag ska börja gråta eller ej, hatar att visa mig svag, speciellt för honom. Skulle jag verkligen börja gråta då med vilje? Tror han att jag gillar att inte kunna få luft och känna hur kroppen jobbar emot mig?

Jag fick också veta att han har tröttnat på att jag mår så dåligt jämt och alltid har ont, jisses om han har tröttnat vad har då jag? Det är ju trots allt jag som är sjuk inte han... Fick även svar på varför han inte vill hjälpa mig med saker längre "jag får ju inte ut något av det, du klarar ju inte av att hjälpa mig tillbaka". Visste inte att det var en tävling där den som inte är tillräckligt stark förlorar. Försökte förklara att jag gör så gott jag kan och orkar med, "som vad då, du gör ju ingenting!"

Mitt stora mål den senaste tiden har varit att försöka hitta något som får mig att må bättre så att vi en dag kan skaffa familj och hus, det har varit den enda motivationen jag har haft för att orka kämpa för styrka eller stöd kommer inte hemifrån som jag hade hoppats på. När jag ber om hjälp får jag höra "varför?", "vad får jag för det?", "kom ihåg detta till nästa gång" eller "gör det själv". Det har gått så långt att jag verkligen drar mig för att be om hjälp, jag orkar inte bli ifrågasatt varje gång. Numera ringer jag hellre lillasyster och ber om hjälp istället för min sambo (inget ont om syrran men vi har inte varit bäst på att hjälpa varandra och det finns en del spänningar där) men när hon eller mamma frågar "kan inte din sambo hjälpa dig?" så har jag inte kunnat svara ärligt på den frågan utan helt enkelt sagt att det löser sig nog, tack ändå.

Jag frågar mig hela tiden vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat agera annorlunda för att detta inte skulle hända? Har jag utnyttjat det faktum att jag har ett stöd som kan hjälpa mig? Var har det gått snett? Ja, jag lägger ansvaret och skulden på mig själv. Det är ju jag som är sjuk och hade jag varit frisk hade jag klarat av att göra allt det där som förväntas av mig. Har ändå försökt vara positiv och jobbat för en framtid där jag mår bättre och där vi kan skaffa barn. Sen inatt vet jag inte om den framtiden ens finns längre "jag kan inte se hur du någonsin skulle kunna klara av att ta hand om ett barn", det var verkligen droppen och enda tanken jag hade då var att detta livet vill jag inte längre vara en del av. Säg vad du vill för jag tänker inte stanna kvar för att lyssna, kan inte ta detta mer. Utan stöd, utan framtid vad finns kvar att leva för?

Idag efter några timmars orolig sömn så känner jag mig likgiltig och apatisk. Känns som om jag tappat allt hopp och all värdighet som människa. Jag ser hur han är kärleksfull och omtänksam mot katten och känner mig svartsjuk, sådär snäll och gullig har han aldrig varit mot mig. Vad gör jag för fel. Vad har katten som gör henne mer värdig av hans kärlek och ömma ord?

Snälla kan någon säga vad jag gör för fel?

Dagen idag den är din...

2011-04-04T00:55:00.002+02:00

När jag var mindre och morfar fortfarande bodde ihop med sin flickvän (de är nu särbos, men det är en helt annan historia) så hade de en dikt hängandes i hallen precis bredvid ytterdörren. Jag läste den för mig själv varje gång vi var där och till slut var den memorerad. Redan då förstod jag att dikten var något alldeles speciellt och fast jag inte riktigt förstod innebörden i den så tyckte jag att den var så vacker.

Jag har många gånger gått tillbaka till detta minne och påminnt mig om dikten och speciellt dagar som idag när allting känns så fruktansvärt jobbigt så kan jag finna lite tröst i dessa ord:

...Dagen i dag...

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din

Indisk dikt

Visst är den vacker? Visst känns det lite ironiskt hur vi västlänningar stressar hela dagarna för att vi har så många "måsten"? Har inte tid... hinner inte...

När det egentligen är så enkelt som dikten säger, vi väljer själva vad vi vill fylla våra dagar med! Så när jag känner mig stressad, ledsen, frustrerad eller arg så försöker jag hitta lugn i dikten och förhoppningsvis så hittar jag snart en balans i livet.

Nu vill jag absolut inte påstå att jag är speciellt duktig på att hitta det här lugnet men jag har märkt att övning ger färdighet även här! Jag blir bättre och bättre på att inse vikten av att se saker från ett annat perspektiv, jag har lättare för att slappna av och jag oroar mig betydligt mycket mindre nu. Morgondagen vet vi inget om så varför oroa sig för den idag?

Min sömn har dock inte blivit bättre trots att jag repeterar dikten i huvudet innan jag ska sova. Värken biter den nämligen inte på :( Har märkt att min sömn följer ett mönster numera. Jag har 3-4 nätter som är sömnlösa eller i bästa fall så får jag 2-3 timmars sömn utspridda i små kvartar under natten, därefter kommer en natt där jag av ren utmattning sover 6-8 timmar. Denna natten är tyvärr väldigt orolig och full med mardrömmar. Så upprepas mönstret vecka efter vecka.

Mardrömmarna upprepas också, drömmer allt som oftast att jag blir beskjuten och trots att jag väldigt snabbt lyckas sätta mig själv i säkerhet så upptäcker jag att jag blivit skjuten. Jag dör aldrig i drömmen men ibland blir jag skjuten flera gånger från olika håll. Att döma av vad jag kan hitta på nätet så tyder drömmen på att jag känner mig övergiven och missförstådd av personer i min omgivning samt att de har en avvikande bild på vem jag är som inte stämmer med verkligheten.

Lite skrämmande hur väl denna drömtydning stämmer in på mig just nu. Känner mig otroligt ensam och som att ingen riktigt förstår mig eller det jag vill säga. Jag är så less på att må dåligt jämt så jag undviker helst att prata med andra om det, för vem vill höra att man mår kass hela tiden? Har märkt på min sambo att han också börjar tröttna, han är väldigt irriterad och snarstucken. Det har gått så långt att jag försöker hela tiden väga mina ord väl för att undvika att reta upp honom. Tyvärr misslyckas jag med detta flera gånger om dan :( Det gör så ont att den person jag behöver som allra mest just nu inte orkar vara där för mig. Visst förstår jag att detta tar hårt även på människor omkring mig men hur ska jag orka kämpa och vara motiverad när jag inte får det stöd jag behöver? Känns som om jag jobbar i motvind. Hur ska jag orka att både försöka arbeta för att må bättre, undvika bråk med sambon och få vårt förhållande att hålla?

Vi har alltid kunnat prata om allting och vår styrka har varit vår kommunikation. Denna styrka är numera en svaghet då jag inte vågar berätta allt för min sambo, jag vågar inte längre be om stöd, kärlek och hjälp. Är så trött på att han ifrågasätter mig, min sjukdom och mina behov. Varje gång jag ber om hjälp blir det en diskussion på närmare en halvtimme där jag försöker förklara varför jag behöver hjälpen och varför jag inte klarar av att göra det själv. Detta är mycket energikrävande och min självkänsla går i botten varje gång. Dessa diskussioner får mig att ifrågasätta mig själv, varför kämpar jag egentligen? till vilken nytta? är det överhuvudtaget värt det??

Jag vet snart inte vart jag ska bli av, värken gör mig handikappad och gör att jag klarar mindre och mindre hela tiden. Den person jag satt min tillit till och vänt mig till för att få styrka glider undan mer och mer. Alla remisser jag väntar svar på dröjer längre än vad jag nånsin kunnat tro och jag behöver verkligen hjälp nu! Jag står vid avgrunden och tappar balansen, ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och äntligen få den vila och ro som jag desperat försöker uppnå... när är det min tur att få må bra?

Varför är det så svårt?

2011-03-07T10:25:00.002+01:00

Imorgon kommer städfirman som jag pratat med hit och ska provstäda. Har värsta ångesten nu för att jag vill hinna städa innan de kommer hit >.< Jag är medveten om paradoxen i det men som det ser ut hemma nu med saker överallt, en del disk, sopor som behöver slängas osv, så kan städfirman inte gärna göra ett bra jobb heller. De ska ju inte hit och storstäda åt oss. Dessutom vill jag behålla lite av min stolthet kvar, känns som att en stor del av den försvann ut genom fönstret när jag bokade tiden imorgon. Jag borde ju i alla fall visa ett någorlunda upplockat hem...

Sambon sover eftersom han har jobbat natt men han ville bli väckt redan 11 så han kunde ta hand om tvättiden vi har idag. Får se om jag får liv i honom.

Mormor har sagt att jag ska ringa henne om jag behöver hjälp med städ, disk eller tvätt men hur kan jag be min 70-åriga mormor om det? Satt just med telefonen i handen och skulle ringa henne men kunde inte förmå mig att slå numret. Det tar emot alldeles för mycket!

Igår skulle jag börjat med städningen men mådde så skumt, så yr att jag undvek att stå upp eller gå längre än till toan. Idag är yrseln något bättre men känns som att jag inte kan fokusera riktigt, ögonen hänger inte med och det är suddigt. Huvudet känns tungt och grötigt. Darrningar och domningar i händer, ben och fötter. Hur i hela friden ska detta gå till?

Hade en kraftig näsblödning i förrgår med, kändes lite otäckt. Blödde ner halva badrummet på några sekunder och det tog nästan en halvtimme innan blödningen stannat av helt. Obehagligt att få såna överraskningar!

Nej, dags att sluta lipa nu och ta itu med städningen. Blir så arg på mig själv när jag gnäller! Första maskinen disk verkar vara klar strax så in med en ny omgång och sen peta på sambon. Återkommer med rapport efter städningen imorgon :)

Omtumlande dag

2011-03-04T23:05:00.002+01:00

Dagen har varit både jobbig och skön, glad och ledsam. Min härliga solstråle till vän Cattis kom i förmiddags på virkträff, av någon anledning blir det dock inte så mycket virkat när vi träffas. Det blir däremot mycket prat, skratt, te och kaffe :D

Är alltid lika uppfriskande och mentalt avslappnande att ha Cattis här, hon ger verkligen näring till min själ och jag är så oerhört glad för att få vara hennes vän!

Har mått rätt så kass psykiskt ett tag nu och verkligen sett framtiden som mörk och dyster, då känns det extra härligt med ett "Cattis-besök".

Senare under dagen kom mamma förbi efter att hon varit hos läkaren. Vi har samma läkare hon och jag, idag hade mamma berättat för honom att hon är orolig för hur jag mår. Så han tyckte att jag borde ta upp en kontakt med en kurator igen, så jag ringde VC och lämnade ett meddelande till läkaren att han kunde skriva en remiss till mig.

Anledningen till att jag inte mått så bra den senaste tiden är att jag börjat fundera mycket på framtiden. Jag börjar inse mina begränsningar och att jag kanske inte klarar av min ssk-utbildning just nu. Är också rädd och orolig för hur jag ska klara av ett arbete och hur sambon och jag ska klara oss ekonomiskt om jag aldrig kommer att fixa en heltidstjänst.

Båda mina läkare (varav den ena är specialist på smärta och fibromyalgi) har rått mig under vintern att dra ner på mina studier och sjukskriva mig på halvtid. Men envis som jag varit så har jag konsekvent sagt nej till detta. Så när jag nu inser att jag kanske borde lyssnat och att jag antagligen behöver ta en paus i min utbildning så känns det så tungt och som ett gigantiskt misslyckande. Jag ställer så höga krav på mig själv för att jag anser att jag borde klara dem och det hade jag antagligen gjort också om jag varit frisk, men jag antar att det är dags att acceptera att jag har en sjukdom som faktiskt begränsar vad jag klarar av. Jag måste även börja förstå att detta är sjukdomens fel och inte mitt eget, att jag inte kan ta ansvar för vad sjukdomen hindrar mig från att klara av.

Många tårar har det runnit idag men samtidigt känns det ändå som att en sten har lättat, en del av den stress jag känt inför skolan har släppt och kanske försvinner den helt när jag väl gjort slag i saken och meddelat administrationen om mitt studieuppehåll. Först måste jag dock få klartecken från FK så att jag inte förlorar några pengar, även om sambon börjat jobba så är marginalerna inte särskilt stora i vår budget.

Så min nya plan för de närmsta månaderna blir att istället fokusera på att klara mina distanskurser samt att fortsätta kämpa för att må bättre. Jag har gjort en del redan som ska hjälpa mig, remiss är skickad för KBT och på tisdag kommer ett städföretag hit och provstäda. Går allting bra på tisdag så kommer de att få fortsätta att hålla vårt hem rent en gång i veckan, att slippa tänka på städningen skulle göra otroligt mycket för min stressnivå och psykiska hälsa.

Inför hösten vill jag hitta ett jobb som undersköterska och förhoppningsvis så orkar jag då med att jobba heltid.

Jag kommer inte att lägga ssk-studierna helt på hyllan utan hoppas kunna återuppta det längre fram när jag mår mer stabilt och är bättre rustad både fysiskt och psykiskt.

I helgen ska jag försöka ta det lugnt och bara vara, virka lite, städa lite och kela mycket med katterna :) På måndag ska jag försöka få kontakt med min arbetslivscoach och diskutera mina nya planer för honom. Jag tror inte att han blir ett dugg förvånad och jag hoppas att han kan hjälpa mig vidare.

Nu är det sovdags, är helt utmattad efter alla känslor idag.

Ledsen o deppig...

2011-02-28T21:42:00.002+01:00

Ibland dyker mitt mående rakt ner i avgrunden och det känns som om vägen upp är alldeles för lång. Vet inte varför detta händer och när jag är mitt inne i det så verkar det som om att jag aldrig kan känna glädje igen.

Mörka tankar virvlar i huvudet och gör mig rädd. Jag vet vad som hände sist dessa tankar fick för stort fäste i mitt inre och det skrämmer mig att de fortfarande finns kvar. Jag vill inte ha dem där, jag vill inte ge dem rum att växa.

Försöker desperat att hitta ljuspunkter att hålla fast vid men hittar inga just nu, de syns inte för allt mörker. Inte ens virkningen kan hålla dem borta just nu så får prova plan B. Lyckopiller+sömnpiller och sen sova bort det onda. Förhoppningen är att jag mår bättre imorgon :)

Så trött...

2011-02-24T06:08:00.002+01:00

Klockan är strax efter 6 och ingen sömn för min del... har verkligen kommit in i en neråtsvacka nu med sömnen och orken. Sover ca 2-3 timmar i en 3-4 nätter och sen får jag en hyffsad natts sömn på 7-8 timmar, men dock full av mardrömmar så jag vaknar ett par gånger helt kallsvettig.

Är rädd att jag håller på att bli utbränd igen, känner mig superstressad jämnt. Kan inte slappna av ens i några sekunder och mysa med sambon, hjärnan surrar av allt som måste göra/hinnas/orkas med. Det är inte riktigt normalt att jag blir glad ibland när jag inte kan somna för då kan jag gå upp och få gjort lite saker till...

Fast just nu är jag bara så trött.. mitt knä har börjat spöka för mig igen och trots 100mg tramadol så har det inte släppt mer än lite grand. Därav att jag inte kan sova inatt. Ögonen kliar och huvudet bultar, gick ganska mycket igår så har träningsvärk i låren.

Mycket gnäll blev det nu, det var ju inte riktigt meningen, har faktiskt lite positivt att berätta också. På fredag ska jag köpa mig ett promenadband, jag har lyckats spara ihop till det själv genom försäljning på min andra blogg! Jag är så stolt :)

Hade ett tufft seminarie i måndags i min kurs spädbarnspsykologi, vi redovisade olika begrepp och teorier för varandra över nätet med headset och webcam. 2,5 timme tog det och jag var helt slut efteråt, hoppas verkligen jag blev godkänd. Skönt att ha det gjort nu i alla fall. Nästa seminarie är den 16 mars så det behöver jag inte oroa mig för ännu :)

Vi ska köpa ett stooort klätterträd till katterna denna löningen. Det är 195 cm brett, 230 cm högt och 50 cm djupt. Kommer att ta upp halva vägen i vardagsrummet men vad gör man inte för sina bebisar? De kommer bli så glada! Tror vår äldsta katt märker att något inte riktigt stämmer med matte, hon har varit riktigt kelsjuk och klängig inatt. Tänk så känsliga de är för sånt. Vi har mycket att lära från djurlivet.

Ska slänga i mig en tramadol till nu och försöka vila lite i sängen i alla fall, kanske hinner jag slumra till innan sambon kommer hem från jobbet om en timme. Sen kommer ju vår lille minsting (katten zeldor) att väcka mig vid nio som han gör varje morgon, och det är ingen idé att försöka somna om för han krafsar och sprätte mig i hårbotten tills jag går upp. Kanske blir 2 timmars sömn inatt.

"Imorgon" ska jag börja virka på en duk att ha på soffbordet i vardagsrummet, har hittat ett jättesött mönster. Det är nämligen ett diagram att följa och det är jag inte så duktig på ännu, men men det löser sig nog :D Har beställt nya garner med, svärmor ska få nya vantar och sen plockade jag några nystan från ett märke som ska utgå. Undra vad det ska bli? ;)

Men men, natti natti

Ska man aldrig få vara frisk?

2011-02-15T22:43:00.002+01:00

Har blivit sjuk igen! :( Det började med feber och halsont för 2 veckor sedan, fick vara feberfri några dagar innan jag åkte på magsjuka med hög feber. Hann precis bli frisk till kalaset för sambon i helgen och inatt vaknade jag av att magen är i uppror igen!

Har inte kunnat äta något idag utan att magen börjat protestera och jag fått rusa till toa, utöver det känns huvudet tio gånger tyngre än vanligt och dunkar som om något vill komma ut därifrån..

Vill bara ligga och sova men vem har tid till det? Känner mig så stressad över att vara sjuk igen, för ingenting blir ju gjort. Hur ska jag ens ha en sportslig chans att klara skolan?

Funderar på att be någon stackare att fixa några saker åt mig (låna böcker och gå till posten) men jag avskyr verkligen att be om hjälp, det tar verkligen emot att fråga någon. Jaja, kanske mår jag magiskt bättre imorgon och kan fixa det själv.

Ska försöka sova nu, hoppas jag får en god natts sömn så kroppen får en chans att återhämta sig.

Var är du.. John Blund?

2011-01-26T05:07:00.002+01:00

Antingen vägrar herr Blund besöka mig när jag har ont eller så är hans magiska sand inte tillräckligt effektivt.. för sover det gör jag ju uppenbarligen inte! Måste ju finnas någon man kan ringa och klaga hos? För inte får han väl betalt när han inte sköter sitt jobb ordentligt?

Stoppade i mig en näve tramadol för nån timme sen så förhoppningsvis kan jag somna snart. Ska ju för sjutton på ljusparty imorgon!! Kan ju inte gärna somna där!

Skolan börjar dra igång så smått nu, läser "bara" två kurser på distans denna terminen utöver min ssk-utbildning. Det blir spädbarnspsykologi samt vårdhygien denna gången, faktiskt första kurserna på distans som har med min utbildning att göra! Ska bli riktigt roligt. Hoppas bara att kroppen orkar nästan lika mycket som huvudet vill så att jag klarar mina kurser.

Virkningen är det enda just nu som håller mitt humör uppe och obehagliga tankar borta. Vill inte veta hur jag hade mått utan den.

Ekonomin börjar så smått reda upp sig nu när sambon börjat jobba igen, känns så ofantligt skönt att man snart kan slippa grubbla över varje krona man har (eller inte har snarare). Enligt beräkningarna bör vi vara ifatt våra räkningar nästa månad och sen kan man börja betala tillbaka skulder hos snälla familjemedlemmar som hjälpt till under hösten! Så underbart det ska bli att få börja betala tillbaka, jag längtar!

Nu pockar en liten kiise på min uppmärksamhet, tydligen är jag en mycket elak matte om jag inte börjar kela med henne NU! Så det är väl bäst att lyda :D

Nytt år kräver nya krafter!

2011-01-03T11:08:00.002+01:00

Japp, det nya året kom i år med! Folk omkring oss slänger ur sig nyårslöften som alla vet att ingen kommer att hålla. Det enda jag lovar mig själv inför 2011 är att försöka göra detta året lite bättre än det förra :) Kan ju knappast misslyckas med det?

Så bort med löften som ingen håller och fram med mål och förhoppningar istället inför det nya året! Här kommer mina mål med 2011:

Kämpa vidare med skolan! Förhoppningen är att hinna ta igen allt jag missat under denna terminen som kommer.
Fortsätta med virkningen och designa nya mönster! Kanske till och med påbörja en amigurumibok under året?
Blogga vidare! Även om det känns motigt ibland att blogga så vet jag att jag mår bättre av att få skriva av mig och jag ser saker på ett nytt sätt när jag kan läsa om det.
Kämpa med smärtan! Ja, jag skriver MED inte MOT. Jag vill lära mig leva med smärtan och sluta slösa energi på att bekämpa något som uppenbarligen inte kommer att ge med sig i första taget. Jag ska bli vän med min smärta och lära mig fungera med den.
Spendera mer positiv tid med sambon. Vi har inte ont om tid att umgås på, tvärtom så är vi tillsammans nästintill dygnet runt. Majoritet av den tiden så pratar vi dock inte med varandra och gör inte saker tillsammans. Detta vill jag ändra på! Jag vill att vi ska göra fler saker ihop så vi inte glömmer bort hur underbart vi faktiskt har det!

Känns som realistiska mål att jobba med under året! Den som lever får se hur det går :)

Gott Nytt År till Er alla och en God fortsättning!

Varför blir jag inte trodd?

2010-12-28T21:04:00.002+01:00

Jag har lärt mig att acceptera att vården ibland inte tror på det jag säger för de känner inte mig eller hur jag är som person. Att inte bli trodd av familj och vänner är däremot något jag förmodligen aldrig kommer att vänja mig vid.

Var och varannan dag så ifrågasätts jag av någon i min närhet; "är det verkligen så jobbigt?", "tror du inte att du kan i alla fall?", "Du är ju alltid sjuk!" eller den senaste "Det är svårt att veta när du är sjuk och inte bara lat". Den där sista tog verkligen priset!

Förtjänar jag inte respekt och tillit från min omgivning? Är det så j-la svårt att förstå att jag faktiskt inte ljuger utan mår så här dåligt på riktigt? Blir så uppriven, ledsen och sårad. Känns som allt jag kämpar för inte längre är värt någonting, varför kämpa med att klara saker när man lik förbannat får skit för det?

När jag säger ja till saker får jag veta i efterhand att jag bara gnäller och mår dåligt, ifall jag säger nej får jag höra att jag är lat eller "sjuk"... Hur ska jag bete mig? Ska jag strunta i att visa hur jag mår och alltid visa en falsk utsida för att slippa dessa påhopp?

Har jobbat i flera år med att våga visa hur jag mår eftersom den där falska masken var en del i att jag blev sjuk från början. Nu när jag äntligen börjar känna mig trygg i att vara öppen och ärlig så klarar folk inte av det... Hade dessa människor "bara" varit vänner hade valet varit lätt, jag vill nämligen omges av negativa personer som drar ner mig, men som det är sagt; släkt och familj är inget man själv väljer... Att man dessutom älskar dessa personer gör det inte lättare att försöka hålla avstånd. Snälla varför kan de inte bara förstå att jag gör ALLT för att försöka leva så normalt som möjligt? Att jag kämpar varje morgon för att komma upp i vettig tid trots att natten har varit ett helvete.

Jag skulle önska att jag kunde säga att jag inte ens skulle drömma om att min värsta fiende skulle få uppleva det som jag gör men ibland önskar jag att mina närmsta får leva en av mina dagar så de sedan kan förstå mig. Kanske även visa lite stöd och medkänsla.

Nu vet jag förstås att alla inte vill såra mig medvetet när de hela tiden ifrågasätter mig, för det mesta har de ingen aning om vilka samvetskval och ångestperioder som de försätter mig i. Kanske är det dags att ryta ifrån? Antingen gör jag mig ovän med hela familjen ifall jag gör det eller så kanske de för en gång skull kan öppna ögonen och se verkligheten som den är...

Sambon har fått jobb!

2010-12-17T12:54:00.003+01:00

Så skönt att veta att vi äntligen kommer att kunna dryga ut vår ansträngda ekonomi lite! Han har blivit lovad 2 helger i månaden och sen kan det eventuellt bli mer. Det låter kanske inte så mycket men på en av dessa helger kommer han att tjäna lika mycket som han får från alfa-kassan på en månad! Tjoho!

Så vad jobbar han med då? Jo han ska städa tåg under nätterna när de står stilla. Han har fått utbildning på säkerhet kring att gå på banvallen, beställt arbetskläder, skrivit anställningsavtal och har i 2 nätter nu fått gå bredvid och lära sig rutinerna. Är så glad för hans skull, efter drygt 1 år som arbetslös så behöver han komma ut i arbetslivet igen!

Imorgon kommer svärföräldrarna på besök, det händer tyvärr inte så ofta att vi träffas och med avståndet samt vår ekonomi har vi träffats ännu mer sällan. Katterna har fixat julgåvor till "farmor" och "farfar". Bara för att jag och sambon lovat att inte köpa julklappar så innebär ju inte det att "barnbarnen" inte får skämma bort sina släktingar lite vid juletid ;)

Så idag är det städning som gäller, med min värk går det lite långsamt och jag får ta det pö om pö. 1 halvtimme städ, 1 halvtimme vila osv... Tanken var ju att sambon skulle ta hand om all städ denna gång eftersom min värk varit värre än vanligt ett tag nu, men han sover ju nästan hela dagen efter att ha jobbat 10 timmar inatt. Dammsugningen tänker jag dock lämna åt honom annars är jag sängliggande imorgon och det hade ju varit trist.

Så nu ska jag ladda diskmaskinen igen och fylla på med värktabletter i magen så jag kan köra nästa städpass om en stund :)

Sleepless in my bed och rehab dag 4

2010-12-07T06:00:00.002+01:00

Klockan slog just om till 6 och inte en sekunds sömn har mina stackars ögon fått *cry* Katterna blev dock glada när jag gick upp, de verkar tycka att det är dags för frukost vilket för dem innebär varsin tredjedel av en skiva rökt kalkonpålägg. Jodå detta pålägg köps enbart för våra små bebisars skull, gud nåde den som försöker använda detta på smörgåsen!! Tredjedel nummer två för dagen får de såklart är middagen lagas i huset av käre husse. Kan tro det blir ramaskri på kiisarna om köttet tar slut och husse eller matte har varit hemska nog och glömt att köpa hem nytt. Detta är såklart sambons påhitt, för jag skulle ju ALDRIG skämma bort bebisarna på detta vis ;)

Men men, igår var det dags för smärtrehab dag 4

Måndag 6/12 dag 4
9.45 - 10.00 - Avslappning
10.00 - 12.00 - Fysiologi
12.00 - 13.00 - Lunch
13.00 - 14.00 - Reflektion
14.00 - 15.30 - Promenad (INSTÄLLD)

Hoppsan Kerstin! Dag 4? Vad hände med dag 2 och 3?? Jo, ironiskt nog så kunde jag inte ta mig till smärtrehab dessa dagar pga av extrem smärta i ländryggen! Det är ju förbaskat att man inte kan få medelmåttig värk nu bara så man kan ta sig iväg. Men nu är det så att min kropp efter 27 år fortfarande inte lyssnar på vad JAG vill utan lever sitt eget lilla liv >.<

Så fysiologi stod det på schemat idag. Tänkte lite stilla för mig själv att detta lär ju bli drygt eftersom jag ju redan bör kunna allt som kan tänkas gå igenom på detta område, men det var faktiskt väldigt intressant trots att det inte var några nyheter. Vår kursledare/sjukgymnast är så otroligt kunnig och duktig på att föreläsa att tiden flög förbi och plötsligt så var det lunch!

Lunchen spenderade jag nergrävd i min bok "Medicinsk teknik för sjuksköterskor", skojigt värre... eller inte, men dock väldigt nödvändigt eftersom jag har två tentor på raken på lördag förmiddag och båda dessa kräver enorm koncentration eftersom vi inte får ha ett enda fel för att klara dem. Dessa krav på 100% rätt är ju såklart väldigt logiska men oj vad stressande det är när man har tid på sig och det är tidigt en lördagmorgon...

Efter lunchen var det reflektionsdags på hemuppgiften som delats ut på fredagen. Jag fick den på morgonen när jag kom så hade ju inte hunnit förbereda mig så mycket men kunde hänga på rätt bra ändå i diskussionen. Måndagar ska avslutas med en promenad i parken enligt schema men all snö som hunnit ramla ner över staden gjorde att denna blev inställd. Tydligen är det inte prio att skrapa innerstaden eller parken ordentligt så att även vi med svårigheter att gå ska kunna ta oss fram *grrr*

Onsdag är det dags igen för rehab och jag tänker inte missa en dag till om jag så ska kräla mig dit! Är ju så skoj fast jobbigt men ändå nyttigt, alltihop blandat i en salig röra :)

Nu ska jag virka julgranar!

Smärtrehab dag 1

2010-11-30T11:49:00.004+01:00

Måndag 29/11
9.30 - 12.00 Introduktion

Klockan sju ringde väckarklockan på mobilen. Har varit nervös och orolig inför denna dagen och jag blev glatt överraskad när sambon stod där med en frukostbricka till mig när jag vaknade. Jag har världens bästa sambo! Han hade stannat uppe hela natten för att fixa detta åt mig så jag fick en underbar start på dagen. Han hade på känn att det skulle bli jobbigt för mig att komma upp och iväg. Men med nystekta fattiga riddare, kaffe och energidricka så kunde jag ju inte gärna dra täcket över huvudet och somna om :D Hur skulle jag klara mig utan honom?

Dagen på adaptus började kl 9.30, eftersom jag är kaffeälskare så dök jag direkt på kaffeautomaten och försåg mig med en cappuccino och satte mig sedan för att hinna plugga lite innan vi började.

Av kursens totalt 10 deltagare var vi 7 som kommit, vi antog att de andra kanske inte kunnat komma pga vädret eftersom de bodde lite avsides. Får se om de kommer imorgon! Först presenterades de som vi kommer att få träffa under kursens gång; läkare, coach, arbetsterapeut samt sjukgymnast. Därefter fick vi presentera oss själva, det var en mycket blandad grupp med olika bakgrunder. Förutom mig själv fanns ytterligare en som också har fibromyalgi och jag märkte snabbt att vi har mycket gemensamt, i stort sett allt som hon berättade om sin sjukdom och de bekymmer hon har kunde jag relatera till. Kändes både skönt och lite deppigt att få höra att man inte är ensam. Skador till följd av trafikolyckor var vanligast i gruppen och det var väldigt sorgligt att höra deras historier.

Överlag kändes det bra att jag fått komma igång med kursen men det var jobbigt att öppna upp inför främmande människor, jag hoppas det känns bättre efterhand som vi lär känna varandra.

Efter presentationerna var det fikapaus och "dags att sträcka på benen". Tydligen brukar de försöka ha en 10 minuters paus efter varje halvtimme av föreläsning då de flesta med kronisk värk har svårt att sitta still längre stunder. Även om det känns skönt att veta att alla där har värk precis som jag så är det jobbigt att det hela tiden blir påminnelser om att vi är där för att vi har ont. För varje paus så blev jag mer och mer påmind om hur jobbigt det är att sitta stilla och jag kände tidigt att jag bara ville hem och lägga mig igen. I skolan får man sitta still i timmar vare sig man vill eller ej och då märker man inte av smärtan på samma sätt, man "glömmer" liksom bort den tills dess att man får rast och man märker hur stel man blivit.

Förutom kaffe fick vi frukostbullar och kakor (undrar om detta är ett stående moment?) innan vi gick in för sista halvtimmen. Vi gick då igenom schemat för kursen och vad kursen kommer att innehålla. Förutom schemalagda kursdagar 3 dagar i veckan de första 4 veckorna så kommer vi få hemuppgifter samt individuella möten med de olika yrkesgrupperna. Varje dag börjar med 15 minuters avslappning och avslutas med någon form av träning (promenad, core-träning på friskis & svettis samt basal kroppskännedom och avspänning).

Vi kommer dessutom få föreläsningar om smärtfysiologi, smärtlindring, ergonomi m.m. Ska bli intressant att se hur mycket av fysiologin som jag redan kan via min sjuksköterskeutbildning :) I vilket fall så blir det lite repetition för mig och det skadar ju aldrig!

Jag gick ifrån kursen den här dagen med blandade känslor, jag var dels psykiskt utmattad och trött, dels glad över att jag äntligen börjat jobba för en bättre hälsa men jag kände mig även ledsen och nere. Ledsen för att det ska behövas en sådan här kurs för att jag ska må bra, ledsen för att jag insett hur mycket jobb jag har framför mig för att överhuvudtaget kunna ta hand om mig själv och ledsen för att mina framtidsmål (hus & barn) känns mer avlägset nu än någonsin.

Nu har jag ett jobbigt mail att skriva till min handledare för min kandidatuppsats. Uppsatsen ska nämligen vara inlämnad imorgon för att kunna vara med på mittseminariet och jag är långt ifrån redo för det. Jag måste ta en paus med skolan under tiden som jag går min rehab om jag ska orka med den. Det känns som ett STORT misslyckande men jag måste tänka långsiktigt och då är det rehabkursen som måste bli mitt fokus just nu.

Imorgon är det dags för kursdag nr 2, känner mig inte ett dugg taggad just nu men hoppas det känns bättre imorgon!

Adaptus Rehab - Me liek!

2010-11-12T15:14:00.002+01:00

Ibland duggar inläggen tätt :) Inte illa med 2 inlägg på en dag!

Måste berätta om mötet med sjukgymnasten idag på Adaptus Rehab. Jag var såklart ca 30 minuter för tidigt ute men det är precis som vanligt när det gäller mig. Lokalerna är ljusa och fräscha och koffeinmissbrukare som man är så älskade jag att det fanns en lyxig kaffeautomat i väntrummet, och den var GRATIS! Hur ofta händer det inom vården att man blir bjuden på något? Så jag var med andra ord väldigt nöjd och belåten redan innan mitt möte :D

Sjukgymnasten som har samma vackra namn som jag själv ;) var oerhört trevlig och lättsam att prata med. Vi gick igenom hur min vardagssituation ser ut och hur jag hanterar min värk idag. Vi pratade även om vart jag har ont och hur smärtan känns. Kändes som ett givande möte och jag fick verkligen säga det jag behövde om hur jag mår. Kursen som Adaptus Rehab erbjuder innefattar en rad olika träffar, gruppterapi, avslappning, lättare träning, läkarbesök, möte med arbetsterapeut mm. Kursen börjar intensivt med 3 dagar i veckan de första 4 veckorna och därefter blir det mer sporadiskt. Tanken är att man utifrån ett helhetsperspektiv ska lära sig hantera sin smärta och ändra sin livssituation för att må så bra som möjligt. Jag tror helhjärtat på det här konceptet.

Redan den 29 nov börjar nästa kurs och jag hade tur som hann på en plats i den gruppen. Man vill ju komma igång så fort som möjligt såklart!

Så det lär bli mer bloggande framöver efterhand som jag påbörjar kursen och hur det går med min rehab!

Dags för förändring!

2010-11-12T11:20:00.002+01:00

Nu måste något göras för att förändra mitt mående och värk! Jag angriper från flera håll samtidigt för jag tror att det är så man måste göra när man har en så komplex sjukdom som fibromyalgi. Ifall jag gör rätt val eller går rätt väg får visa sig men någonstans måste man börja och jag tror att det viktigaste är att fortsätta kämpa och försöka hitta lösningar!

Läkemedel - Träffade en psykolog för ett par veckor sedan som träffat många fibropatienter. Vi hade en mycket givande diskussion. Precis som mig så tror inte han på att behandla fibromyalgi med enbart läkemedel men att läkemedel kan hjälpa till. Jag fick tillägg på medicinen med Lyrica. Har provat Lyrica tidigare men då har det inte gett så stora resultat, nu provar vi med kombinationen av Lyrica och Cymbalta. Han menade även att livssituationen måste granskas och förändras. Han poängterade starkt att min sambo måste ta mer ansvar för städningen så att jag ska kunna slappna av lite och kunna fokusera på studierna. Detta har min sambo tagit till sig och han blir bättre och bättre på detta. Är så stolt över honom!

Det finns även en ny studie som vi tittar på tillsammans med min husläkare där man har behandlat fibropatienter med en kombo av Trombyl och Omega 3. Detta har tydligen visat ge resultat på framförallt tröttheten och koncentrationen. Är mycket intresserad av att granska denna studie närmare och prova denna behandling.

Smärtterapi - Har fått en remiss till en smärtkurs som företaget Adaptus Rehab ger. Jag tror på deras behandlingsfilosofi och har stort hopp till att detta kan skapa stora förändringar i mitt liv och mående. Idag ska jag dit för första gången och träffa en sjukgymnast. Ska bli oerhört spännande att se hur detta går!

KRIS-centrum - Kvinnors rätt i samhället träffar kvinnor som utsatts för våld eller brott. Vill inte gå in på direkt varför jag valt att kontakta dem i nuläget men det rör sig om ett gammalt förhållande som fortfarande påverkar mig. Därför hoppas jag att deras hjälp kan hjälpa mig att gå vidare med mitt nuvarande liv och lämna det gamla bakom mig. Har träffat min handläggare en gång än så länge och vi har flera möten inbokade. Har stort förtroende för KRIS och de gör ett fantastiskt jobb!

Jag återkommer med resultat efterhand :)
Håll tummarna för mig och mitt "nya" liv!

Är så trött på försäkringskassan...

2010-10-29T04:52:00.004+02:00

Ligger 2 månader back med hyran för att FK vägrar ge mig ersättning för när jag var sjuk i somras. Utan de pengarna är det omöjligt för mig att komma ifatt med räkningarna! Soc vägrar hjälpa för att jag studerar och får studiemedel, min sambo är arbetslös sen december förra året... hur f*n vill dom att man ska överleva?

Har fått jobba extra utöver mina studier samt sälja mina virkmönster för att vi överhuvudtaget ska få mat på bordet. Att jag dessutom har konstant värk är det ingen som tar hänsyn till!

Idag har jag överskridit min morfindos för att kunna komma ur sängen och vara uppe, ändå har jag så ont nu så tårarna rinner.

Klockan är strax 5 på morgonen och ingen sömn vill infinna sig, var sjutton är John Blund när man behöver honom. Hur jag än sitter/står/ligger så minskar inte smärtan eller så börjar det göra ont någon annanstans, min enda smärtlindring är när jag virkar och "glömmer" min värk för en stund. Känner mig lyckligt lottad som åtminstone inte har så ont i fingrar och händer att jag inte kan virka även om de är stela och lite svullna.

Varför måste det alltid kännas som om att man kämpar i uppförsbacke med motvind? Det sägs ju att det som inte dödar gör en starkare.. fy fasen vad stark jag borde va vid detta laget då. Tyvärr känner jag mig bara svag, liten och hjälplös (samt lite hög på morfin >.<)

Hur i hela friden ska jag lyckas ta mig ur denna onda cirkel? Vad måste jag göra för att blidka de högre makterna? Be en bön? Offra ett får? eller kanske lägga mig på golvet hos FK och skrika o sparka tills de släpper ifrån sig de pengar jag har rätt till?

Det kan omöjligt finnas en gud, även om vd:n för FK verkar tro att han är det så som han leker med människors liv.

Vad händer när man inte orkar kämpa längre?

Värken är olidlig nu...

2010-09-18T05:50:00.004+02:00

Klockan är snart 6 på morgon och jag har inte sovit en blund. Har ont i hela kroppen och trots att jag tog tramadol innan jag gick och la mig samt fick massaga av sambon så ville inte sömnen infinna sig. Känner mig så trött och sliten! Hur länge orkar man med att leva så här? Att värken varit tuffare än vanligt tror jag beror på 2 saker:

1, Kallare väder - säger sig självt att man spänner sig mer när man fryser och detta leder ju såklart till mer värk. Försöker dock ta på mig så mycket som möjligt för att inte frysa, men när man behöver 3 tröjor på sig inomhus för att hålla värmen hur många behöver jag då ute? Skulle behöver gå klädd som de gör på anarktis för att vara garanterat varm :)

2, Enorm stress - Stress föder smärta och just nu har jag stora stressmoment från flera olika håll.

Skolan är supertuff just nu! Ligger back en del sedan i våras när jag opererade knät och tillsammans med c-uppsatsen som ska skrivas känns det ibland som omöjligt att bli klar i tid. Att jag läser en extrakurs inom bildbehandling kanske ses som idioti för mina närmaste men det är faktiskt den kursen som håller modet uppe och ser till att jag är motiverad, så snarare terapi skulle jag vilja säga.
Ekonomin - att sambon fortfarande är arbetslös och inte får ut mer än ett par tusen i månaden gör givetvis mycket. Känns som om ansvaret på att dra in pengar ligger på mig. Kämpar på med att försöka sälja virkmönster osv för att få in lite extra i kassan.
Försäkringskassan vägrar ge mig ersättning för de 2 ynka månader jag var sjukskriven i somras. De anser inte att jag varit så pass sjuk så att jag inte hade kunnat jobba! Min husläkare ska ringa min handläggare på FK på måndag och försöka prata förstånd med henne, men som han sa: FK är stenhårda numera... suck!

Har fått en ny tid till psykiatrin också, kanske är det stressen och värken som gör mig mer nere än tidigare. Kanske behöver jag börja tugga antidepressivt igen?

Vissa dagar funderar jag på hur jag egentligen orkat hålla humöret uppe och kämpat på så länge som jag gjort trots alla motgångar, andra dagar undrar jag om jag kanske borde klarat mer.

Just nu känner jag bara för att rulla ihop mig i fosterställning och bara skita helt i omvärlden, men vem kan unna sig sådan lyx när man har tusen saker man måste fixa?

Usch vad deppig jag låter idag, ber om ursäkt för det.. är bara så trött! Får ta och virka lite en stund, det brukar skingra tankarna när det blir så här grå och tråkiga. Får nog bli lite fler saker till den lilla kusinen som ska komma nu i oktober, stackars bebis kommer bli kvävd av allt virkat han/hon kommer att få, haha.

Givetvis kommer här lite gamar också till sambon ;)

Men givetvis!!

2010-03-07T12:37:00.008+01:00

(blandad gam-kompott idag!)

Varför måste varje någorlunda positiv händelse i mitt liv direkt åtföljas av något negativt?

Nu kanske ni tycker att jag är lite väl dramatisk och överdriver, men skulle jag göra något sådant? >.< Ok, det kanske har hänt någon enstaka gång O.o

Men inte denna gången! Sambon har fortfarande inte fått en krona sedan i december och vi går numera på knäna! Utan pappas hjälp med lån hade vi idag inte haft någonstans att bo eller någonting att äta för den delen. Han är verkligen guld värd som ställer upp när man behöver hjälp! I torsdags kom dock ett glädjande telefonsamtal! Jag hade sökt ett extrajobb dagen innan och nu ville man komma ner från stockholm för en anställningsintervju! Så på tisdag kl 9 hoppas jag att jag får ett jobb! Visst är det inte så roligt att jag då kommer att plugga, praktisera, jobba samt sköta mitt företag medan sambon fortfarande inte kan hitta ett jobb. Men någon måste ju städa, laga mat och slava för mig när jag kommer hem med stålarna haha!

Men särskilt länge fick jag inte vara glad för denna nyhet! Igår backade sambon nämligen på en bil som fick en rejäl buckla i sidan. Att bilen och försäkringen står på mig och vi ännu inte hunnit besikta skrothögen gör inte saker och ting bättre. Ljuspunkten i det hela är dock att vi var på väg till verkstad för att serva bilen inför besiktningen på måndag och därför bör försäkringen täcka detta även om det tekniskt sett är körförbud på bilen. Men i värsta fall får jag en fin prick i körkortet och får dessutom betala hela kostnaden för skadan... Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta!

Nu är liksom botten nådd och hur jag än försöker se möjligheter som kan hjälpa oss ur detta så ser det mörkt ut nu. Tur att vi fortfarande har varandra i alla fall, tar vi oss ur detta så lär vi klara allt som kan hända framöver!

Äntligen OP!!

2010-02-26T16:45:00.002+01:00

Efter en del övertalande fick jag ortopeden att gå med på en artroskopi! Som jag har väntat på detta. Först ville han skicka tillbaka mig till sjukgymnast igen (!!!) men jag stod på mig och förklarade att jag redan träffat 4 olika sjukgymnaster och inte blivit bättre efter det.

Ortopeden TROR att jag BARA har knäskålssmärtor, vilket ju är en smidig diagnos eftersom det inte finns något att göra åt det. "Du får träna med sjukgymnastik och kanske blir det något bättre, annars får du lära dig att leva med smärtorna" J***ligt lätt att säga något sådant när det inte är han själv som har ont! Jag tänker inte lära mig att leva med några smärtor när jag vet att inte allt som går att göra har blivit gjort!

Risken med artroskopi är att jag får mer ont efter OP, men å andra sidan har jag nu en skada på menisk eller brosk så kan jag bli helt återställd och smärtfri! För min del är det inget snack om saken. Jag tar risken och hoppas på att jag blir bättre istället för att ge upp och lära mig leva med det!

Inom tre månader ska det ske och har jag tur så kan det bli tidigare om någon OP blir inställd. Tiden efterår blir nog rätt tuff med träning och smärtor men jag ser ändå framemot detta och försöker se det positivt!

Så trött...

2010-02-20T22:02:00.004+01:00

Ingen sömn i natt heller, är så fruktansvärt less på detta nu! Hur svårt ska det vara att somna? Har dessutom ätit min nya "sömnmedicin" i 3 veckor nu och får därmed inte äta den längre. Räknade lite snabbt på antal sovtimmar jag fått under veckan och konstaterade att jag sovit max 15 timmar på 6 dygn.. vilket innebär ett snitt på ca 2,5 timmar per dygn!! Hur normalt är det?

Att praktiken har börjat med gör ju inte mig piggare direkt, fast trots att jag är helt slutkörd efter en heldag på psyk (ok låter lustigt men orkar faktiskt inte bry mig >.<) så sover jag lik förbannat inte!

Men som vanligt när jag inte kan sova så blir det en del virkat, så även i natt. Blev ett gulligt litet etui att ha visitkort i, bild och mer info om det kommer på pysselbloggen så småningom!

Kunde faktiskt sova en timme idag på eftermiddagen och det behövde jag verkligen, men huvudet hänger fortfarande inte riktigt med pga all sömnbrist så hittar ni tusen stavfel i detta inlägg så har jag inte blivit dyslektiker helt plötsligt ;)

Ska hoppa i säng nu i alla fall så önska mig lycka till, även om jag inte sover så får jag trots allt lite välbehövlig vila! Natti natti

Åh förresten! Om jag inte hinner blogga här innan tisdag så håll tummarna för mig då, ska till knäspecialisten om inte han kan hjälpa mig med värken så är det nog läge att amputera :)

Sov, sov och sov

2010-02-13T22:34:00.002+01:00

Jodå jag har sovit!

Fick tipset av min läkare att prova både circadin plus zopiklon, och oj vad jag sov! Enligt sambon var dock natten fylld av fruktansvärda mardrömmar, jag låg i fosterställning och skakade i stort sett hela natten och höll honom vaken till halv 4 tack vare att jag skrek...

Klockan tio ringde min mobil till väckning, har ett mycket svagt minne av att jag stängde av den. Sambon försökte väcka mig en stund senare men inte mycket till reaktion från min sida. Strax efter 12 stapplade jag ur sängen. Var helt borta och kunde inte gå rakt. Minns inte så mycket av det men tror att jag åt en smörgås och satt en stund vid datorn. Sambon som inte tyckte att jag såg alltför kry ut, ledde mig tillbaka till sängen och bäddade ner mig igen..

Vid tre petade han på mig och berättade att maten var klar, jag mumlade något till svar och sov vidare. Inte förrän kl 6 kom jag upp igen. Huvudet känns tungt och jag är fortfarande helt yr. Lyckades äta lite men kände mig mest törstig och trött. Har inte orkat göra någonting sen dess, kroppen värker ordentligt efter nattens påfrestningar och jag vill bara tillbaka till sängen och lägga mig ner.

Blir väl sovdags igen strax, ögonen vill knappt hålla sig öppna och kroppen vill inte röra sig..
Är ledsen över att det inte blir några gambilder idag men orkar faktiskt inte leta upp några. Får bli dubbelt så många nästa gång istället :D

Natti natti

Ka Kaa (som sambon skulle sagt)

2010-02-02T06:12:00.013+01:00

(Parad med Skäggsgam idag! Bearded vulture)

Oki doki, dags för lite uppdateringar. Klockan är 06.13 piiiiip, gissa vem som är vaken... jajemän du gissade rätt >.<>

Natt 1: somnade halv 4 = ca 6 timmars sömn
Natt 2: somnade halv 7 = ca 3 timmars sömn
Natt 3: somnade halv 5 = ca 5 timmars sömn
Natt 4: Hmm räkna själv.. 0 timmars sömn hittills

(minus diverse uppvaknanden och minst 1 toabesök per natt...)

Min söta vän Cattis som också äter denna medicin sa dock i söndags att hon inte sov riktigt bra förrän natt 5, så än får jag väl ge medicinen en chans.

Sömnbrist = skolbrist
Är i stort sett omöjligt att ta sig iväg till skolan med 2-4 timmars sömn i kropp o knopp, vilket det hade blivit om jag skulle upp för att hinna iväg till föreläsning. Denna vecka har jag därför tagit "sovmorgon" och sovit till 10 - halv elva! Det är verkligen tur att det är psykiatri denna kursen, känns som att jag hade ett stort försprång där ;) Så BRA att jag besökt psyk så mycket i min dar :D Visste väl att jag skulle ha nytta av det nån vacker dag hehe.

06.30 piiip

Hade kära mormor här i lördags, hon hjälpte till att diska bort det stora berg som blivit nu när jag inte orkat ta hand om det. Även om jag nu i efterhand är väldigt tacksam för denna hjälp så var det otroligt jobbigt att låta henne göra det. Kände mig så fruktansvärt misslyckad och urusel för att jag låtit det gå så långt. "varför inte ta det med en gång? går ju snabbt och lätt då!" Mormors kommentar ekar fortfarande i huvudet. Försökte förklara för henne i fredags hur jobbigt jag haft det och hur ont det har gjort, men när hon inte kunde se detta så brast det helt för mig och jag började stortjuta *skäms* Därav att mormor alltså kom hem till oss sen på lördag morgon. Tror det hann gå en kvart från det att sambon kört hem henne tills hon ringde... hon var bekymrad över det kalas vi ska ha på lördag. "Jaha?" undrar jag förvånat.

"Jo, jag märkte ju att det behövdes städas en del också när jag var hos er"
(suck)

"Så, jag kommer igen på fredag och hjälper er med det också..."
(givetvis)

Hon hade redan hunnit fundera ut en plan också såklart, jag ska damma, sambon dammsuga och sen tar mormor och rengör toaletten... ska man skratta eller gråta? Tror bestämt att jag suckar lite grann och hoppas jag inte blir knäpp helt på fredag.

Söndagen var 1000 gånger bättre! Virkdag hos Cattis, mm så underbart :) Hon lyckas alltid göra mig lugn och glad och inte ett orosmoln i sikte! Det bjöds dessutom på riktigt lyx, torkad vildsvinsfile och dovhjortsstek till middag! Med POTATIS! Både jag och sambon var helt saliga och denna middag är fortfarande det stora samtalsämne här hemma :D Hoppas vi kan få köpa lite vilt av Cattis jägarmake, hade verkligen känts riktigt lyxigt att ha en bit i frysen :P

Torsdag fyller älsklingsgubben 30 år, gamle man! Därav kalasbjudningen på lördagen. Får såklart storfrämmat då från Borås i form av svärmor och svärfar. Ska bli skoj att träffa dem igen, blir alldeles för sällan med det avståndet och vår strama ekonomi. Hoppas vi hinner få lite pengar innan helgen bara, tian i plånboken lär inte räcka långt till ett 30års-kalas. Skönt att vi bestämde oss för att bara bjuda de allra närmsta, men blir nog ändå svårt att göda de få som dyker upp med en liten guldpeng bara. Men men, det löser väl sig. CSN, FK och manpower kanske lyckas göra oss lite glada för en gångs skull? Man kan jue i alla fall inte berömma dem för deras snabbhet eller tydlighet när man ringer för att fråga vart ens pengar håller hus... Men lägga ner högvis med pengar för att jaga fuskare kan man göra! Kan ju bli galen för mindre!

06.45 piiip

Borde egentligen lägga mig igen och se om det går att sova nu.. men knät värker så jag ens har svårt att sitta still, lär jue vara svårt att somna då. Jaja, kanske ska hitta på ett nytt amigurumi-mönster istället...

Goda nyheter och dåliga...

2010-01-17T13:29:00.006+01:00

Inte ofta numera som har får goda nyheter men min läkare har äntligen fått klartecken att skriva ut den nya medicinen Circadin till mig. Som jag skrivit innan så innehåller detta läkemedel hormonet Melatonin som normalt sett styr dygnsrytmen i kroppen. Detta skulle innebära i stort sett att kroppen får hjälp att på naturlig väg upprätthålla en normal dygnsrytm och jag därmed skulle slippa den jobbiga biverkningen man får från vanliga sömntabletter. Förhoppningsvis sover jag därför även bättre och mer rofyllt. Nackdelen med denna nya medicin är att den inte ingår i högkostnadskyddet och därmed inte går att få med rabatt eller på frikort. Medicinen kostar ca 170:- för 20 tabletter, vilket ju kanske inte är så dyrt i sig men nu är det ju inte den enda medicinen jag måste hämta ut.

(Kelsjuka gamar)

Var på apoteket för några dagar sedan och försökte hämta ut min andra medicin också, smärtstillande, ångestdämpande och den jag tar för att hålla magen i balans. Tydligen har apoteket beslutat att stänga mitt konto pga att jag hade lite svårt att betala räkningen i höstas. Ekonomin har inte varit den bästa och vissa räkningar fick därmed ta stryk. Utan konto på apoteket måste jag nu alltså betala alla mina mediciner samtidigt som jag hämtar ut dem och får inte delbetala dem som jag gjort innan. Detta innebär att jag nu måste hitta ca 900:- någonstans i madrassen för att få ut mina mediciner! Mina värktabletter är helt slut, ångestmedicinen tar slut i dagarna och jag sover fortfarande inte mer än ca 6 timmar varannan natt. Vet inte hur jag ska klara av att få tag i dessa pengar så att jag får min medicin som jag så behöver. Känns som ännu en spark i magen...

(Grågam)

Var dessutom återigen på akuten i början på veckan. Fick träffa samma ortoped som förra gången och återigen ville/kunde han inte hjälpa mig! Han påstår nu att den MR jag tog i december inte tydligt visade på någon skada i menisken och att det därmed inte finns underlag för att ens göra en titthålsoperation på mitt knä. Istället tycker han att jag ska börja träna med sjukgymnast igen (!!) och återgå till att få akupunktur. Så jag lämnade akuten med en remiss till min sjukgymnast som var den som från början sa att han nu inte kunde hjälpa mig mer och ville att jag skulle se en ortoped. Tillbaks till ruta ett igen alltså. Blir så j***a less på detta runtskickande hela tiden! Har verkligen inte råd att börja gå till sjukgymnast igen 3 ggr i veckan, var ska jag hitta alla pengar jag behöver för att få bli frisk nångång?

(lammgam)

Samtidigt rullar skolan vidare och jag kämpar som en idiot för att hinna med, så att jag fortfarande får gå kvar. Snart börjar praktiken oxå och med denna värk i knät vet jag inte hur det ska gå till att orka gå hela dagarna. Vet inte hur länge jag orkar kämpa när jag egentligen bara vill ligga ner och inte röra mig alls. Ser ingen utväg ur dessa problem som bara hopar sig och frågan är inte om utan när jag blir helt knäckt...

Vill inte va med om detta längre!

Sova, inte sova, sova, inte...

2010-01-09T16:06:00.003+01:00

Blir snart besatt av min sömn eller snarare bristen därav. I natt sov jag inte alls! Lyckligtvis fick jag nästan tre timmars sömn mitt på dagen istället, bortsett från när mamma ringde och väckte mig och två toabesök >.< (måste ha världens minsta blåsa). Var på akuten igår kväll. Värken i knät bara förvärrades och jag pratade med sjukvårdsupplysningen för att få råd om vad jag skulle ta mig till. "Åk till närakuten" blev svaret, så då gjorde vi det. Även om förhoppningarna inte var stora att de skulle göra något vettigt.

2,5 halv timme, ett röntgenbesök, en allmänläkare, en ortoped senare... var vi på väg hem igen. Röntgen visade inget, vilket jag redan visste eftersom det är menisken det är fel på och mjukdelar syns inte på en slätröntgen. Allmänläkaren ville att jag skulle träffa ortopeden och ringde jouren. Över till andra sidan av akuten och en ny fin säng att ligga och vänta i. Ortopeden kände, drog och klämde och tyckte ju att det inte var bra att jag hade så ont... men eftersom jag väntar på remiss till ortopediska kliniken i hässleholm ansåg han att det kunde vänta tills dess. En akut op tyckte han var onödigt! Bad istället om smärtstillande då och berättade vad jag hade hemma redan som inte gjorde större nytta (tramadol, diklofenak). "Ja, starkare än tramadol ska du ju inte ta." fick jag till svar. Hans åsikt var alltså att jag redan hade adekvat smärtlindring och vi fick åka hem. Visst är det väl toppen med läkare som vet precis hur ont man har och vad man behöver ta för att lindra den smärtan? *ironisk* Det enda positiva med 2,5 halvtimme på akuten en fredag och 300:- fattigare är att han "lovade" att se till att remissen skulle behandlas så fort som möjligt, YAY! Det kan ändå ta ca 1-3 månader innan jag får en läkartid tillade han innan vi gick. Yippiie, ett par sömnlösa månader till, tänk så mycket jag kommer att hinna virka om nätterna >.<

Nu får jag väl halta ut i köket och fixa käk. Sambon är grinig på mig idag av nån anledning så han bestämde sig för att endast laga mat till sig själv. Jag blir så lycklig över att allt i mitt liv verkar gå så himla j***a smidigt just nu!

Mmm just det en sak till, fick veta igår att jag nu missat så pass mycket i skolan att jag inte kommer att få göra sluttentamen för denna kursen nu. Jag måste istället vänta och läsa om de delar jag missat samt göra omtentamen senare i vår tillsammans med de som läser termin 2 nu. Det innebär att detta hamnar mitt i sista perioden av min praktik, som sagt... jag är SÅ lycklig just nu...

Nattisaga och massage

2010-01-06T11:54:00.005+01:00

(fortsättning på kungsgam-serien!)

Vi kom i säng vid vettig tid igår, jag och sambon. Tyvärr var inte mitt knä alls med på att jag skulle få sova för det värkte värre än nånsin. Hur jag än låg så stack det som knivar genom mitt knä, jag terroriserade sambon lite så att han inte heller skulle sova. Kände mig så less på allting så behövde verkligen hans sällskap. Som tur är blev han inte så tjurig över att han inte fick sova han heller utan gick upp och hämtade en bok! Sen blev det högläsning hihi.

Tre kapitel ur "liftarens guide till galaxen" hann det bli innan jag sa att nu kunde vi nog försöka sova, vid det laget var jag så trött att jag trodde jag kunde somna. Men tji fick jag, knät värkte än mer och till slut fick jag nog och gick upp. Stoppade i mig mer värktabletter, denna gång något starkare än diklofenak som jag brukar ta. Blev en tramadol och 2 pamol. Sambon hade givetvis hört mig när jag släpade mig upp och kom upp han med.

Han tog mig i tassen och vi gick och la oss igen, denna gång med en gedigen massage och akupressur på lår, knä, vad och fot. Smärtan började lägga sig och det blev ännu en stunds högläsning innan jag till slut faktiskt fick lite sömn. Vet inte vad klockan var vid detta laget men skulle tro att den var runt 3 - halv 4. Vaknade strax efter nio och masade mig mödosamt upp vid tio. Har en massa skolarbete framför mig idag så även om kroppen skriker efter sömn så får det va! Två viktiga föreläsningar kvar denna vecka och om jag så ska åka bårtaxi till skolan så ska jag ta mig dit!

(så här ser en D-HLR ut)

Imorgon ska vi lära oss D-HLR, hjärt-och-lung-räddning med en halvautomatisk defribillator! Typ en enklare variant av den man kan se i läkarserier, ni vet när de skriker "clear" och sen chockar patientens hjärta med elektriska stötar. Den halvautomatiska placeras istället som elektroder vid hjärtat och chockar på så sätt igång hjärtat med el. Ska bli spännande att få utbildning på detta så ikväll blir det sömntablett innan sänggående så att jag i alla fall får en del av den sömn jag behöver!

Hur länge orkar man?

2010-01-05T21:11:00.007+01:00

(en uppsjö av kungsgamar idag!)

Är så less på att må dåligt nu, vill bara krypa ihop under täcket och aldrig mer gå upp. Jag kämpar som en idiot för att hänga med i skolan, vilket är tufft även om jag hade varit på topp. Börjar tappa hoppet om att jag kommer att orka med, ligger hela tiden efter och missar föreläsning efter föreläsning.

Vet inte hur jag ska ta mig ur denna onda spiral med smärtor, sömnbrist och berg med skolarbete. Känns som att jag skulle behöva sova nonstop i några veckor för att återhämta mig och samtidigt skulle jag behöva några veckors tidsstopp för att hinna komma ifatt i skolan.

Mitt knä gör bara mer och mer ont, jag sover dåligt och min energinivå är lägre än någonsin. Bara några veckor kvar innan praktiken drar igång och tempot kommer att dras upp ytterligare, vågar inte ens tänka på hur jag ska klara av det...

Allt är precis som vanligt

2009-12-18T02:44:00.003+01:00

(Hooded Vulture)

Med precis som vanligt syftar jag givetvis på att jag INTE sover... Fast jag sov faktiskt i stort sett hela natten igår, även om jag vaknade totalt genomsvett och skräckslagen efter nattens mardrömmar så kändes det skönt. Undrar hur länge man kan gå med sömnbrist utan att bli helt galen :P

Just nu värker mitt knä så jag blir tokig, redan tagit smärtstillande långt över maxdosen och det gör fortfarande ont. Försökt med massage och varm vetekudde men utan resultat.

Lilla syster yster kommer på besök imorgon (idag) och det ska bli så skönt att få tankarna på annat håll. Så skoj att se hennes min när hon får de torgvantar hon beställt, blev själv väldigt nöjd med dem så blir hon inte glad så tar jag dem själv haha!

Har ännu inte orkat julpynta här hemma i år så tanken att det snart är julafton känns väldigt främmande. Förstår knappt vart hösten tog vägen, har väl gått i en smärtdimma sen sommaren och missat några månader >.<

Men men, ska försöka få några timmars sömn nu. Vill inte vara helt död när syrran kommer. Klockan är ju bara 3 så somnar jag hyffsat kvickt så hinner det bli lite vila i alla fall :)

Sorry gubben, blir bara en gam idag. Måste ju spara några till mina lååånga inlägg ;)

Sova eller inte sova...

2009-12-16T21:32:00.007+01:00

(Egyptisk gam)

... det ÄR frågan!

Återigen en sömnlös natt... la mig tidigt för att jag skulle upp redan halv sex imorse men tji fick jag när John Blund åter glömde bort mig! Ca 3 timmars sömn blev det inatt innan det var dags att stiga upp. Känns som om huvudet är fullt med gröt idag *suck*

Som jag ser det har jag två alternativ när det är läggdags:

1, Jag tar en Zopiklon
2, Jag försöker sova utan sömntabletter

Detta resulterar vanligtvis i två scenarion: (möjligtvis tre...)

1, Jag somnar ca 40-90 minuter efter att jag tagit Zopiklon och sover oftast djupt och drömlöst.

Nackdelen med detta är att jag inte blir utvilad av denna sömnen, plus att jag får biverkningar. Så på morgonen är jag fruktansvärt trött, groggy och seg. Ibland märker jag inte av att mobilen ringer för att väcka mig utan stänger av den i sömnen och sover sedan vidare. Halva dagen kan jag sova om ingen väcker mig! Jag missar därmed skola och får inte heller något vettigt gjort här hemma eftersom det känns som att jag går i dimma hela dagen, inte förrän eftermiddag/kväll börjar jag piggna till. Bara för att inse att jag snart måste i säng igen >.<

Fördelen: jag sover...

(Bearded vulture)

2, Ingen medicin, jag ligger vaken till halv 4-halv 5 innan jag somnar.

Nackdelen är att jag endast får 2-4 timmars sömn innan jag måste upp till skolan, även om jag är trött när klockan ringer kan jag komma upp utan större svårigheter. Dessutom har jag ofta mardrömmar dessa nätter och vaknar med olustkänslor och ibland är jag väldigt rädd eller nervös.

Fördel: jag vaknar av väckarklockan och kan gå upp även om jag knappast orkar med ens en halv dag i skolan sen. Känns ändå som att jag sover djupare dessa få timmar än jag gör på Zopiklon.

Så vad gör man? Struntar i sömnen och orkar därmed inte av skolan eller så sover man bort halva dagen och missar skolan ändå... Känns ganska värdelöst vilket som, om jag ska vara ärlig.

Men scenario nummer tre då? (kanske ni som orkar läsa undrar)

3, Tar en Zopiklon men ligger ändå vaken till halv4-halv 5... jodå det har oxå hänt!

************************************************
(Amerikansk svartgam)

Nu till något helt annat...

Var på MR idag, kvart över 7 på morgonen! Okristligt tidigt enligt mig ;)
Tycker det är lite läskigt men det stora maskinen och det höga ljudet och vetskapen om att jag sabbar allting om jag rör på mig. Var på vippen att få panik ett par gånger men lyckades hålla tillbaka de otäcka känslorna. "Vi hoppas kunna ge svar innan jul" meddelade röntgen-syrran när hon lotsade ut mig igen. Fast redan kl 2 idag ringde min läkare och berättade att han fått resultatet! Ibland kan dom alltså vara snabba, wohoo :)

MR visade på en ruptur i menisken, medialt. Alltså en skada på insidan av knät. Vad som ska göras åt detta får jag diskutera med en ortoped och har därmed fått en remiss dit, undrar om hur länge jag behöver vänta på den läkartiden?? Antingen är skadan såpass att det går att fixa med enbart sjukgymnastik och smärtstillande, annars är det op som gäller. Vid op finns tre möjliga alternativ beroende på hur skadan ser ut, sy ihop skadan (med suturer eller pilar), ta bort den skadade delen eller ta bort hela menisken. Alla dessa alternativ har långa återhämtningsperioder, från 3-4 månader upp till ett år!

Som jag känner nu så får de göra precis vad f*n de vill med knät bara jag slipper ha så ONT! Dessutom vill jag helst inte att det påverkar min praktik under våren alltför negativt, så att jag kan genomföra den ändå.

Nu blev det återigen ett väldigt långt inlägg men det är riktigt skönt att få alla funderingar ur systemet... långt inlägg innebär ju även att jag måste hitta många fina gambilder så att min sambo orkar läsa allt mitt dravel haha. Tror nog att det får bli tre stycken idag ;) Tack gubben för att du står ut med mig och för att du gick upp i ottan för att hålla mig i tassen idag!

Älskar dig <3>

Så trött på detta...

2009-12-12T05:45:00.005+01:00

(Rödhuvad gam)

Klockan är kvart i sex på morgonen... Gav upp hoppet om att somna för en liten stund sedan. Är ju inte klokt att jag fortfarande är vaken!

Försöker hitta svar på varför jag inte sover men kommer inte fram till något. Är så trött att jag är groggy och illamående men kan ändå inte somna... Oavsett när jag lägger mig eller hur trött jag är så sover jag inte på natten. Avslappnad eller uppe i varv spelar inte heller någon roll. Nätter då jag har ont (då oftast i knät) är ännu svårare att somna, men sömnlös är jag även när jag är smärtfri. Hittar ingen gemensam nämnare som kan förklara detta. Även dagar när jag varit ute och rört på mig mycket är jag sömnlös på natten, blir f*n inte klok på detta!

Imorgon (eller ja senare idag) kommer min virkkompis Cattis på besök och jag vill så gärna vara pigg då! Hon utstrålar sådan positiv energi att man blir glad bara av att vara nära henne och det vill jag inte gå miste om.

(sovande gam)

Har ätit en smörgås nu så att jag kan ta lite värktabletter och sedan försöka sova igen. Tabletterna är ju ganska starka så man blir ju lite dåsig av dem också och förhoppningsvis så räcker det för att få några timmars välbehövlig vila...

Tadaa jag är vaken!

2009-12-10T03:45:00.003+01:00

(Lappet faced vulture)

Jajemän, klockan är snart fyra och ingen sömn här inte..

Tur man inte har skola imorgon... eh skit med.. jag HAR skola imorgon. Jag har närmare bestämt examination om 5 timmar! Så varför har kag inte tagit Zopiklon då? Jo för tänk det har hon! Sover lik förb****t inte... Inte ens sambons försök med avslappning och massage hjälpte! Det brukar alltid hjälpa!! Men det värsta jag kan göra nu är att drabbas av panik för hur examinationen ska gå.. så jag får helt enkelt försöka tänka på något annat. Har suttit och spelat monotona spel för att bli trött och kanske kanske kan jag somna snart. Ska i alla fall försöka igen nu.

Håll tummarna för mig imorgon (idag), jag lär behöva det!

Sömnlöshet och mer plugg väntar..

2009-12-09T12:42:00.005+01:00

(white rumped vulture)

Återigen var natten tuff. Gick och la mig klockan 11 tillsammans med sambon och kände mig verkligen trött! Vi pratade en stund om ditt o datt som vi brukar innan vi släcker lampan och jag trodde faktiskt att jag skulle somna utan större problem... Klockan ett gav jag upp hoppet och gick upp igen. Åt en smörgås och läste igenom lite bloggar som jag följer och försökte sedan sova igen vid halv tre. Ytterligare en timme gick utan sömn och jag var på vippen att gå upp igen, kelade en stund med kiisarna som båda två låg i vår säng. Masserade mitt värkande knä och försökte igen.. Skulle tro att jag till slut somnade vid halv femtiden. Min plan med att komma upp tidigt idag var därmed förstörd!

Satt och kollade igenom kursplanen och studiehandledningen inför den nya kursen som börjar på måndag under natten. Insåg med skräckblandad förtjusning att jag har en oerhört tuff kurs framför mig. Samtidigt blir det nog den mest roliga och givande kurs vi får under denna terminen. Vi ska läsa hud/sår, hals, öron och ögon. Vilket kanske inte låter så svårt. Lägg då till att vi ska kunna ställa diagnoser på de vanligaste sjukdomar som drabbar dessa områden, veta vilken typ av läkemedel som ska ordineras samt kunna informera och undervisa patienten om detta. För varje sjukdom ska vi kunna patofysiologi (hur sjukdomen påverkar kroppen), risker och egenvård. Till varje läkemedel ska vi kunna förklara farmakologin (hur medicinen påverkar kroppen ner till cellnivå), verksam substans i läkemedlet samt biverkningar!

Förutom detta ska vi presentera en vetenskaplig artikel för varje område muntligt inför klassen! Genomföra en metodövning där vi ska ställa diagnos på en patient, berätta för patienten om sjukdomen och läkemedlet som blivit ordinerat samt förklara hur patienten kan vårda sig själv hemma. Detta görs under uppsikt av examinatorer som bockar för i en lååång lista det vi har fått med i mötet. Här examineras allt vi gör, inte bara den information vi ger patienten utan även hur vi bemöter patienten. Hur vi är klädda, om vi följer basala hygienrutiner, kollar patientens identitet och hur vi tilltalar patienten. Det är med andra ord väldigt mycket att tänka på. Givetvis får vi inte veta på förhand vad patienten lider av utan måste lista ut detta själva under mötets gång. Patient spelas av en kurskamrat som får en patientroll tilldelad.

(Cape Vulture)

Utöver allt detta ska vi även läsa vidare inom läkemedelsberäkning och ha en salstentamen i detta! Nämnde jag att kursen bara är på 5 veckor? Hur i hela friden ska vi hinna lära oss allt på ynka 5 veckor?? Hoppas verkligen att min kropp håller för det höga tempo som blir precis över jul och nyår... tror inte det blir ork och energi över till att julpynta här hemma i alla fall som jag tänkt. Skolan måste gå först! Får samla in julstämning när jag är hemma hos mamma eller mormor.

Håll tummarna för att jag överlever denna kursen :p

Sömnlösheten tär...

2009-12-05T03:58:00.003+01:00

(kungsgam)

Klockan är strax 4 och jag har inte sovit en blund... Tredje natten denna vecka som John Blund vägrar besöka mig, undra om han e sur? Tur jag har min söta kompis Zopiklon till de nätter när det är skola dagen efter >.<

Var hos "dr Wally" igen idag och han verkade vara ganska bekymrad över min brist på sömn och skulle konsultera med överläkaren på psyk om alternativa mediciner. Han vill nämligen inte att jag tar Zopiklon eftersom den påverkar huvudet negativt, man kan få minnesluckor och tappa koncentration bland annat vilket inte är en höjdare när man läser till sjuksköterska och behöver vara alert. Trots allt arbetar vi ju med människors liv och även om vi studenter inte har det yttersta ansvaret för patienterna vi möter så skulle det ju vara fruktansvärt om jag begår misstag på praktiken pga min medicin. Det kan ju trots allt få katastrofala följder och jag kan förlora möjligheten att få min legitimation.

Så vad gör man? Utan sömn kan jag ju inte heller vara! Är i alla fall glad över att "dr. Wally" är så noggrann med hur min medicin påverkar mig som framtida ssk. För hur lycklig blir jag om jag får sova men inte kan fortsätta mina studier?

Den nya medicin som nu övervägs innehåller det naturliga hormon som normalt styr sömnrytmen i kroppen, nämligen melatonin. I USA har det gjorts mycket forskning kring denna medicin med goda resultat men i Sverige är man fortfarande restriktiv, det finns inte så många läkare som känner till medicinen och ännu färre som har använt sig av den. I FASS hittar man den under namnet Circadin, och när man läser om tabletten verkar det som vilken insomningstablett som helst. Undantaget är väl att man tar denna tablett som en behandlig, varje dag i max 3 veckor medan de andra sömntabletter jag stött på tidigare tas vid behov.

Hmm får väl se vad som händer med sömnen, "dr Wally" föreslog även KBT (kognitiv beteende terapi) problemet här är att endast två personer på psyk är utbildade för detta och väntetiden är LÅÅÅNG... Alternativet är att köpa KBT-programet och jobba med det på egen hand, och givetvis så är det INTE gratis! ca 1500:- får jag betala för det om jag vill ha en psykologkontakt under tiden jag jobbar med programmet... Utan personlig psykologkontakt kostar programmet "bara" 600:- för 12 veckor... Vilken student har råd med det? Jaha ja, då va klockan halv 5 *piip*. Dags att gå upp om sisådär 5 timmar, YAY!

Önskelist till TOMTEN!
1, John blunds påse med sömnpulver!

Upp och ner

2009-12-01T22:26:00.005+01:00

Bald headed vulture

Uppdateringsdax! Är några dagar sen jag skrev sist så nu tänkte jag berätta om hur dessa har varit innan jag glömmer det. Minnet sviker allt oftare numera har jag märkt. Saker som jag aldrig skulle glömma för något år sedan bara försvinner då och då. Känner mig betydligt äldre än mina 26 år många dagar...

I torsdags for vi till Ikea. Jag, sambon och mormor :) Länge sedan jag sett framemot något så mycket som jag gjorde då! Det var enkel och total glädje och förväntan! Vi åkte till det nybyggda och gigantiska Ikea i malmö med en lång lista på vad som skulle inhandlas. Det var allt ifrån sängkläder, handdukar till ljus och julklappar. Sambon var väl inte den som var mest entusiastisk över äventyret men han blev riktigt nöjd över de 30 (!!) köttbullar han fick ner i magen under det traditionella lunchstoppet på restaurangen! Efter flera timmars tittande, kännande och lite åh:ande kände vi oss nöjda och tog oss till kassorna. Plånboken skrek lite ångestfyllt dock när slutsumman visades men jag lugnade den med att vi inte åker till Ikea igen förrän nästa år :D

Straffet för denna utfärd slog till så fort jag satt mig i bilen och började slappna av. Kraftig smärta spred sig som en löpeld från fötterna, över benen och satte sig som ett stort elakt monster över höfter och ländrygg. Visserligen var jag beredd på detta men lite nedslagen blir man ändå när föraningar som de här slår till. Kvällen bestod i vila och försiktig uppackning av handlingen.

Ingen vila, ingen ro. Fredag var städdag här hemma. Svärföräldrarna skulle komma på lördagen så även om kroppen skrek nej fick jag bita ihop och göra det som var tvunget. Sambon hjälpte givetvis till, utan honom hade jag inte vågat släppa in några gäster alls dagen därpå!

Lördagen kom och detsamma gjorde svärföräldrarna. Var ganska mör och sliten men den värsta värken var tack och lov borta, så jag kunde utan större problem vara trevlig och social :)

(gambebis)

Efter att ha avslutat behandlingen med Lyrica har jag mått betydligt bättre och bättre. Biverkningarna är helt borta nu, tyvärr har då även sömnproblemen och värken återkommit och förvärrats. Av dessa två är sömnproblemen värst. Värk har jag haft så länge jag kan minnas att det börjar bli hanterbart så länge jag inte gör några extrema saker, men sömnen är jag i stort behov av! Sömnbristen påverkar mig mer och mer, och jag känner att jag inte orkar vara särskilt glad och positiv. Tyvärr får sambon ta den största smällen och jag är djupt bekymrad över detta. Min stubin är tusen gånger kortare och mitt humör ganska explosivt, vilket leder till flera bråk... Ibland är jag rädd att han mister tålamodet med mig och packar en väska. Vet ärligt talat inte om jag hade orkat stanna så länge om situationen varit annorlunda. Visst försöker jag gottgöra så gott jag kan de dagar jag mår bättre men det måste ibland kännas som en ganska klen tröst för honom.

Eftersom vi pratar väldigt mycket och jag känner att jag kan prata med honom om allt så har jag flera gånger tagit upp denna rädsla jag har för att förlora honom. Han stillar min rädsla varje gång den dyker upp, han är verkligen min ängel! Vad skulle jag gjort utan det stödet? Vill inte ens tänka på det...

Har hälsat på mamma idag. Är verkligen skönt att kunna åka ut där ibland och bara få vara och inte tänka på alla måsten som finns här hemma. Alla djuren som finns där hemma är helt underbara och de får mig att må så bra! Myste, kelade, brottades med syrrans golden/labbe-blandras idag. Han är verkligen helt underbar :)

Eftermiddagen och kvällen har återigen varit tuff. Har antagligen fått en nervskada i armen för den värker otroligt mycket och jag tappar känseln i handen ibland. Sambon masserad och klämde en stund efter maten och tack vare detta kunde jag äntligen vila och få sova en stund. Det var helt underbart! Nyss började dock värka igen och illamåendet slog emot mig. Trodde jag skulle behöva bosätta mig på toaletten en stund men nu verkar det som att det stillat sig lite igen (ta i trä).

Har egentligen skola imorgon men är tveksam till att jag orkar. Hjärnan är envis men kroppen sviker återigen. Som väl är så är inte morgondagen obligatorisk så förmodligen tar jag en vilodag imorgon för på torsdag ska vi ha examinationsseminarie hela dagen så då måste jag vara alert!

Nu är det snart dags för sängen, blir en Zopiklon inatt för att få en hel natts sömn, för det behöver jag verkligen känner jag.

(ett sånt här inlägg kräver såklart två gambilder, haha)

Bättre...

2009-11-23T20:26:00.002+01:00

Idag har jag mått betydligt bättre än jag gjorde igår. Även om jag fortfarande är trött och har stickningar/domningar i händer och fötter så känner jag mig idag klar i huvudet. Är så skönt att kunna tänka ordentligt igen och känna att huvudet följer med. Haft en del illamående också idag men inte alls så intensivt som igår.

Jag känner mig rätt säker nu på att det var den nya medicinen som gjorde mig dålig. Igår totalvägrade jag nämligen att ta Lyrica och tog istället min Cymbalta. Även om min läkare säkert inte blir helnöjd över att laborerar själv med min medicin så här, så är i alla fall jag nöjd över att jag mår bättre. Har till och med orkat vara hemifrån en stund idag! Jag och sambon åkte hem till mormor en timme eller så och drack kaffe. Kanske inte låter som något märkvärdigt men för mig var det en jättevinst!

Nu ska jag virka en stund, något som jag inte heller har orkat med särskilt mycket under veckan och så hoppas jag på att jag mår ännu lite bättre igen imorgon!

Veckan/veckorna som gått

2009-11-22T15:02:00.000+01:00

(Kungsgam)

Den senaste tiden (ca 1-2 veckor) har jag verkligen mått sämst. Fick ny medicin av min läkare "dr. Wally" (som han numera kallas här hemma). Har under en längre tid ätit Cymbalta 60mg, Omeprazol, Zopiklon samt Oxascand vid behov. Dessutom äter jag följande smärtstillande när jag har ont: alvedon/pamol, tramadol, diklofenak och primperan för illamående.

För 10 dagar sedan (ca) fick jag alltså en ny medicin, Lyrica som jag började med 50mg till natten samt Lergigan 50mg 1-2 tabletter även den till natten. Samtidigt skulle jag trappa ut Cymbalta med 30mg den första veckan för att sedan sätta ut den helt. Efter en vecka skulle även dosen av Lyrica höjas till 75mg. Lergigan slog ut mig fullständigt, klarade knappt av att gå ur sängen dagen efter. Detta skulle efter ett par dagar försvinna enligt FASS. 6 dagar med Lergigan varannan dag och fortfarande var jag helt väck. Beslöt mig för att inte ta denna medicin mer.

Lyrican har även den varit tuff mot mig. Har haft enorm yrsel, illamående, drogad känsla och kraftig trötthet. Ca 10 dagar har alltså gått sedan jag fick Lyrica och Cymbaltan är numera borta. Mår riktigt uruselt, stickningar i händer och fötter samt domningar i benen, kraftig yrsel och en känsla av att huvudet inte riktigt hinner med. Kan inte fokusera ordentligt, blir dimmigt för ögonen emellanåt och jag går som en fyllehund. Det positiva är dock att min värk blivit betydligt bättre men det känns som en klen tröst när jag är fullständigt handikappad på andra sätt.

Har inte ens klarat av att sköta min personliga hygien på flera dagar och idag svalde jag min enorma stolthet och bad min sambo om hjälp. Så efter middagen idag ska han hjälpa mig att duscha och tvätta håret. Grät som en barnunge när jag frågade honom och han suckade bara av lättnad över att jag äntligen frågade om hjälp. Han har velat hjälpa mig innan in veckan också men jag har envist sagt nej. Det är verkligen fruktansvärt att vid 26 års ålder vara så handikappad att man behöver hjälp med sin hygien trots att man utåt sett ser ung och frisk ut...

Hur jag mirakulöst ska bli bättre till imorgon för att klara av skolan är ett mysterium för mig och ännu ett ångestladdat ämne. Har redan missat alldeles för mycket av denna kursen och utan min underbara klasskompis C hade jag inte haft en suck att hinna ifatt. Hoppas bara att jag orkar med mer denna veckan än den förra.

Nu ska jag försöka peta lite på sambon så att vi snart kan äta middag, magen börjar kurra lite och utan hans hjälp lär det inte bli mer än en smörgås på sin höjd. Vet ärlig talat inte hur jag skulle klara mig utan honom just nu.

The beginning

2009-11-22T14:53:00.001+01:00

Första inlägget på bloggen håller på att skapas. Bloggen är mestadels för mig själv, ett sätt att kunna gå tillbaka och se hur jag har mått och därmed få en helhetsbild över sjukdomen. Jag planerar att försöka blogga om både bra och dåliga dagar och dela in dessa inlägg under etiketterna "bra", "dålig", "sämre" och "sämst". På detta vis kan jag gå tillbaka och läsa om mina "bra" dagar och kanske få lite nytt hopp under de dagar jag mår "sämre" och "sämst". Jag kommer även att lägga upp delar av den B-uppsats jag skrev i skolan i våras för att informera och påminna både mig själv och andra som läser vad sjukdomen egentligen gör och vad den innebär. Dessa delar ska också kunna hittas lätt under mina etiketter så småningom. Förhoppningsvis kan det komma något gott ur denna bloggen som kan hjälpa mig att hantera min sjukdom.